Att bli lärare – en ren förlustaffär

9 juni, 2011 kl. 10:07 | Publicerat i Education & School | Kommentarer inaktiverade för Att bli lärare – en ren förlustaffär


I går presenterade Saco – baserat på lönestrukturstatistik från SCB – nya livslöneberäkningar av hur olika utbildningsval lönar sig sett över hela livet. Resultatet jämförs med en genomsnittlig individ som börjar förvärvsarbeta direkt efter gymnasiet. Studien försöker skatta vad olika akademiska utbildningsval innebär i ekonomiska termer, med hänsynstagande till inkomstbortfall och skuldsättning under studietiden, inkomstskatter m m.

Livslönen ger en mer rättisande bild av de privatekonomiska effekterna av olika utbildningsval än mer traditionella månadslönedata.

För lärare är det en – föga överraskande, men likväl – deprimerande läsning. Det visar sig nämligen att det är en ren förlustaffär att utbilda sig till lärare. För samtliga lärarutbildningar gäller att de ger en negativ avkastning – de har alltså sämre livslön än de som börjar jobba direkt efter gymnasiet istället för att skaffa sig en högskoleexamen.

Allra sämst löneutveckling har lärare i grundskolans tidigare år. När de går i pension har de tjänat 8 procent mindre än klasskamraterna som började arbeta direkt efter gymnasiestudierna.

Regeringens stolta devis om ”svensk skola i världsklass” är mot bakgrund av dessa fakta ett hån mot Sveriges lärarkår. Höjda lärarlöner är inte en tillräcklig förutsättning för att vi åter ska få en svensk skola av världsklass. Men det är en nödvändig förutsättning!

Fri och oberoende riksbank?

8 juni, 2011 kl. 12:30 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Fri och oberoende riksbank?


Lars Bäck har idag en intressant betraktelse över vad riksbankens ”oberoende” innebär. Läs den!

Med röven och en bit krita

8 juni, 2011 kl. 10:50 | Publicerat i Education & School | 6 kommentarer

Per Tryding – vice VD i Handelskammaren – har tänkt (?) till i Sydsvenskan idag. Den svenska skolans kvalitetsbrister kan lösas med ett lika enkelt som genialt grepp:

Vi kan börja skapa en god spiral genom att sluta fokusera på hur många lärare vi har och börja fokusera på hur bra de är. Allt inom samma budgetar som idag. Lärarna måste få bättre betalt så att talangerna lockas av yrket. Sedan ska vi låta dem jobba i fred.

Att ingen tänkt på detta! Så enkelt. Så elegant. Det borde ju vem som helst kunnat räkna ut med en viss kroppsdel och en bit krita. Den trydingska logiken är glasklar. Varför inte tillämpa den på fler områden? Vi har ju exempelvis också problem med långa vårdköer – varför inte halvera läkarkåren och höja specialistlönerna?

Att en bra lärarkår förutsätter rejäla lönehöjningar vet vi. Men också att större klasser enligt samstämmig forskning inte befrämjar undervisningskvalitet och inlärningsförmåga.

Jag säger som H L Mencken:

There is always an easy solution to every problem – neat, plausible and wrong.

Tillämpad makroekonomi – EMU

8 juni, 2011 kl. 09:30 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Tillämpad makroekonomi – EMU


Frågan om Sverige ska ansluta sig till EMU dyker då och då upp i debatten. Även om det mot bakgrund av händelseutvecklingen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland det senaste året inte precis varit en het fråga, finns den alltid närvarande i makroekonomisk forskning och litteratur.

I Tillämpad makroekonomi (SNS, 4 uppl 2011) har exempelvis Harry Flam ett kapitel som diskuterar huruvida Sverige skulle förlora eller vinna på att gå med i EMU. Här radas de vanliga argumenten för (ökad utrikeshandel och investeringar, minskad valutaväxling, mer integrerade finansiella marknader m m) och mot (dålig penningpolitisk anpassning till enskilda länders behov, premiering av kortsiktig och oansvarig finanspolitik m m) upp. Efter att ha vägt dessa för- och nackdelar mot varandra kommer sedan Flam fram till bedömningen att

det är oklart om de makroekonomiska kostnaderna av att vara med i den monetära unionen kan förväntas vara större eller mindre än de makroekonomiska kostnaderna av att stå utanför, och att de mikroekonomiska vinsterna – i form av ökad handel med varor, ökade investeringar och ökad finansiell integration – överväger.

Men här måste resas en del frågetecken.

När det här talas om ”mikroekonomiska effektivitetsvinster” ska man komma ihåg att de baseras på ekonometriska skattningar med många diskutabla och rätt så godtyckliga modellantaganden (inte minst vad avser möjligheter till tidsmässig extrapolering och möjligheter att ”exportera” samband mellan i väsentliga avseenden olikartade länder). Och att ökad finansiell integration skulle vara oproblematiskt positivt är väl en villfarelse som inte minst de senaste årens finanskriser för alltid borde befriat neoklassiska ekonomer från.

Verkligheten har däremot klart visat på hur långdragen och smärtsam den process är som krävs för att (eventuellt) återställa tillväxt och sysselsättning i ett euroland där möjligheten att föra en egen penning- och valutapolitik inte föreligger. De sociala och ekonomiska kostnaderna av experimentet EMU kablas nu dagligen ut på bästa sändningstid i våra tv-apparater.

I Flams vågskål blandas helt enkelt äpplen (modell) med päron (verklighet). Den vågskålen ger jag inte mycket för.

Flam diskuterar också – precis som Lars Calmfors i ett kapitel om EU:s finanspolitiska regler – det allt tydligare behovet av att utöka EMU med en gemensam finanspolitik. Men är det verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av? Jag tvivlar starkt på det.

I stället för att hålla på och laga och lappa på det i grunden förfelade EMU-projektet är det väl bättre att inse att vi nått vägs ände och att det är dags att erkänna det. Och ta en annan väg. En väg som leder framåt. En väg utan EMU.

En lisa för själen (IV)

6 juni, 2011 kl. 16:55 | Publicerat i Varia | 1 kommentar


Vad är sommar? Kanske att som i helgen – få ligga i hängmattan på den lilla skärgårdsön och höra Jan Garbareks underbara saxofontoner strömma ut i etern! Skönhet, ande och förinnerligad harmoni i oslagbar förening.

Ojämlikhetens nygamla ansikte

6 juni, 2011 kl. 16:35 | Publicerat i Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Ojämlikhetens nygamla ansikte

Daniel Waldenström har en läsvärd betraktelse i dag på ekonomistas. Den visar att ekonomer kan annat än bara flytta kurvor i sina diagram – om det nu till äventyrs var någon som behövde påminnas om  det …

Lucas, Mankiw and Krugman on the slump

3 juni, 2011 kl. 14:58 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för Lucas, Mankiw and Krugman on the slump

In a recent lecture on the US recession, Robert Lucas gives an outline of what the new classical school of macroeconomics today thinks on the latest downturn in the US economy and its future prospects.

Lucas starts by showing that real US GDP has grown at an average yearly rate of 3 per cent since 1870, with one big dip during the Depression of the 1930s and a big – but smaller – dip in the recent recession.

After stating his view that the US recession that started in 2008 was basically caused by a run for liquidity, Lucas then goes on to discuss the prospect of recovery from where the US economy is today, maintaining that past experience would suggest an “automatic” recovery, if the free market system is left to repair itself to equilibrium unimpeded by social welfare activities of the government.

As could be expected there is no room for any Keynesian type considerations on eventual shortages of aggregate demand discouraging the recovery of the economy. No, as usual in the new classical macroeconomic school’s explanations and prescriptions, the blame game points to the government and its lack of supply side policies.

Lucas is convinced that what might arrest the recovery are higher taxes on the rich, greater government involvement in the medical sector and tougher regulations of the financial sector. But – if left to run its course unimpeded by European type welfare state activities -the free market will fix it all.

In a rather cavalier manner – without a hint of argument or presentation of empirical facts – Lucas dismisses even the possibility of a shortfall of demand. For someone who already 30 years ago proclaimed Keynesianism dead – “people don’t take Keynesian theorizing seriously anymore; the audience starts to whisper and giggle to one another” – this is of course only what could be expected. Demand considerations are simply ruled out on whimsical theoretical-ideological grounds, much like we have seen other neo-liberal economists do over and over again in their attempts to explain away the fact that the latest economic crises shows how the markets have failed to deliver. If there is a problem with the economy, the true cause has to be government.

While Greg Mankiw’s – one of the leading (grossly misnomed) new–Keynesians – only comment to this is a rather uninformative “I don’t always agree with Lucas, but I almost always find him thoughtful and thought-provoking,” Paul Krugman’s comment is more adroit:

[A]s is obvious to everyone but the hermetic inhabitants of the freshwater world, the attempt to explain business cycles in terms of rational expectations and frictionless markets has failed; and Keynesian economics continues to be very useful. But to concede that, to even consider the possibility that we’re in a demand-shortfall slump of the kind Keynes diagnosed, would be an incredible comedown for Lucas.

My rational expectation is that 30 years from now, no one will know who Robert Lucas was. John Maynard Keynes, on the other hand, will still be known as one of the masters of economics.

Timbros mumbo jumbo (III) – ett lästips

1 juni, 2011 kl. 18:05 | Publicerat i Education & School | Kommentarer inaktiverade för Timbros mumbo jumbo (III) – ett lästips

För den som inte i likhet med Timbros Roland Poirier Martinsson vill nöja sig med tro och tyckande vad gäller friskolor, kan jag varmt rekommendera den eminente historieprofessorn Hans Albin Larssons nyutkomna Mot bättre vetande  – en svensk skolhistoria (SNS 2011). Där kan man bland annat inhämta följande elementa (s 122):

När det gäller den pedagogiska effekten av friskolornas intåg är bilden inte alls lika klar. Undersökningar utförda av ekonomer kring friskolornas effekter på skolresultaten har visat att friskolorna i allmänhet lyckats bra och att de till och med stimulerat de kommunala skolorna till ökad måluppfyllelse. Ett avgörande problem i sammanhanget är att ”resultat” oftast har tolkats som detsamma som betyg, vilket således betyder att ingen egentligen kan uttala sig om måluppfyllelsen mer än då det går att styrka att betygsnivån motsvaras av skolans resultat vid nationella prov eller ämnesprov. Sådana har hittills förekommit i ett fåtal ämnen.

Larsson hänvisar också till en rapport från Statskontoret 2007 där det slås fast att friskolor ”fäster större avseende vid vad som går att sälja än vad lärarna har att erbjuda i professionellt hänseende” och att det finns ett utbrett missnöje mot att ”pressas till att sätta alltför höga betyg” (s 123). Friskolor ägnar vidare stor möda att marknadsföra sig själva och lockar därvidlag inte påfallande ofta med höga studiekrav, samt satsar på att ”minimera lärartätheten och undervisningen genom självstudier samt allehanda projekt- och grupparbeten” (s 125).

År 2010 hade 68% av lärarna i friskolor pedagogisk högskoleexamen (i kommunala 87%), i gymnasieskolan 54% (i kommunala 78%). Lärartätheten i grundskolan var  år 2009 i friskolorna 7,6 (i kommunala 8,3), i gymnasiet 6,8 (i kommunala 8,2).

Så innan Poirier Martinsson gör ett nytt magplask i friskoledebatten kan det nog vara en bra ide’ att inhämta lite kunskaper och inte bara tycka och tro.

Timbros mumbo jumbo (II) – om skolan

1 juni, 2011 kl. 16:44 | Publicerat i Education & School | 3 kommentarer

En av de ledande figurerna på den nyliberala tankekedjan Timbro – Roland Poirier Martinsson – skrev i veckan som gick en sällsynt faktabefriad hyllningskrönika över svenska friskolor i Svenska Dagbladet. All kritik som förts fram mot friskolorna är bara ondsint förtal hävdar denna a nykonservative ”filosof”:

Verkligheten är att en förkrossande majoritet av ägare och chefer inom friskolorna inte alls i första hand drivs av pengar. De vill erbjuda sina pedagogiska idéer. De vill lägga en grund för landets framtid. De äger ett engagemang för barns utveckling.

Självklart behöver de göra vinst i verksamheten. Det är inte konstigare än att lärare behöver högre löner. Vem tror att det skulle locka cyniska lycksökare till yrket?

Halleluja! Antagligen behagar herr Poirier Martinsson skämta med oss. Jag hoppas det, för om  detta pekoral ska tas på allvar är det nog bland det mest bedrövliga trams om svensk skola jag läst på många år. Här finns ju inte tillstymmelse till argument. Nästa gång herr Poirier Martinsson vill tala om vad han tror om svenska skola föreslår jag ett väckelsemöte eller kyrkobesök. Vill man däremot syssla med fakta, kunskaper och vetande, är man hjärtligt välkommen i vetenskapens värld, där vi sedan länge bedriver seriös forskning och diskussion om skola och utbildning.

Timbros mumbo jumbo (I) – om lönesänkningar

1 juni, 2011 kl. 14:04 | Publicerat i Economics | 1 kommentar

Den nyliberala tankesmedjan Timbro tillkännagav häromdagen i en nyutkommen rapport att lösningen på arbetslöshetsproblemet är att sänka löner! Jenny von Bahr – nationalekonom på WSP Analys & Strategi – hävdar där att ”fler hade fått jobb om det hade funnits arbeten med lägre löner än i dag.” För von Bohr handlar det om klassisk ekonomisk teori – sänker man priset på en vara så ökar också efterfrågan.

Herre du milde. Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2011! Det är som om ingenting skulle ha hänt inom makroekonomisk teori och praktik sedan 1920-talet.

Arbetslösheten i Sverige ligger på en historiskt hög nivå idag. Inte minst ungdomsarbetslösheten. Att i detta minst sagt brydsamma läge  föreslå att man ska försöka lösa arbetsmarknadsproblemen med hjälp av lönesänkningar, ska man nog främst se som ett tecken på hur lågt förtroendet för det ekonomiska systemet sjunkit. Från gårdagens nyliberala våtdrömmar om ekonomins kommandohöjder har vi sjunkit till den ekonomiska verklighetens ihållande höga arbetslöshet.

För det är ju självklart inte så att lönesänkningar räddar jobb. Mer än något annat har vi behov av stimulansåtgärder och en ekonomisk politik som leder till ökad effektiv efterfrågan.

På samhällsnivå ökar lönesänkningar bara risken för att ännu fler kommer att stå utan jobb. Att tro sig kunna lösa kriser på detta sätt är en tillbakagång till den förfelade ekonomiska teori och politik som John Maynard Keynes slutgiltigt gjorde upp med redan på 1930-talet. Det var en politik som gjorde miljontals människor världen över arbetslösa. Trettiotalsdepressionen åtföljdes av deflation som visserligen kunde innebära höjda reallöner – men bara för dem som lyckades behålla sina jobb.

Visst kan det kortsiktigt fungera för enskilda företag att satsa på frysta eller sänkta löner. Men det är ett atomistiskt felslut att tro att en generell lönesänkningspolitik skulle främja ekonomin. Tvärtom. Som Keynes visade blir den aggregerade effekten av lönesänkningar katastrofal. De sätter igång en kumulativ prissänkningsspiral som får företags och enskildas skulder att realt öka eftersom skulderna nominellt inte påverkas av den allmänna pris- och löneutvecklingen. I en ekonomi som alltmer kommit att bygga på ökat låntagande och skuldsättning blir detta inkörsporten till en deflationskris. Detta i sin tur leder till att ingen vill låna pengar och kapital eftersom betalningsbördan över tiden blir för betungande. Företag blir insolventa, investeringarna minskar, arbetslösheten ökar och depressionen står för dörren.

Den överhängande faran för svensk ekonomi – på sikt – är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi kan självklart inte bara sitta med armarna i kors och vänta. Men att föreslå problemlösning byggd på sänkta löner är att skriva ut recept på än värre katastrofer. Vill arbetsgivare ta samhällsansvar – och inte låta enfald få ersätta analysförmåga och besinning – måste de klart och tydligt ta avstånd från allehanda kortsiktiga och kontraproduktiva lönesänkningsstrategier. Skall man ta sig ur arbetslöshetens hysteresis krävs vassare, bättre och effektivare instrument – som exempelvis en aktiv och offensiv finanspolitik.

« Föregående sida

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.