DN ute och reser om skolan

13 Jun, 2011 at 14:20 | Posted in Education & School | 5 Comments

På DN:s ledarsida kommenteras idag Helena von Schantz förslag på återinförande av studentexamen och förstatligande av skolan. Även om jag kan dela dubierna vad gäller ett eventuellt återinförande av studentexamen, är DN definitivt ute och reser när det gäller huvudmannaskapet för skolan. DN skriver:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Omfattande skolforskning har övertygande visat att det kommunala huvudmannaskapet är en av de viktigaste orsakerna bakom den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna. Att Finland med ett kommunalt huvudmannaskap klarat av att hålla en hög internationell kvalitet och nivå på sin skola är inget som kausalt kan tillskrivas det kommunala styret. Snarare är det ett faktum att man trots kommunstyret lyckats så väl. DN:s  favoritförklaring – att i Finland “varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs” – känns väl om något, simplistisk och ytlig.

Nej, DN måste nog droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. Folkpartiet insåg redan för nästan tio år sedan att när skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs – även om det eventuellt skulle stå i strid med ideologin. När ska moderaterna, kristdemokraterna och centern – och DN – våga ta det steget ?

Skolsegregationens betydelse

11 Jun, 2011 at 10:55 | Posted in Education & School | Comments Off on Skolsegregationens betydelse

Emma Leijsne har en bra artikel i dagens Sydsvenskan om skolsegregationens effekter på studieresultaten i svensk skola (själv har jag skrivit om det bl a här). Läs den!

Johnny Munkhammar ute och reser om barnfattigdom

9 Jun, 2011 at 17:12 | Posted in Politics & Society | 6 Comments


I en mer än vanligt usel artikel försöker moderaten Johnny Munkhammar på newsmill idag att blanda bort korten kring de nya avslöjandena om barnfattigdomens utbredning i dagens Sverige. Precis som alla andra nyliberala marknadsfundamentalister inom borgerligheten vägrar Munkhammar inse att låga löner och jobbskatteavdrag inte garanterar  barns välfärd. Ett välfärdssamhälle klarar sig inte utan skyddsnät. I stället för att bara vara ute och resa, borde Munkhammar resa till USA och se hur barn till “the working poor” har det i ett land där man omsatt de nyliberala drömmarna i verklig politik!

Michael Walzer on free markets and morality

9 Jun, 2011 at 14:24 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Michael Walzer on free markets and morality

EMU i dödsryckningar

9 Jun, 2011 at 13:40 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on EMU i dödsryckningar

Varje dag kan vi via medierna se hur konflikterna och problemen med EMU tydliggörs. Grekiska, spanska och portugisiska tragedier utspelar sig nu inför våra ögon, därför att EMU-tvångströjan bara kommer i en storlek och uppenbarligen inte passar alla. Nationer och deras ekonomier är i nästintill fritt fall. Precis som i flera andra euroländer klarar man inte – med de handlingsrestriktioner som den monetära gemenskapen sätter – att på ett adekvat sätt ta sig ur den sociala och ekonomiska kris man hamnat i.

Förvisso är deras problem inte bara – eller huvudsakligen – en effekt av EMU-medlemskapet. Självklart har dessa EMU-länder många självförvållade problem. Kritiken handlar om att dessa problem delvis emanerar ur – och förvärras av – EMU-medlemskapets autonomibegränsningar. Ett medlemskap som inte underlättar problemlösandet, eftersom deflationspolitik och frånvaro av möjlighet att bedriva egen valuta- och penningpolitik gör det näst intill omöjligt att få fart på efterfråga och export.

Ledande ekonomer runtomkring i världen – som till exempel Paul Krugman och Greg Mankiew – har de senaste två åren varnat för att hela EMU-projektet kommer att gå om intet. Men i stället för att fundera över om inte timade nödhjälper och massdemonstrationer borde vara en tankeställare, hänger sig en del politiker och ekonomer åt en makaber uppvisning i konsten att vara både blinda och döva för det stålbadsliknande test som EMU nu genomgår.

Hela argumentationen visar med eftertryck att EMU inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt. Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?

I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller – som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden – borde man se sig om i verklighetens euroland.

Fakta sparkar. De senaste årens ekonomiska utveckling visar att valutaunionen knappast leder till någon ekonomisk nettofördel. Om vi jämför Sverige och euroländerna kan Sverige uppvisa bättre siffror på nästan alla centrala ekonomiska områden. Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt enkelt inget argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov – finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.

Den mycket prekära utveckling som vi idag ser i Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland visar på den hämsko som EMU utgör när dessa kristyngda ekonomier ska försöka hitta en väg ut ur krisen. Förmågan att ta sig ur finanskrisens efterdyningar blir onödigt långdragen och låg. Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.

Historien borde förskräcka. Den här sortens förkeynesiansk deflationspolitik provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap – guldmyntfoten – kastades på historiens gravhög. EMU kommer snart att vila i samma hög.

Att bli lärare – en ren förlustaffär

9 Jun, 2011 at 10:07 | Posted in Education & School | Comments Off on Att bli lärare – en ren förlustaffär


I går presenterade Saco – baserat på lönestrukturstatistik från SCB – nya livslöneberäkningar av hur olika utbildningsval lönar sig sett över hela livet. Resultatet jämförs med en genomsnittlig individ som börjar förvärvsarbeta direkt efter gymnasiet. Studien försöker skatta vad olika akademiska utbildningsval innebär i ekonomiska termer, med hänsynstagande till inkomstbortfall och skuldsättning under studietiden, inkomstskatter m m.

Livslönen ger en mer rättisande bild av de privatekonomiska effekterna av olika utbildningsval än mer traditionella månadslönedata.

För lärare är det en – föga överraskande, men likväl – deprimerande läsning. Det visar sig nämligen att det är en ren förlustaffär att utbilda sig till lärare. För samtliga lärarutbildningar gäller att de ger en negativ avkastning – de har alltså sämre livslön än de som börjar jobba direkt efter gymnasiet istället för att skaffa sig en högskoleexamen.

Allra sämst löneutveckling har lärare i grundskolans tidigare år. När de går i pension har de tjänat 8 procent mindre än klasskamraterna som började arbeta direkt efter gymnasiestudierna.

Regeringens stolta devis om ”svensk skola i världsklass” är mot bakgrund av dessa fakta ett hån mot Sveriges lärarkår. Höjda lärarlöner är inte en tillräcklig förutsättning för att vi åter ska få en svensk skola av världsklass. Men det är en nödvändig förutsättning!

Fri och oberoende riksbank?

8 Jun, 2011 at 12:30 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Fri och oberoende riksbank?


Lars Bäck har idag en intressant betraktelse över vad riksbankens “oberoende” innebär. Läs den!

Med röven och en bit krita

8 Jun, 2011 at 10:50 | Posted in Education & School | 6 Comments

Per Tryding – vice VD i Handelskammaren – har tänkt (?) till i Sydsvenskan idag. Den svenska skolans kvalitetsbrister kan lösas med ett lika enkelt som genialt grepp:

Vi kan börja skapa en god spiral genom att sluta fokusera på hur många lärare vi har och börja fokusera på hur bra de är. Allt inom samma budgetar som idag. Lärarna måste få bättre betalt så att talangerna lockas av yrket. Sedan ska vi låta dem jobba i fred.

Att ingen tänkt på detta! Så enkelt. Så elegant. Det borde ju vem som helst kunnat räkna ut med en viss kroppsdel och en bit krita. Den trydingska logiken är glasklar. Varför inte tillämpa den på fler områden? Vi har ju exempelvis också problem med långa vårdköer – varför inte halvera läkarkåren och höja specialistlönerna?

Att en bra lärarkår förutsätter rejäla lönehöjningar vet vi. Men också att större klasser enligt samstämmig forskning inte befrämjar undervisningskvalitet och inlärningsförmåga.

Jag säger som H L Mencken:

There is always an easy solution to every problem – neat, plausible and wrong.

Tillämpad makroekonomi – EMU

8 Jun, 2011 at 09:30 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Tillämpad makroekonomi – EMU


Frågan om Sverige ska ansluta sig till EMU dyker då och då upp i debatten. Även om det mot bakgrund av händelseutvecklingen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland det senaste året inte precis varit en het fråga, finns den alltid närvarande i makroekonomisk forskning och litteratur.

I Tillämpad makroekonomi (SNS, 4 uppl 2011) har exempelvis Harry Flam ett kapitel som diskuterar huruvida Sverige skulle förlora eller vinna på att gå med i EMU. Här radas de vanliga argumenten för (ökad utrikeshandel och investeringar, minskad valutaväxling, mer integrerade finansiella marknader m m) och mot (dålig penningpolitisk anpassning till enskilda länders behov, premiering av kortsiktig och oansvarig finanspolitik m m) upp. Efter att ha vägt dessa för- och nackdelar mot varandra kommer sedan Flam fram till bedömningen att

det är oklart om de makroekonomiska kostnaderna av att vara med i den monetära unionen kan förväntas vara större eller mindre än de makroekonomiska kostnaderna av att stå utanför, och att de mikroekonomiska vinsterna – i form av ökad handel med varor, ökade investeringar och ökad finansiell integration – överväger.

Men här måste resas en del frågetecken.

När det här talas om ”mikroekonomiska effektivitetsvinster” ska man komma ihåg att de baseras på ekonometriska skattningar med många diskutabla och rätt så godtyckliga modellantaganden (inte minst vad avser möjligheter till tidsmässig extrapolering och möjligheter att ”exportera” samband mellan i väsentliga avseenden olikartade länder). Och att ökad finansiell integration skulle vara oproblematiskt positivt är väl en villfarelse som inte minst de senaste årens finanskriser för alltid borde befriat neoklassiska ekonomer från.

Verkligheten har däremot klart visat på hur långdragen och smärtsam den process är som krävs för att (eventuellt) återställa tillväxt och sysselsättning i ett euroland där möjligheten att föra en egen penning- och valutapolitik inte föreligger. De sociala och ekonomiska kostnaderna av experimentet EMU kablas nu dagligen ut på bästa sändningstid i våra tv-apparater.

I Flams vågskål blandas helt enkelt äpplen (modell) med päron (verklighet). Den vågskålen ger jag inte mycket för.

Flam diskuterar också – precis som Lars Calmfors i ett kapitel om EU:s finanspolitiska regler – det allt tydligare behovet av att utöka EMU med en gemensam finanspolitik. Men är det verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av? Jag tvivlar starkt på det.

I stället för att hålla på och laga och lappa på det i grunden förfelade EMU-projektet är det väl bättre att inse att vi nått vägs ände och att det är dags att erkänna det. Och ta en annan väg. En väg som leder framåt. En väg utan EMU.

En lisa för själen (IV)

6 Jun, 2011 at 16:55 | Posted in Varia | 1 Comment


Vad är sommar? Kanske att som i helgen – få ligga i hängmattan på den lilla skärgårdsön och höra Jan Garbareks underbara saxofontoner strömma ut i etern! Skönhet, ande och förinnerligad harmoni i oslagbar förening.

Ojämlikhetens nygamla ansikte

6 Jun, 2011 at 16:35 | Posted in Politics & Society | Comments Off on Ojämlikhetens nygamla ansikte

Daniel Waldenström har en läsvärd betraktelse i dag på ekonomistas. Den visar att ekonomer kan annat än bara flytta kurvor i sina diagram – om det nu till äventyrs var någon som behövde påminnas om  det …

Lucas, Mankiw and Krugman on the slump

3 Jun, 2011 at 14:58 | Posted in Economics | Comments Off on Lucas, Mankiw and Krugman on the slump

In a recent lecture on the US recession, Robert Lucas gives an outline of what the new classical school of macroeconomics today thinks on the latest downturn in the US economy and its future prospects.

Lucas starts by showing that real US GDP has grown at an average yearly rate of 3 per cent since 1870, with one big dip during the Depression of the 1930s and a big – but smaller – dip in the recent recession.

After stating his view that the US recession that started in 2008 was basically caused by a run for liquidity, Lucas then goes on to discuss the prospect of recovery from where the US economy is today, maintaining that past experience would suggest an “automatic” recovery, if the free market system is left to repair itself to equilibrium unimpeded by social welfare activities of the government.

As could be expected there is no room for any Keynesian type considerations on eventual shortages of aggregate demand discouraging the recovery of the economy. No, as usual in the new classical macroeconomic school’s explanations and prescriptions, the blame game points to the government and its lack of supply side policies.

Lucas is convinced that what might arrest the recovery are higher taxes on the rich, greater government involvement in the medical sector and tougher regulations of the financial sector. But – if left to run its course unimpeded by European type welfare state activities -the free market will fix it all.

In a rather cavalier manner – without a hint of argument or presentation of empirical facts – Lucas dismisses even the possibility of a shortfall of demand. For someone who already 30 years ago proclaimed Keynesianism dead – “people don’t take Keynesian theorizing seriously anymore; the audience starts to whisper and giggle to one another” – this is of course only what could be expected. Demand considerations are simply ruled out on whimsical theoretical-ideological grounds, much like we have seen other neo-liberal economists do over and over again in their attempts to explain away the fact that the latest economic crises shows how the markets have failed to deliver. If there is a problem with the economy, the true cause has to be government.

While Greg Mankiw’s – one of the leading (grossly misnomed) new–Keynesians – only comment to this is a rather uninformative “I don’t always agree with Lucas, but I almost always find him thoughtful and thought-provoking,” Paul Krugman’s comment is more adroit:

[A]s is obvious to everyone but the hermetic inhabitants of the freshwater world, the attempt to explain business cycles in terms of rational expectations and frictionless markets has failed; and Keynesian economics continues to be very useful. But to concede that, to even consider the possibility that we’re in a demand-shortfall slump of the kind Keynes diagnosed, would be an incredible comedown for Lucas.

My rational expectation is that 30 years from now, no one will know who Robert Lucas was. John Maynard Keynes, on the other hand, will still be known as one of the masters of economics.

Timbros mumbo jumbo (III) – ett lästips

1 Jun, 2011 at 18:05 | Posted in Education & School | Comments Off on Timbros mumbo jumbo (III) – ett lästips

För den som inte i likhet med Timbros Roland Poirier Martinsson vill nöja sig med tro och tyckande vad gäller friskolor, kan jag varmt rekommendera den eminente historieprofessorn Hans Albin Larssons nyutkomna Mot bättre vetande  – en svensk skolhistoria (SNS 2011). Där kan man bland annat inhämta följande elementa (s 122):

När det gäller den pedagogiska effekten av friskolornas intåg är bilden inte alls lika klar. Undersökningar utförda av ekonomer kring friskolornas effekter på skolresultaten har visat att friskolorna i allmänhet lyckats bra och att de till och med stimulerat de kommunala skolorna till ökad måluppfyllelse. Ett avgörande problem i sammanhanget är att “resultat” oftast har tolkats som detsamma som betyg, vilket således betyder att ingen egentligen kan uttala sig om måluppfyllelsen mer än då det går att styrka att betygsnivån motsvaras av skolans resultat vid nationella prov eller ämnesprov. Sådana har hittills förekommit i ett fåtal ämnen.

Larsson hänvisar också till en rapport från Statskontoret 2007 där det slås fast att friskolor “fäster större avseende vid vad som går att sälja än vad lärarna har att erbjuda i professionellt hänseende” och att det finns ett utbrett missnöje mot att “pressas till att sätta alltför höga betyg” (s 123). Friskolor ägnar vidare stor möda att marknadsföra sig själva och lockar därvidlag inte påfallande ofta med höga studiekrav, samt satsar på att “minimera lärartätheten och undervisningen genom självstudier samt allehanda projekt- och grupparbeten” (s 125).

År 2010 hade 68% av lärarna i friskolor pedagogisk högskoleexamen (i kommunala 87%), i gymnasieskolan 54% (i kommunala 78%). Lärartätheten i grundskolan var  år 2009 i friskolorna 7,6 (i kommunala 8,3), i gymnasiet 6,8 (i kommunala 8,2).

Så innan Poirier Martinsson gör ett nytt magplask i friskoledebatten kan det nog vara en bra ide’ att inhämta lite kunskaper och inte bara tycka och tro.

Timbros mumbo jumbo (II) – om skolan

1 Jun, 2011 at 16:44 | Posted in Education & School | 3 Comments

En av de ledande figurerna på den nyliberala tankekedjan Timbro – Roland Poirier Martinsson – skrev i veckan som gick en sällsynt faktabefriad hyllningskrönika över svenska friskolor i Svenska Dagbladet. All kritik som förts fram mot friskolorna är bara ondsint förtal hävdar denna a nykonservative “filosof”:

Verkligheten är att en förkrossande majoritet av ägare och chefer inom friskolorna inte alls i första hand drivs av pengar. De vill erbjuda sina pedagogiska idéer. De vill lägga en grund för landets framtid. De äger ett engagemang för barns utveckling.

Självklart behöver de göra vinst i verksamheten. Det är inte konstigare än att lärare behöver högre löner. Vem tror att det skulle locka cyniska lycksökare till yrket?

Halleluja! Antagligen behagar herr Poirier Martinsson skämta med oss. Jag hoppas det, för om  detta pekoral ska tas på allvar är det nog bland det mest bedrövliga trams om svensk skola jag läst på många år. Här finns ju inte tillstymmelse till argument. Nästa gång herr Poirier Martinsson vill tala om vad han tror om svenska skola föreslår jag ett väckelsemöte eller kyrkobesök. Vill man däremot syssla med fakta, kunskaper och vetande, är man hjärtligt välkommen i vetenskapens värld, där vi sedan länge bedriver seriös forskning och diskussion om skola och utbildning.

Timbros mumbo jumbo (I) – om lönesänkningar

1 Jun, 2011 at 14:04 | Posted in Economics | 1 Comment

Den nyliberala tankesmedjan Timbro tillkännagav häromdagen i en nyutkommen rapport att lösningen på arbetslöshetsproblemet är att sänka löner! Jenny von Bahr – nationalekonom på WSP Analys & Strategi – hävdar där att “fler hade fått jobb om det hade funnits arbeten med lägre löner än i dag.” För von Bohr handlar det om klassisk ekonomisk teori – sänker man priset på en vara så ökar också efterfrågan.

Herre du milde. Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2011! Det är som om ingenting skulle ha hänt inom makroekonomisk teori och praktik sedan 1920-talet.

Arbetslösheten i Sverige ligger på en historiskt hög nivå idag. Inte minst ungdomsarbetslösheten. Att i detta minst sagt brydsamma läge  föreslå att man ska försöka lösa arbetsmarknadsproblemen med hjälp av lönesänkningar, ska man nog främst se som ett tecken på hur lågt förtroendet för det ekonomiska systemet sjunkit. Från gårdagens nyliberala våtdrömmar om ekonomins kommandohöjder har vi sjunkit till den ekonomiska verklighetens ihållande höga arbetslöshet.

För det är ju självklart inte så att lönesänkningar räddar jobb. Mer än något annat har vi behov av stimulansåtgärder och en ekonomisk politik som leder till ökad effektiv efterfrågan.

På samhällsnivå ökar lönesänkningar bara risken för att ännu fler kommer att stå utan jobb. Att tro sig kunna lösa kriser på detta sätt är en tillbakagång till den förfelade ekonomiska teori och politik som John Maynard Keynes slutgiltigt gjorde upp med redan på 1930-talet. Det var en politik som gjorde miljontals människor världen över arbetslösa. Trettiotalsdepressionen åtföljdes av deflation som visserligen kunde innebära höjda reallöner – men bara för dem som lyckades behålla sina jobb.

Visst kan det kortsiktigt fungera för enskilda företag att satsa på frysta eller sänkta löner. Men det är ett atomistiskt felslut att tro att en generell lönesänkningspolitik skulle främja ekonomin. Tvärtom. Som Keynes visade blir den aggregerade effekten av lönesänkningar katastrofal. De sätter igång en kumulativ prissänkningsspiral som får företags och enskildas skulder att realt öka eftersom skulderna nominellt inte påverkas av den allmänna pris- och löneutvecklingen. I en ekonomi som alltmer kommit att bygga på ökat låntagande och skuldsättning blir detta inkörsporten till en deflationskris. Detta i sin tur leder till att ingen vill låna pengar och kapital eftersom betalningsbördan över tiden blir för betungande. Företag blir insolventa, investeringarna minskar, arbetslösheten ökar och depressionen står för dörren.

Den överhängande faran för svensk ekonomi – på sikt – är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi kan självklart inte bara sitta med armarna i kors och vänta. Men att föreslå problemlösning byggd på sänkta löner är att skriva ut recept på än värre katastrofer. Vill arbetsgivare ta samhällsansvar – och inte låta enfald få ersätta analysförmåga och besinning – måste de klart och tydligt ta avstånd från allehanda kortsiktiga och kontraproduktiva lönesänkningsstrategier. Skall man ta sig ur arbetslöshetens hysteresis krävs vassare, bättre och effektivare instrument – som exempelvis en aktiv och offensiv finanspolitik.

« Previous Page

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.