Nafissatour Diallo is the courageous woman Sweden’s foreign minister Carl Bildt should hail – not Dominique Strauss-Kahn!

21 May, 2011 at 17:24 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

John F Kennedy once wrote:

To be courageous requires no exceptional qualifications, no magic formula, no special combination of time, place, and circumstance. It is an opportunity that sooner or later is presented to us all.

In spite of this many would probably still maintain that courage is not anything very common and that the value we put on it is a witness to its rarity.

Heroism is sometimes mistaken for courage. But courage is something else. It is rather a capability to confront fear, as when in front of the powerful and mighty – that think they stand above the law – not to step back, but standup for one’s rights not to be humiliated or abused in any ways by the rich and powerful.

Courage is to do the right thing in spite of danger and fear. To keep on even if opportunities to turn back are given. Like in the great stories. The ones where people have lots of chances of turning back, but do not – because they believe there must be some justice and rule of law in this world.

Dignity, a better life, or justice and rule of law, are things worth fighting for. Not to step back, in spite of confronting the mighty and powerful, creates courageous acts that stay in our memories and means something.

In this story there is only one victim. And it is not the former chief of IMF. It is Nafissatour Diallo. So, instead of looking the other way, Sweden’s foreign minister Carl Bildt should have paid a tribute to all these oppressed and belittled women from the third world that work hard for a living in a world ruled by men. Powerful men. Men like Dominique Strauss-Kahn.

Bildts hyllning till Dominique Strauss-Kahn

20 May, 2011 at 20:59 | Posted in Politics & Society | 5 Comments

Några timmar efter att Dominique Strauss-Kahn meddelat sin avgång som IMF-chef passade vår egen Carl Bildt påpassligt på att i ett inlägg på Twitter hylla den våldtäktsmisstänkte fransmannen: ”Det bör sägas att DSK tjänade världen med stort anseende under en väldigt kritisk period. Efterträdaren blir viktig.” Mer sådant twittrande från Bildt och vi kan på allvar börja leta efter efterträdare även på andra poster …

Är den svenska skolans problem en fråga om effektivitet eller likvärdighet?

20 May, 2011 at 18:39 | Posted in Education & School | 3 Comments

 
SNS har i dagarna presenterat en rapport om hur likvärdigheten i den svenska skolan vad avser studieresultat utvecklats under de senaste 20 åren. Rapportens författare, Anders Böhlmark och Helena Holmlund, har – med utgångspunkt i framförallt betygen i matematik och engelska – funnit att den huvudsakliga kausalfaktorn bakom en ökad spridning i studieresultaten ligger på skolnivå och främst är relaterad till den ökade segregation det fria skolvalet gett upphov till. Däremot finner man inte att boendekommunens betydelse är särskilt stor och att den ”totalt sett ökat endast marginellt sedan slutet av 1980-talet”. Familjebakgrundens betydelse sägs också ha minskat något – även om jag tycker att man här möjligen kan invända att den indirekt ändå kan ha haft en betydelse vi kausalkedjan Familjebakgrund => Skolval => Studieresultat.

Författarnas slutsats är att den svenska skolan blivit mindre effektiv, men att ojämlikheten vad avser studieresultat inte ökat. Effektivitetsproblemen är större än ojämlikhetsproblemen i svensk skola.

Rapporten i sin helhet håller en hög standard. Men på några ställen tycker jag slutsatserna har lite väl svajigt underlag. Så skriver man angående de så omdiskuterade PISA och TIMMS resultaten exempelvis att om det var så att de försämrade resultaten skulle bero på att många kommuner är dåliga på att driva skolor, så borde vi förvänta oss att spridningen mellan kommunerna ökat ”eftersom det är osannolikt att alla kommuner skulle vara lika dåliga på att driva skolor”. Men det är ju just det många av kommunaliseringens kritiker hävdar – att skolan rakt av blivit sämre till följd av denna ”reform”. Så när de vidare säger att ”våra resultat snarare talar för att den centralt förda skolpolitiken ligger bakom nedgången genom till exempel lärarutbildning, läroplaner och betygssystem” haltar resonemanget.

Om kommunaliseringen lett till att möjligheterna för en bred samhällsekonomiskt grundad satsning på lärarlöner och goda arbetsvillkor för lärarkollektivet försämrats avsevärt – och att detta via olika kumulativa processer i sin tur lett till försämrade relativa lärarlöner och ett tapp i status och prestige som gjort det svårt att attrahera de mest studiemotiverade studenterna att söka sig till lärarutbildningarna i landet – ja då är det faktiskt så att kommunaliseringen är en viktig kausalfaktor i det tjugoåriga skeende rapportförfattarna analyserar!

Resursbrist sänker resultaten i svensk skola

19 May, 2011 at 20:15 | Posted in Education & School | 14 Comments

 I Lärarnas tidning presenteras idag resultatet av en intervjuundersökning som visar att enligt de flesta lärare så är resursbrist den viktigaste orsaken till skolans allt sämre resultat. Detta borde kanske vara en väckarklocka för landets skolpolitiker. Men icke så hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), där man som vanligt svarar: “Det räcker inte att bara prata pengar”. Har vi hört det förut?

Lärarlös högskoleutbildning = kvalitet ?

19 May, 2011 at 11:08 | Posted in Education & School | Comments Off on Lärarlös högskoleutbildning = kvalitet ?

TCO har för andra året i rad gjort en nationell undersökning om undervisningstid i den högre utbildningen. Man har frågat över 4000 heltidsstudenter hur mycket schemalagd tid de har i veckan.

Resultatet är förödande. Sex av tio studenter uppger att de får mindre än nio timmars undervisning per vecka och mer än var tredje heltidsstudent får mindre än sex timmars undervisning i veckan. Än värre är att resultaten visar att situationen förvärrats sedan den föregående undersökningen.

Som om detta inte vore nog visar undersökningen också att storsalsföreläsningar med mer än 100 studenter är den vanligast undervisningsformen på flera tunga utbildningsområdena, som till exempel juridik och ekonomi.

Regeringens paroll om ”kvalitet och excellens på högskola och universitet” låter efter läsning av TCO-rapporten mer än lovligt ihålig.

Economics as a positive externality

19 May, 2011 at 10:00 | Posted in Varia | Comments Off on Economics as a positive externality

Ska kapitalismen lastas för finanskrisen?

18 May, 2011 at 14:45 | Posted in Economics | Comments Off on Ska kapitalismen lastas för finanskrisen?

Johan Norberg:
Ja och nej. Det var bankernas och investerarnas misstag och kortsiktighet som ledde till de väldiga förlusterna, men om vi vill veta varför vi fick en sådan ansamling av misstag av ett och samma slag måste vi också studera de regleringar och myndigheter som uppmuntrade detta – en expansiv penningpolitik som uppmuntrade belåning, statlig uppmuntran av riskabla bostadslån, en dålig reglering av kreditbetyg och kapitaltäckning. Dessutom leder statliga garantier av bankerna till moralisk risk och kortsiktighet. Om kapitalismen ska fungera måste hotet om konkurs vara lika reellt som hoppet om vinst.

Lars Pålsson Syll:
Ja. Kapitalism som ekonomiskt system har en inneboende tendens att med jämna mellanrum skapa spekulativa bubblor på olika tillgångsmarknader. Finanskriser är inga anomalier, utan i högsta grad förväntade inslag i en genuint osäker ekonomisk värld. Till detta kommer att panglossianska nyliberala ekonomers – exempelvis Eugene Fama, Milton Friedman och Robert E Lucas – förfelade teorier om “effektiva marknader” lett till omfattande avregleringar på finansmarknaderna. Med följder som vi i dag kan konstatera varit katastrofala för arbete och välfärd. Genom att förväxla hyperrationella aktörers agerande i matematiska modeller med verkliga människors agerande i den verkliga ekonomin har dessa ekonomer starkt bidragit till den ekonomiska kollaps vi upplevt det gångna året.

Källa: Nationalencyklopedin

Statistik och verklighet – inte alltid samma sak!

18 May, 2011 at 12:03 | Posted in Statistics & Econometrics | 1 Comment

Precis som John Maynard Keynes har jag ofta haft anledning att ventilera kritiska synpunkter på ekonomers ofta okritiska användande av statistik-ekonometriska metoder.

Kruxet är – bland mycket annat – till exempel att man nästan aldrig problematiserar eller argumenterar kring i vilken utsträckning samplet (stickprovet) man arbetar med går att generalisera till populationen det är draget ur  – och än mindre vilken denna population är. En strikt tillämpning av de statistiska modellerna förutsätter att samplet är slumpmässigt draget ur en hypotetiskt  infinit population. Och att de stokastiska variablerna är oberoende och likafördelade. Och när ser vi argument för att dessa antaganden motsvarar verkligheten i ekonomernas statistisk-ekonometriska analyser? Sällan eller aldrig! 

När jag läste matematisk statistik på 1980-talet hade jag turen att ha en lärobok som faktiskt just genomgående problematiserade och diskuterade de statistiska modellernas relation till verkligheten. Det var Gunnar Bloms klassiska Sannolikhetsteori och statistikteori med tillämpningar.

Där fick man bland annat lära sig att om modellantagandena inte var uppfyllda “behövs det stor erfarenhet och gott omdöme för att avgöra om de slutsatser som kan dras på grundval av den teoretiska modellen är praktiskt giltiga.” Och framför allt:

 [Om] kravet på slumpmässighet inte alls är uppfyllt, gör man bara skada med att använda statistisk metodik. Undersökningen kan då få ett drag av vetenskaplighet som den inte alls förtjänar.

Gunnar Bloms bok var en stor inspirationskälla för trettio år sedan. Det är den fortfarande.

Dominique Strauss-Kahn – IMF chief hotel rapist and bailout gigolo?

18 May, 2011 at 10:38 | Posted in Varia | Comments Off on Dominique Strauss-Kahn – IMF chief hotel rapist and bailout gigolo?

Chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, har åtalats för sexuellt övergrepp, våldtäktsförsök och olaga frihetsberövande av en städerska i New York. Strauss-Kahn greps ombord på ett plan mot Frankrike, några minuter innan det skulle lyfta från JFK-flygplatsen. IMF-chefen var på väg till ett möte med förbundskansler Angela Merkel. Mötet har ställts in.

Matematik och exakthet

17 May, 2011 at 23:19 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Comments Off on Matematik och exakthet


Som jag ser det har efterkrigstidens matematiseringsvåg gjort neoklassiska ekonomer alltför fixerade vid formella, matematisk-deduktiva modeller. Ställda inför kritiken att de inte löser verkliga problem, reagerar man ofta som Saint-Exupérys Store Geograf, som på den Lille Prinsens frågor svarar att han är för upptagen med sitt vetenskapliga arbete för att kunna säga något om verkligheten. Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbart bristande relevans och förmåga att tackla problem i verkliga ”target systems”, retirerar man till modellernas underbara värld.

Modellantaganden om jämvikt, rationalitet och kalkylerbara risker är i regel i dålig överensstämmelse med verkligheten – där ojämvikt, irrationalitet och genuin osäkerhet är legio. Detta väljer dock många neoklassiska nationalekonomer att blunda för med hänvisning till Friedmans tes att antagandenas realism är betydelselös så länge teorins förutsägelser är korrekta.

Men när förutsägelserna sällan eller aldrig slår in, vad gör man då? Det naturliga vore kanske att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nationalekonomerna drar i stället oftast åt skyddsbältet ännu hårdare om teorins kärna och reparerar. Man går, för att tala med min gamle mentor Erik Dahmén, in i redskapsboden – och stannar där inne. Där hänger man sig i världsfrånvändhet åt avancerade ekonom(etr)iska analyser som inte tillför någon substantiellt ny kunskap om verklighetens ekonomi. Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

Matematiseringen har också skapat en ny obegriplighet. Den snäva inriktningen på att bygga abstrakta matematiska modeller och teorier där precision, elegans och förfining får gå före relevans, leder till att man saknar överblick och att nationalekonomin idag mer bidrar till den tillämpade matematikens utveckling än till samhällsvetenskapernas. I stället för att göra matematiken till ett självändamål, hade alla vi som tvingas leva i den av de möjliga världar som kallas den verkliga, nog varit mer betjänta av att man försökt bidra till lösandet av verkliga problem.

Visst finns det lite ljus i tunneln här och där (beteendeekonomi och experimentell ekonomi är exempel på forskningsfält där jag tror det finns potential för mer hållbara förhållningsätt till dyaden modell-verklighet), men på det hela taget utgör nog fortfarande – tyvärr – neoklassisk nationalekonomi mest ”en icke-existerande världs himmelska mekanik”

“I would rather be vaguely right than precisely wrong.”
John Maynard Keynes

Är skolan “borgerlig”?

17 May, 2011 at 09:19 | Posted in Education & School | 5 Comments

 

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!
                                   Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

Vi lever i ett ojämlikt samhälle. Ojämlikheten ökar också på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

Och i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Än värre är att den får större betydelse ju äldre eleverna blir. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande när en skola med kompensatoriska aspirationer uppvisar ett mönster där föräldrarnas utbildningsbakgrund får allt större genomslag ju äldre eleven blir.

Tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Skolan spelar en stor och viktig funktionell roll i reproduktion av arbetsmarknad och socialisationsrelaterad disciplinering i vårt samhälle.

Allt detta känner vi väl till. Men var sak har sin tid och sin plats. Det jag här vill tackla är något annat. Socialisationsteori och hermeneutik kompletterar varandra. Istället för att förklara är jag här mer intresserad av att förstå. I stället för skolans samhällsövergripande funktioner, fokuserar jag här på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Jag vill presentera några skissartade funderingar kring ett specifikt frågekomplex. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Det som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

En bra skola – inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle – är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.

[En längre version av denna artikel hittar du här]

Finanspolitiska rådet sågar regeringens skolpolitik!

16 May, 2011 at 18:45 | Posted in Education & School | 4 Comments

Finanspolitiska rådets rapport år 2011 kom ut idag. Rapporten tar i ett separat kapitel bland annat upp en intressant analys av regeringens utbildnings- och skolpolitik.
Utgångspunkten för analysen är all den forskning – och inte minst internationella mätningar som TIMSS, PIRLS och PISA – som otvetydigt visar att svensk skola har blivit sämre och att kunskapsnivåerna sjunkit de senaste tio-femton åren.
De skol- och utbildningsreformer som regeringen åren 2010 och 2011 stått för bedöms inte vara nog träffsäkra. Rådet hävdar visserligen att huvudprinciperna för utbildningsreformerna i stora drag är i linje med forskningen, men att det är tveksamt om de enskilda åtgärderna är tillräckliga. När det gäller den ökade segregationen, till exempel, ger man regeringen uselt betyg och menar att den gör nästintill ingenting för att motverka den.
Vad avser reformerna av lärarutbildningen och ansträngningarna att öka läraryrkets attraktivitet menar man också att det är svårt att se att regeringens reformer nämnvärt kommer att påverka denna i positiv riktning. Inte minst till följd av att ”det kommunala huvudmannaskapet för skolan” gör att staten har ”begränsade möjligheter att påverka löneläget.” Och eftersom reformerna bedöms ”knappast innebära någon betydande höjning av läraryrkets attraktionskraft” är det tveksamt om lärarutbildningen ”verkligen kommer att kunna hålla en hög kvalitet.”
Finanspolitiska rådet avslutar sin genomgång av regeringens skolpolitiska reformer med att konstatera: “Vi är övertygade om att mer kan och bör göras”. Jag kan bara instämma. Och varför inte börja med att avskaffa det kommunala huvudmannaskapet för skolan?

Robert Lucas, rational expectations, and the understanding of business cycles

16 May, 2011 at 13:56 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 5 Comments

Following the greatest economic depression since the 1930s, the grand old man of modern economic growth theory, Nobel laureate Robert Solow, on July 20, 2010, gave a prepared statement on “Building a Science of Economics for the Real World” for a hearing in the U. S. Congress. According to Solow modern macroeconomics has not only failed at solving present economic and financial problems, but is “bound” to fail. Building dynamically stochastic general equilibrium models (DSGE) on “assuming the economy populated by a representative agent” – consisting of “one single combination worker-owner-consumer-everything-else who plans ahead carefully and lives forever” – do not pass “the smell test: does this really make sense?” One cannot but concur in Solow’s surmise that a thoughtful person “faced with the thought that economic policy was being pursued on this basis, might reasonably wonder what planet he or she is on.”

Although the “representative agent model” is one of the main reasons for the deficiencies in modern (macro)economic theory, it is far from the only modeling assumption that does not pass the smell test. In fact in this essay it will be argued that modern orthodox (neoclassical) economic theory in general does not pass the smell test at all.

The recent economic crisis and the fact that orthodox economic theory has had next to nothing to contribute in understanding it, shows that neoclassical economics – in Lakatosian terms – is a degenerative research program in dire need of replacement.

To get a more particularized and precise picture of what neoclassical economic theory is today, it is indispensible to complement the perhaps rather “top-down” approaches often used with a more “bottom-up” approach. To that end I will below present – with emphasis on the chosen model-building strategy – a paradigmatic example, Robert Lucas business cycles theory, to exemplify and diagnose neoclassical economic theory as practiced nowadays.

Neoclassical economic theory today is in the story-telling business whereby economic theorists create make-believe analogue models of the target system – usually conceived as the real economic system. This modeling activity is considered useful and essential. Since fully-fledged experiments on a societal scale as a rule are prohibitively expensive, ethically indefensible or unmanageable, economic theorists have to substitute experimenting with something else. To understand and explain relations between different entities in the real economy the predominant strategy is to build models and make things happen in these “analogue-economy models” rather than engineering things happening in real economies.

In business cycles theory these models are constructed with the purpose of showing that changes in the supply of money “have the capacity to induce depressions or booms” [Lucas 1988:3] not just in these models, but also in real economies. To do so economists are supposed to imagine subjecting their models to some kind of “operational experiment” and “a variety of reactions”. “In general, I believe that one who claims to understand the principles of flight can reasonably be expected to be able to make a flying machine, and that understanding business cycles means the ability to make them too, in roughly the same sense” [Lucas 1981:8]. To Lucas models are the laboratories of economic theories, and after having made a simulacrum-depression Lucas hopes we find it “convincing on its own terms – that what I said would happen in the [model] as a result of my manipulation would in fact happen” [Lucas 1988:4]. The clarity with which the effects are seen is considered “the key advantage of operating in simplified, fictional worlds” [Lucas 1988:5].

On the flipside lies the fact that “we are not really interested in understanding and preventing depressions in hypothetical [models]. We are interested in our own, vastly more complicated society” [Lucas 1988:5]. But how do we bridge the gulf between model and “target system”? According to Lucas we have to be willing to “argue by analogy from what we know about one situation to what we would like to know about another, quite different situation” [Lucas 1988:5]. Progress lies in the pursuit of the ambition to “tell better and better stories” [Lucas 1988:5], simply because that is what economists do.

We are storytellers, operating much of the time in worlds of make believe. We do not find that the realm of imagination and ideas is an alternative to, or retreat from, practical reality. On the contrary, it is the only way we have found to think seriously about reality. In a way, there is nothing more to this method than maintaining the conviction … that imagination and ideas matter … there is no practical alternative” [Lucas 1988:6].

Lucas has applied this mode of theorizing by constructing “make-believe economic systems” to the age-old question of what causes and constitutes business cycles. According to Lucas the standard for what that means is that one “exhibits understanding of business cycles by constructing a model in the most literal sense: a fully articulated artificial economy, which behaves through time so as to imitate closely the time series behavior of actual economies” [Lucas 1981:219].

To Lucas business cycles is an inherently systemic phenomenon basically characterized by conditional co-variations of different time series. The vision is “the possibility of a unified explanation of business cycles, grounded in the general laws governing market economies, rather than in political or institutional characteristics specific to particular countries or periods” [Lucas 1981:218]. To be able to sustain this view and adopt his “equilibrium approach” he has to define the object of study in a very constrained way. Lucas asserts, e.g., that if one wants to get numerical answers “one needs an explicit, equilibrium account of the business cycles” [Lucas 1981:222]. But his arguments for why it necessarily has to be an equilibrium is not very convincing, but rather confirms Hausman’s view [2001:320] that faced with the problem of explaining adjustments to changes, economists “have become complacent about this inadequacy – they have become willing prisoners of the limitations of their theories.” The main restriction is that Lucas only deals with purportedly invariable regularities “common to all decentralized market economies” [Lucas 1981:218]. Adopting this definition he can treat business cycles as all alike “with respect to the qualitative behavior of the co-movements among series” [1981:218]. As noted by Hoover [1988:187]:

Lucas’s point is not that all estimated macroeconomic relations are necessarily not invariant. It is rather that, in order to obtain an invariant relation, one must derive the functional form to be estimated from the underlying choices of individual agents. Lucas supposes that this means that one must derive aggregate relations from individual optimization problems taking only tastes and technology as given.

Postulating invariance paves the way for treating various economic entities as stationary stochastic processes (a standard assumption in most modern probabilistic econometric approaches) and the possible application of “economic equilibrium theory.” The result is that Lucas business cycle is a rather watered-down version of what is usually connoted when speaking of business cycles.

Based on the postulates of “self-interest” and “market clearing” Lucas has repeatedly stated that a pure equilibrium method is a necessary intelligibility condition and that disequilibria are somehow “arbitrary” and “unintelligible” [Lucas 1981:225]. Although this might (arguably) be requirements put on models, these requirements are irrelevant and totally without justification vis-à-vis the real world target system. Why should involuntary unemployment, for example, be considered an unintelligible disequilibrium concept? Given the lack of success of these models when empirically applied, what is unintelligible, is rather to pursue in this reinterpretation of the ups and downs in business cycles and labour markets as equilibria. To Keynes involuntary unemployment is not equatable to actors on the labour market becoming irrational non-optimizers. It is basically a reduction in the range of working-options open to workers, regardless of any volitional optimality choices made on their part. Involuntary unemployment is excess supply of labour. That unemployed in Lucas business cycles models only can be conceived of as having chosen leisure over work is not a substantive argument about real world unemployment.

The point at issue [is] whether the concept of involuntary unemployment actually delineates circumstances of economic importance … If the worker’s reservation wage is higher than all offer wages, then he is unemployed. This is his preference given his options. For the new classicals, the unemployed have placed and lost a bet. It is sad perhaps, but optimal [Hoover 1988:59].

Sometimes workers are not employed. That is a real phenomenon and not a “theoretical construct … the task of modern theoretical economics to ‘explain’” [Lucas 1981:243].

All economic theories have to somehow deal with the daunting question of uncertainty and risk. It is “absolutely crucial for understanding business cycles” [Lucas 1981:223]. To be able to practice economics at all, “we need some way … of understanding which decision problem agents are solving” [Lucas 1981:223]. Lucas – in search of a “technical model-building principle” [Lucas 1981:1] – adapts the rational expectations view, according to which agents’ subjective probabilities are identified “with observed frequencies of the events to be forecast” are coincident with “true” probabilities. This hypothesis [Lucas 1981:224]

will most likely be useful in situations in which the probabilities of interest concern a fairly well defined recurrent event, situations of ‘risk’ [where] behavior may be explainable in terms of economic theory … In cases of uncertainty, economic reasoning will be of no value … Insofar as business cycles can be viewed as repeated instances of essentially similar events, it will be reasonable to treat agents as reacting to cyclical changes as ‘risk’, or to assume their expectations are rational, that they have fairly stable arrangements for collecting and processing information, and that they utilize this information in forecasting the future in a stable way, free of systemic and easily correctable biases.

To me this seems much like putting the cart before the horse. Instead of adapting the model to the object – which from both ontological and epistemological considerations seem the natural thing to do – Lucas proceeds in the opposite way and chooses to define his object and construct a model solely to suit own methodological and theoretical preferences. All those – interesting and important – features of business cycles that have anything to do with model-theoretical openness, and a fortiori not possible to squeeze into the closure of the model, are excluded. One might rightly ask what is left of that we in a common sense meaning refer to as business cycles. Einstein’s dictum – “everything should be made as simple as possible but not simpler” falls to mind. Lucas – and neoclassical economics at large – does not heed the implied apt warning.

The development of macro-econometrics has according to Lucas supplied economists with “detailed, quantitatively accurate replicas of the actual economy” thereby enabling us to treat policy recommendations “as though they had been experimentally tested” [Lucas 1981:220]. But if the goal of theory is to be able to make accurate forecasts this “ability of a model to imitate actual behavior” does not give much leverage. What is required is “invariance of the structure of the model under policy variations”. Parametric invariance in an economic model cannot be taken for granted, “but it seems reasonable to hope that neither tastes nor technology vary systematically” [Lucas 1981:220].

The model should enable us to posit contrafactual questions about what would happen if some variable was to change in a specific way. Hence the assumption of structural invariance, that purportedly enables the theoretical economist to do just that. But does it? Lucas appeals to “reasonable hope”, a rather weak justification for a modeler to apply such a far-reaching assumption. To warrant it one would expect an argumentation that this assumption – whether we conceive of it as part of a strategy of “isolation”, “idealization” or “successive approximation” – really establishes a useful relation that we can export or bridge to the target system, the “actual economy.” That argumentation is neither in Lucas, nor – to my knowledge – in the succeeding neoclassical refinements of his “necessarily artificial, abstract, patently ‘unreal’” analogue economies [Lucas 1981:271]. At most we get what Lucas himself calls “inappropriately maligned” casual empiricism in the form of “the method of keeping one’s eyes open.” That is far from sufficient to warrant any credibility in a model pretending to explain the complex and difficult recurrent phenomena we call business cycles. To provide an empirical “illustration” or a “story” to back up your model do not suffice. There are simply too many competing illustrations and stories that could be exhibited or told.

As Lucas has to admit – complaining about the less than ideal contact between theoretical economics and econometrics – even though the “stories” are (purportedly) getting better and better, “the necessary interaction between theory and fact tends not to take place” [Lucas 1981:11].

The basic assumption of this “precise and rigorous” model therefore cannot be considered anything else than an unsubstantiated conjecture as long as it is not supported by evidence from outside the theory or model. To my knowledge no in any way decisive empirical evidence have been presented. This is the more tantalizing since Lucas himself stresses that the presumption “seems a sound one to me, but it must be defended on empirical, not logical grounds” [Lucas 1981:12].

And applying a “Lucas critique” on Lucas own model, it is obvious that it too fails. Changing “policy rules” cannot just be presumed not to influence investment and consumption behavior and a fortiori technology, thereby contradicting the invariance assumption. Technology and tastes cannot live up to the status of an economy’s deep and structurally stable Holy Grail. They too are part and parcel of an ever-changing and open economy. Lucas hope of being able to model the economy as “a FORTRAN program” and “gain some confidence that the component parts of the program are in some sense reliable prior to running it” [Lucas 1981:288] therefore seems – from an ontological point of view – totally misdirected. The failure in the attempt to anchor the analysis in the alleged stable deep parameters “tastes” and “technology” shows that if you neglect ontological considerations pertaining to the target system, ultimately reality kicks back when at last questions of bridging and exportation of model exercises are laid on the table. No matter how precise and rigorous the analysis is, and no matter how hard one tries to cast the argument in “modern mathematical form” [Lucas 1981:7] they do not push science forwards one millimeter if they do not stand the acid test of relevance to the target. No matter how clear, precise, rigorous or certain the inferences delivered inside these models are, they do not per se say anything about external validity.

Formalistic deductive “Glasperlenspiel” can be very impressive and seductive. But in the realm of science it ought to be considered of little or no value to simply make claims about the model and lose sight of the other part of the model-target dyad.

Neoclassical economics has since long given up on the real world and contents itself with proving things about thought up worlds. Empirical evidence only plays a minor role in economic theory, where models largely function as a substitute for empirical evidence. But “facts kick”, as Gunnar Myrdal used to say. Hopefully humbled by the manifest failure of its theoretical pretences, the one-sided, almost religious, insistence on mathematical-deductivist modeling as the only scientific activity worthy of pursuing in economics will give way to methodological pluralism based on ontological considerations rather than formalistic tractability.

If not, we will have to keep on wondering – with Robert Solow – what planet the economic theoretician is on.

 

References
Hausman, Daniel (1997), Why Does Evidence Matter So Little To Economic Theory? In Dalla Chiara et al (eds.), Structures and Norms in Science  (pp  395-407). Dordrecht: Reidel.

-(2001), Explanation and Diagnosis in Economics. Revue Internationale De Philosophie 55:311-326.

Hoover, Kevin (1988), The New Classical Macroeconomics. Oxford: Basil Blackwell.

– (2002), Econometrics and reality. In U. Mäki (ed.), Fact and fiction in economics (pp. 152-177). Cambridge: Cambridge University Press.

– (2008), “Idealizing Reduction: The Microfoundations of Macroeconomics. Manuscript, 27 May 2008. (forthcoming in Erkenntnis)

Lucas, Robert (1981), Studies in Business-Cycle Theory. Oxford: Basil Blackwell.

– (1986), Adaptive Behavior and Economic Theory. In Hogarth, Robin & Reder, Melvin (eds) Rational Choice (pp. 217-242). Chicago: The University of Chicago Press.

– (1988), What Economists Do. http://home.uchicago.edu/~vlima/courses/econ203/fall01/Lucas_wedo.pdf

Solow, Robert (2010), Building a Science of Economics for the Real World, House Committee on Science and Technology Subcommittee on  Investigations and Oversight.

Liedman om Björklund och den kommunaliserade skolan

16 May, 2011 at 11:05 | Posted in Education & School | Comments Off on Liedman om Björklund och den kommunaliserade skolan

Sven-Eric Liedman kom i början av året ut med en viktig debattbok om svensk skola med titeln Hets! Om det mesta i den är näst intill invändningsfritt måste ändå konstateras att den innehåller avsnitt som jag känner mig mer främmande inför.

Liedman tvivlar inte på att dagens skola – Jan Björklunds skola – kommer att misslyckas eftersom ”den grundläggande föreställningen som bär upp 2010 och 2011 års reformer är att mänsklig kunskap först och främst ska utsättas för prov och betygsättas. Denna snäva inriktning sätter ofrånkomligen faktakunskaper i fokus.” Här kastar Liedman ut barnet med barnvattnet. Visst är det olyckligt att lärare ska behöva använda sin redan hårt ansatta tid på att alltmer inrapportera och administrera, i stället för att ägna sig åt undervisning. Men att kunskap är det överordnade målet för skolan innebär ju inte att allt annat blir oviktigt eller ointressant. Det handlar om prioritering. Det är bra med en markering att lärare främst ska ägna sig åt att underlätta elevers kunskapande i stället för att i stor utsträckning fungera som trivselvaktmästare eller amatörterapeuter.

I ett samhällsvetenskapligt skolperspektiv kan det aldrig vara omodernt att lära ut fakta, eftersom de än viktigare kunskapsmålen – förklaringar och förståelse – ytterst ändå måste bottna i just fakta. Thorilds devis – ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” – är en bra devis också för skolan.

I en recension i Sydsvenskan i dag diskuterar Sven-Eric Liedman den svenska skolan utifrån tre nyutkomna böcker på temat. Som övligt när denne eminente idéhistoriker för pennan blir det lärt, elegant och tankeväckande.

Recensionen innehåller mycket tänkvärt. En iakttagelse som jag själv i likhet med Liedman haft anledning att göra många gånger är att det på ett sätt egentligen är till intet förpliktigande när Björklund gång på gång återkommer med sin kritik av kommunaliseringen. Så länge Björklund sitter i en regering tillsammans med centern och moderaterna kommer en avkommunalisering av skolan aldrig att äga rum. Så vi som tycker att kommunaliseringen varit förödande för svensk skola och vill få till stånd en verklig förändring får vända oss någon annanstans. Björklund kan ”gräla” hur mycket han vill, men så länge han och folkpartiet ingår i alliansregeringen blir det ändå bara prat!

Tyvärr har dock Liedman själv en tendens att relativisera betydelsen av just kommunaliseringen. Han avslutar sin recension med konstaterandet av att ”blott och bart ett nytt förstatligande av undervisningen skulle knappast förbättra situationen.” Ett förstatligande är självklart ingen panacé, men utan den har jag svårt att se en ljus framtid för svensk skola. Anlägger man ett dynamiskt perspektiv skulle man exempelvis kunna tänka sig en kumulativ process där högre lönedifferentiering och högre status för läraryrket leder till att den allmänna lärarlönenivån tenderar uppåt. Självklart blir denna kumulation större om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Tyvärr tror jag inte detta är möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker!

Ergodicity, rational expectations, and the true meaning of history

15 May, 2011 at 14:48 | Posted in Statistics & Econometrics | Comments Off on Ergodicity, rational expectations, and the true meaning of history

 

Ergodicity is a difficult concept that many students of econom(etr)ics have problems with understanding. Trying to explain it, you often find yourself getting  lost in mathematical-statistical subtleties difficult for most students to grasp.

In What is ergodicity? Vlad Tarko has made an admirably simplified and pedagogical exposition of  what it means for probability structures of stationary processses and ensembles to be ergodic.

After reading that you can go to –  tougher reading, but still fully accessible – Paul Davidson’s superb articles  Rational expectations: a fallacious foundation for studying crucial decision-making processes and Can future systemic financial risks be quantified? Ergodic vs nonergodic stochastic processes .

Then ask yourself: how can anyone take the rational expectations hypothesis seriously?

Is it not as Sir John Hicks had it already in Economic Perspectives (1977, vii): “One must assume that people in one’s models do not know what is going to happen, and know that they do not know what is going to happen. As in history”? And yet neoclassical economists still abstract from historical time and uncertainty, willfully ignoring that agents have different ways of approaching and coping with problems of non-routine decision-making and change in the absence of perfect knowledge, and that their heterogeneous expectations lead them to make different choices than the ergodic-rational-expectations  models suggest.

The conclusion has to be – as in Roman Frydman’s and Michael Goldberg’s The Imperfect Knowledge Imperative in Modern Macroeconomics and Finance Theory –  the rational expectations narrative “has no foundations.”  If macroeconomics has to have microeconomic foundations, they have to be found elsewhere!

« Previous PageNext Page »

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.