Lärarlös högskoleutbildning = kvalitet ?

19 maj, 2011 kl. 11:08 | Publicerat i Education & School | Kommentarer inaktiverade för Lärarlös högskoleutbildning = kvalitet ?

TCO har för andra året i rad gjort en nationell undersökning om undervisningstid i den högre utbildningen. Man har frågat över 4000 heltidsstudenter hur mycket schemalagd tid de har i veckan.

Resultatet är förödande. Sex av tio studenter uppger att de får mindre än nio timmars undervisning per vecka och mer än var tredje heltidsstudent får mindre än sex timmars undervisning i veckan. Än värre är att resultaten visar att situationen förvärrats sedan den föregående undersökningen.

Som om detta inte vore nog visar undersökningen också att storsalsföreläsningar med mer än 100 studenter är den vanligast undervisningsformen på flera tunga utbildningsområdena, som till exempel juridik och ekonomi.

Regeringens paroll om ”kvalitet och excellens på högskola och universitet” låter efter läsning av TCO-rapporten mer än lovligt ihålig.

Economics as a positive externality

19 maj, 2011 kl. 10:00 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Economics as a positive externality

Ska kapitalismen lastas för finanskrisen?

18 maj, 2011 kl. 14:45 | Publicerat i Economics | Kommentarer inaktiverade för Ska kapitalismen lastas för finanskrisen?

Johan Norberg:
Ja och nej. Det var bankernas och investerarnas misstag och kortsiktighet som ledde till de väldiga förlusterna, men om vi vill veta varför vi fick en sådan ansamling av misstag av ett och samma slag måste vi också studera de regleringar och myndigheter som uppmuntrade detta – en expansiv penningpolitik som uppmuntrade belåning, statlig uppmuntran av riskabla bostadslån, en dålig reglering av kreditbetyg och kapitaltäckning. Dessutom leder statliga garantier av bankerna till moralisk risk och kortsiktighet. Om kapitalismen ska fungera måste hotet om konkurs vara lika reellt som hoppet om vinst.

Lars Pålsson Syll:
Ja. Kapitalism som ekonomiskt system har en inneboende tendens att med jämna mellanrum skapa spekulativa bubblor på olika tillgångsmarknader. Finanskriser är inga anomalier, utan i högsta grad förväntade inslag i en genuint osäker ekonomisk värld. Till detta kommer att panglossianska nyliberala ekonomers – exempelvis Eugene Fama, Milton Friedman och Robert E Lucas – förfelade teorier om ”effektiva marknader” lett till omfattande avregleringar på finansmarknaderna. Med följder som vi i dag kan konstatera varit katastrofala för arbete och välfärd. Genom att förväxla hyperrationella aktörers agerande i matematiska modeller med verkliga människors agerande i den verkliga ekonomin har dessa ekonomer starkt bidragit till den ekonomiska kollaps vi upplevt det gångna året.

Källa: Nationalencyklopedin

Statistik och verklighet – inte alltid samma sak!

18 maj, 2011 kl. 12:03 | Publicerat i Statistics & Econometrics | 1 kommentar

Precis som John Maynard Keynes har jag ofta haft anledning att ventilera kritiska synpunkter på ekonomers ofta okritiska användande av statistik-ekonometriska metoder.

Kruxet är – bland mycket annat – till exempel att man nästan aldrig problematiserar eller argumenterar kring i vilken utsträckning samplet (stickprovet) man arbetar med går att generalisera till populationen det är draget ur  – och än mindre vilken denna population är. En strikt tillämpning av de statistiska modellerna förutsätter att samplet är slumpmässigt draget ur en hypotetiskt  infinit population. Och att de stokastiska variablerna är oberoende och likafördelade. Och när ser vi argument för att dessa antaganden motsvarar verkligheten i ekonomernas statistisk-ekonometriska analyser? Sällan eller aldrig! 

När jag läste matematisk statistik på 1980-talet hade jag turen att ha en lärobok som faktiskt just genomgående problematiserade och diskuterade de statistiska modellernas relation till verkligheten. Det var Gunnar Bloms klassiska Sannolikhetsteori och statistikteori med tillämpningar.

Där fick man bland annat lära sig att om modellantagandena inte var uppfyllda ”behövs det stor erfarenhet och gott omdöme för att avgöra om de slutsatser som kan dras på grundval av den teoretiska modellen är praktiskt giltiga.” Och framför allt:

 [Om] kravet på slumpmässighet inte alls är uppfyllt, gör man bara skada med att använda statistisk metodik. Undersökningen kan då få ett drag av vetenskaplighet som den inte alls förtjänar.

Gunnar Bloms bok var en stor inspirationskälla för trettio år sedan. Det är den fortfarande.

Dominique Strauss-Kahn – IMF chief hotel rapist and bailout gigolo?

18 maj, 2011 kl. 10:38 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Dominique Strauss-Kahn – IMF chief hotel rapist and bailout gigolo?

Chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, har åtalats för sexuellt övergrepp, våldtäktsförsök och olaga frihetsberövande av en städerska i New York. Strauss-Kahn greps ombord på ett plan mot Frankrike, några minuter innan det skulle lyfta från JFK-flygplatsen. IMF-chefen var på väg till ett möte med förbundskansler Angela Merkel. Mötet har ställts in.

Matematik och exakthet

17 maj, 2011 kl. 23:19 | Publicerat i Economics, Theory of Science & Methodology | Kommentarer inaktiverade för Matematik och exakthet


Som jag ser det har efterkrigstidens matematiseringsvåg gjort neoklassiska ekonomer alltför fixerade vid formella, matematisk-deduktiva modeller. Ställda inför kritiken att de inte löser verkliga problem, reagerar man ofta som Saint-Exupérys Store Geograf, som på den Lille Prinsens frågor svarar att han är för upptagen med sitt vetenskapliga arbete för att kunna säga något om verkligheten. Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbart bristande relevans och förmåga att tackla problem i verkliga ”target systems”, retirerar man till modellernas underbara värld.

Modellantaganden om jämvikt, rationalitet och kalkylerbara risker är i regel i dålig överensstämmelse med verkligheten – där ojämvikt, irrationalitet och genuin osäkerhet är legio. Detta väljer dock många neoklassiska nationalekonomer att blunda för med hänvisning till Friedmans tes att antagandenas realism är betydelselös så länge teorins förutsägelser är korrekta.

Men när förutsägelserna sällan eller aldrig slår in, vad gör man då? Det naturliga vore kanske att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nationalekonomerna drar i stället oftast åt skyddsbältet ännu hårdare om teorins kärna och reparerar. Man går, för att tala med min gamle mentor Erik Dahmén, in i redskapsboden – och stannar där inne. Där hänger man sig i världsfrånvändhet åt avancerade ekonom(etr)iska analyser som inte tillför någon substantiellt ny kunskap om verklighetens ekonomi. Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

Matematiseringen har också skapat en ny obegriplighet. Den snäva inriktningen på att bygga abstrakta matematiska modeller och teorier där precision, elegans och förfining får gå före relevans, leder till att man saknar överblick och att nationalekonomin idag mer bidrar till den tillämpade matematikens utveckling än till samhällsvetenskapernas. I stället för att göra matematiken till ett självändamål, hade alla vi som tvingas leva i den av de möjliga världar som kallas den verkliga, nog varit mer betjänta av att man försökt bidra till lösandet av verkliga problem.

Visst finns det lite ljus i tunneln här och där (beteendeekonomi och experimentell ekonomi är exempel på forskningsfält där jag tror det finns potential för mer hållbara förhållningsätt till dyaden modell-verklighet), men på det hela taget utgör nog fortfarande – tyvärr – neoklassisk nationalekonomi mest ”en icke-existerande världs himmelska mekanik”

”I would rather be vaguely right than precisely wrong.”
John Maynard Keynes

Är skolan ”borgerlig”?

17 maj, 2011 kl. 09:19 | Publicerat i Education & School | 5 kommentarer

 

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!
                                   Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

Vi lever i ett ojämlikt samhälle. Ojämlikheten ökar också på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

Och i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Än värre är att den får större betydelse ju äldre eleverna blir. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande när en skola med kompensatoriska aspirationer uppvisar ett mönster där föräldrarnas utbildningsbakgrund får allt större genomslag ju äldre eleven blir.

Tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Skolan spelar en stor och viktig funktionell roll i reproduktion av arbetsmarknad och socialisationsrelaterad disciplinering i vårt samhälle.

Allt detta känner vi väl till. Men var sak har sin tid och sin plats. Det jag här vill tackla är något annat. Socialisationsteori och hermeneutik kompletterar varandra. Istället för att förklara är jag här mer intresserad av att förstå. I stället för skolans samhällsövergripande funktioner, fokuserar jag här på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Jag vill presentera några skissartade funderingar kring ett specifikt frågekomplex. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Det som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

En bra skola – inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle – är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.

[En längre version av denna artikel hittar du här]

Finanspolitiska rådet sågar regeringens skolpolitik!

16 maj, 2011 kl. 18:45 | Publicerat i Education & School | 4 kommentarer

Finanspolitiska rådets rapport år 2011 kom ut idag. Rapporten tar i ett separat kapitel bland annat upp en intressant analys av regeringens utbildnings- och skolpolitik.
Utgångspunkten för analysen är all den forskning – och inte minst internationella mätningar som TIMSS, PIRLS och PISA – som otvetydigt visar att svensk skola har blivit sämre och att kunskapsnivåerna sjunkit de senaste tio-femton åren.
De skol- och utbildningsreformer som regeringen åren 2010 och 2011 stått för bedöms inte vara nog träffsäkra. Rådet hävdar visserligen att huvudprinciperna för utbildningsreformerna i stora drag är i linje med forskningen, men att det är tveksamt om de enskilda åtgärderna är tillräckliga. När det gäller den ökade segregationen, till exempel, ger man regeringen uselt betyg och menar att den gör nästintill ingenting för att motverka den.
Vad avser reformerna av lärarutbildningen och ansträngningarna att öka läraryrkets attraktivitet menar man också att det är svårt att se att regeringens reformer nämnvärt kommer att påverka denna i positiv riktning. Inte minst till följd av att ”det kommunala huvudmannaskapet för skolan” gör att staten har ”begränsade möjligheter att påverka löneläget.” Och eftersom reformerna bedöms ”knappast innebära någon betydande höjning av läraryrkets attraktionskraft” är det tveksamt om lärarutbildningen ”verkligen kommer att kunna hålla en hög kvalitet.”
Finanspolitiska rådet avslutar sin genomgång av regeringens skolpolitiska reformer med att konstatera: ”Vi är övertygade om att mer kan och bör göras”. Jag kan bara instämma. Och varför inte börja med att avskaffa det kommunala huvudmannaskapet för skolan?

Robert Lucas, rational expectations, and the understanding of business cycles

16 maj, 2011 kl. 13:56 | Publicerat i Economics, Theory of Science & Methodology | 5 kommentarer

Following the greatest economic depression since the 1930s, the grand old man of modern economic growth theory, Nobel laureate Robert Solow, on July 20, 2010, gave a prepared statement on “Building a Science of Economics for the Real World” for a hearing in the U. S. Congress. According to Solow modern macroeconomics has not only failed at solving present economic and financial problems, but is “bound” to fail. Building dynamically stochastic general equilibrium models (DSGE) on “assuming the economy populated by a representative agent” – consisting of “one single combination worker-owner-consumer-everything-else who plans ahead carefully and lives forever” – do not pass “the smell test: does this really make sense?” One cannot but concur in Solow’s surmise that a thoughtful person “faced with the thought that economic policy was being pursued on this basis, might reasonably wonder what planet he or she is on.”

Although the “representative agent model” is one of the main reasons for the deficiencies in modern (macro)economic theory, it is far from the only modeling assumption that does not pass the smell test. In fact in this essay it will be argued that modern orthodox (neoclassical) economic theory in general does not pass the smell test at all.

The recent economic crisis and the fact that orthodox economic theory has had next to nothing to contribute in understanding it, shows that neoclassical economics – in Lakatosian terms – is a degenerative research program in dire need of replacement.

To get a more particularized and precise picture of what neoclassical economic theory is today, it is indispensible to complement the perhaps rather “top-down” approaches often used with a more “bottom-up” approach. To that end I will below present – with emphasis on the chosen model-building strategy – a paradigmatic example, Robert Lucas business cycles theory, to exemplify and diagnose neoclassical economic theory as practiced nowadays.

Neoclassical economic theory today is in the story-telling business whereby economic theorists create make-believe analogue models of the target system – usually conceived as the real economic system. This modeling activity is considered useful and essential. Since fully-fledged experiments on a societal scale as a rule are prohibitively expensive, ethically indefensible or unmanageable, economic theorists have to substitute experimenting with something else. To understand and explain relations between different entities in the real economy the predominant strategy is to build models and make things happen in these “analogue-economy models” rather than engineering things happening in real economies.

In business cycles theory these models are constructed with the purpose of showing that changes in the supply of money “have the capacity to induce depressions or booms” [Lucas 1988:3] not just in these models, but also in real economies. To do so economists are supposed to imagine subjecting their models to some kind of “operational experiment” and “a variety of reactions”. “In general, I believe that one who claims to understand the principles of flight can reasonably be expected to be able to make a flying machine, and that understanding business cycles means the ability to make them too, in roughly the same sense” [Lucas 1981:8]. To Lucas models are the laboratories of economic theories, and after having made a simulacrum-depression Lucas hopes we find it “convincing on its own terms – that what I said would happen in the [model] as a result of my manipulation would in fact happen” [Lucas 1988:4]. The clarity with which the effects are seen is considered “the key advantage of operating in simplified, fictional worlds” [Lucas 1988:5].

On the flipside lies the fact that “we are not really interested in understanding and preventing depressions in hypothetical [models]. We are interested in our own, vastly more complicated society” [Lucas 1988:5]. But how do we bridge the gulf between model and “target system”? According to Lucas we have to be willing to “argue by analogy from what we know about one situation to what we would like to know about another, quite different situation” [Lucas 1988:5]. Progress lies in the pursuit of the ambition to “tell better and better stories” [Lucas 1988:5], simply because that is what economists do.

We are storytellers, operating much of the time in worlds of make believe. We do not find that the realm of imagination and ideas is an alternative to, or retreat from, practical reality. On the contrary, it is the only way we have found to think seriously about reality. In a way, there is nothing more to this method than maintaining the conviction … that imagination and ideas matter … there is no practical alternative” [Lucas 1988:6].

Lucas has applied this mode of theorizing by constructing “make-believe economic systems” to the age-old question of what causes and constitutes business cycles. According to Lucas the standard for what that means is that one “exhibits understanding of business cycles by constructing a model in the most literal sense: a fully articulated artificial economy, which behaves through time so as to imitate closely the time series behavior of actual economies” [Lucas 1981:219].

To Lucas business cycles is an inherently systemic phenomenon basically characterized by conditional co-variations of different time series. The vision is “the possibility of a unified explanation of business cycles, grounded in the general laws governing market economies, rather than in political or institutional characteristics specific to particular countries or periods” [Lucas 1981:218]. To be able to sustain this view and adopt his “equilibrium approach” he has to define the object of study in a very constrained way. Lucas asserts, e.g., that if one wants to get numerical answers “one needs an explicit, equilibrium account of the business cycles” [Lucas 1981:222]. But his arguments for why it necessarily has to be an equilibrium is not very convincing, but rather confirms Hausman’s view [2001:320] that faced with the problem of explaining adjustments to changes, economists “have become complacent about this inadequacy – they have become willing prisoners of the limitations of their theories.” The main restriction is that Lucas only deals with purportedly invariable regularities “common to all decentralized market economies” [Lucas 1981:218]. Adopting this definition he can treat business cycles as all alike “with respect to the qualitative behavior of the co-movements among series” [1981:218]. As noted by Hoover [1988:187]:

Lucas’s point is not that all estimated macroeconomic relations are necessarily not invariant. It is rather that, in order to obtain an invariant relation, one must derive the functional form to be estimated from the underlying choices of individual agents. Lucas supposes that this means that one must derive aggregate relations from individual optimization problems taking only tastes and technology as given.

Postulating invariance paves the way for treating various economic entities as stationary stochastic processes (a standard assumption in most modern probabilistic econometric approaches) and the possible application of “economic equilibrium theory.” The result is that Lucas business cycle is a rather watered-down version of what is usually connoted when speaking of business cycles.

Based on the postulates of “self-interest” and “market clearing” Lucas has repeatedly stated that a pure equilibrium method is a necessary intelligibility condition and that disequilibria are somehow “arbitrary” and “unintelligible” [Lucas 1981:225]. Although this might (arguably) be requirements put on models, these requirements are irrelevant and totally without justification vis-à-vis the real world target system. Why should involuntary unemployment, for example, be considered an unintelligible disequilibrium concept? Given the lack of success of these models when empirically applied, what is unintelligible, is rather to pursue in this reinterpretation of the ups and downs in business cycles and labour markets as equilibria. To Keynes involuntary unemployment is not equatable to actors on the labour market becoming irrational non-optimizers. It is basically a reduction in the range of working-options open to workers, regardless of any volitional optimality choices made on their part. Involuntary unemployment is excess supply of labour. That unemployed in Lucas business cycles models only can be conceived of as having chosen leisure over work is not a substantive argument about real world unemployment.

The point at issue [is] whether the concept of involuntary unemployment actually delineates circumstances of economic importance … If the worker’s reservation wage is higher than all offer wages, then he is unemployed. This is his preference given his options. For the new classicals, the unemployed have placed and lost a bet. It is sad perhaps, but optimal [Hoover 1988:59].

Sometimes workers are not employed. That is a real phenomenon and not a “theoretical construct … the task of modern theoretical economics to ‘explain’” [Lucas 1981:243].

All economic theories have to somehow deal with the daunting question of uncertainty and risk. It is “absolutely crucial for understanding business cycles” [Lucas 1981:223]. To be able to practice economics at all, “we need some way … of understanding which decision problem agents are solving” [Lucas 1981:223]. Lucas – in search of a “technical model-building principle” [Lucas 1981:1] – adapts the rational expectations view, according to which agents’ subjective probabilities are identified “with observed frequencies of the events to be forecast” are coincident with “true” probabilities. This hypothesis [Lucas 1981:224]

will most likely be useful in situations in which the probabilities of interest concern a fairly well defined recurrent event, situations of ‘risk’ [where] behavior may be explainable in terms of economic theory … In cases of uncertainty, economic reasoning will be of no value … Insofar as business cycles can be viewed as repeated instances of essentially similar events, it will be reasonable to treat agents as reacting to cyclical changes as ‘risk’, or to assume their expectations are rational, that they have fairly stable arrangements for collecting and processing information, and that they utilize this information in forecasting the future in a stable way, free of systemic and easily correctable biases.

To me this seems much like putting the cart before the horse. Instead of adapting the model to the object – which from both ontological and epistemological considerations seem the natural thing to do – Lucas proceeds in the opposite way and chooses to define his object and construct a model solely to suit own methodological and theoretical preferences. All those – interesting and important – features of business cycles that have anything to do with model-theoretical openness, and a fortiori not possible to squeeze into the closure of the model, are excluded. One might rightly ask what is left of that we in a common sense meaning refer to as business cycles. Einstein’s dictum – “everything should be made as simple as possible but not simpler” falls to mind. Lucas – and neoclassical economics at large – does not heed the implied apt warning.

The development of macro-econometrics has according to Lucas supplied economists with “detailed, quantitatively accurate replicas of the actual economy” thereby enabling us to treat policy recommendations “as though they had been experimentally tested” [Lucas 1981:220]. But if the goal of theory is to be able to make accurate forecasts this “ability of a model to imitate actual behavior” does not give much leverage. What is required is “invariance of the structure of the model under policy variations”. Parametric invariance in an economic model cannot be taken for granted, “but it seems reasonable to hope that neither tastes nor technology vary systematically” [Lucas 1981:220].

The model should enable us to posit contrafactual questions about what would happen if some variable was to change in a specific way. Hence the assumption of structural invariance, that purportedly enables the theoretical economist to do just that. But does it? Lucas appeals to “reasonable hope”, a rather weak justification for a modeler to apply such a far-reaching assumption. To warrant it one would expect an argumentation that this assumption – whether we conceive of it as part of a strategy of “isolation”, “idealization” or “successive approximation” – really establishes a useful relation that we can export or bridge to the target system, the “actual economy.” That argumentation is neither in Lucas, nor – to my knowledge – in the succeeding neoclassical refinements of his “necessarily artificial, abstract, patently ‘unreal’” analogue economies [Lucas 1981:271]. At most we get what Lucas himself calls “inappropriately maligned” casual empiricism in the form of “the method of keeping one’s eyes open.” That is far from sufficient to warrant any credibility in a model pretending to explain the complex and difficult recurrent phenomena we call business cycles. To provide an empirical “illustration” or a “story” to back up your model do not suffice. There are simply too many competing illustrations and stories that could be exhibited or told.

As Lucas has to admit – complaining about the less than ideal contact between theoretical economics and econometrics – even though the “stories” are (purportedly) getting better and better, “the necessary interaction between theory and fact tends not to take place” [Lucas 1981:11].

The basic assumption of this “precise and rigorous” model therefore cannot be considered anything else than an unsubstantiated conjecture as long as it is not supported by evidence from outside the theory or model. To my knowledge no in any way decisive empirical evidence have been presented. This is the more tantalizing since Lucas himself stresses that the presumption “seems a sound one to me, but it must be defended on empirical, not logical grounds” [Lucas 1981:12].

And applying a “Lucas critique” on Lucas own model, it is obvious that it too fails. Changing “policy rules” cannot just be presumed not to influence investment and consumption behavior and a fortiori technology, thereby contradicting the invariance assumption. Technology and tastes cannot live up to the status of an economy’s deep and structurally stable Holy Grail. They too are part and parcel of an ever-changing and open economy. Lucas hope of being able to model the economy as “a FORTRAN program” and “gain some confidence that the component parts of the program are in some sense reliable prior to running it” [Lucas 1981:288] therefore seems – from an ontological point of view – totally misdirected. The failure in the attempt to anchor the analysis in the alleged stable deep parameters “tastes” and “technology” shows that if you neglect ontological considerations pertaining to the target system, ultimately reality kicks back when at last questions of bridging and exportation of model exercises are laid on the table. No matter how precise and rigorous the analysis is, and no matter how hard one tries to cast the argument in “modern mathematical form” [Lucas 1981:7] they do not push science forwards one millimeter if they do not stand the acid test of relevance to the target. No matter how clear, precise, rigorous or certain the inferences delivered inside these models are, they do not per se say anything about external validity.

Formalistic deductive “Glasperlenspiel” can be very impressive and seductive. But in the realm of science it ought to be considered of little or no value to simply make claims about the model and lose sight of the other part of the model-target dyad.

Neoclassical economics has since long given up on the real world and contents itself with proving things about thought up worlds. Empirical evidence only plays a minor role in economic theory, where models largely function as a substitute for empirical evidence. But “facts kick”, as Gunnar Myrdal used to say. Hopefully humbled by the manifest failure of its theoretical pretences, the one-sided, almost religious, insistence on mathematical-deductivist modeling as the only scientific activity worthy of pursuing in economics will give way to methodological pluralism based on ontological considerations rather than formalistic tractability.

If not, we will have to keep on wondering – with Robert Solow – what planet the economic theoretician is on.

 

References
Hausman, Daniel (1997), Why Does Evidence Matter So Little To Economic Theory? In Dalla Chiara et al (eds.), Structures and Norms in Science  (pp  395-407). Dordrecht: Reidel.

-(2001), Explanation and Diagnosis in Economics. Revue Internationale De Philosophie 55:311-326.

Hoover, Kevin (1988), The New Classical Macroeconomics. Oxford: Basil Blackwell.

– (2002), Econometrics and reality. In U. Mäki (ed.), Fact and fiction in economics (pp. 152-177). Cambridge: Cambridge University Press.

– (2008), “Idealizing Reduction: The Microfoundations of Macroeconomics. Manuscript, 27 May 2008. (forthcoming in Erkenntnis)

Lucas, Robert (1981), Studies in Business-Cycle Theory. Oxford: Basil Blackwell.

– (1986), Adaptive Behavior and Economic Theory. In Hogarth, Robin & Reder, Melvin (eds) Rational Choice (pp. 217-242). Chicago: The University of Chicago Press.

– (1988), What Economists Do. http://home.uchicago.edu/~vlima/courses/econ203/fall01/Lucas_wedo.pdf

Solow, Robert (2010), Building a Science of Economics for the Real World, House Committee on Science and Technology Subcommittee on  Investigations and Oversight.

Liedman om Björklund och den kommunaliserade skolan

16 maj, 2011 kl. 11:05 | Publicerat i Education & School | Kommentarer inaktiverade för Liedman om Björklund och den kommunaliserade skolan

Sven-Eric Liedman kom i början av året ut med en viktig debattbok om svensk skola med titeln Hets! Om det mesta i den är näst intill invändningsfritt måste ändå konstateras att den innehåller avsnitt som jag känner mig mer främmande inför.

Liedman tvivlar inte på att dagens skola – Jan Björklunds skola – kommer att misslyckas eftersom ”den grundläggande föreställningen som bär upp 2010 och 2011 års reformer är att mänsklig kunskap först och främst ska utsättas för prov och betygsättas. Denna snäva inriktning sätter ofrånkomligen faktakunskaper i fokus.” Här kastar Liedman ut barnet med barnvattnet. Visst är det olyckligt att lärare ska behöva använda sin redan hårt ansatta tid på att alltmer inrapportera och administrera, i stället för att ägna sig åt undervisning. Men att kunskap är det överordnade målet för skolan innebär ju inte att allt annat blir oviktigt eller ointressant. Det handlar om prioritering. Det är bra med en markering att lärare främst ska ägna sig åt att underlätta elevers kunskapande i stället för att i stor utsträckning fungera som trivselvaktmästare eller amatörterapeuter.

I ett samhällsvetenskapligt skolperspektiv kan det aldrig vara omodernt att lära ut fakta, eftersom de än viktigare kunskapsmålen – förklaringar och förståelse – ytterst ändå måste bottna i just fakta. Thorilds devis – ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” – är en bra devis också för skolan.

I en recension i Sydsvenskan i dag diskuterar Sven-Eric Liedman den svenska skolan utifrån tre nyutkomna böcker på temat. Som övligt när denne eminente idéhistoriker för pennan blir det lärt, elegant och tankeväckande.

Recensionen innehåller mycket tänkvärt. En iakttagelse som jag själv i likhet med Liedman haft anledning att göra många gånger är att det på ett sätt egentligen är till intet förpliktigande när Björklund gång på gång återkommer med sin kritik av kommunaliseringen. Så länge Björklund sitter i en regering tillsammans med centern och moderaterna kommer en avkommunalisering av skolan aldrig att äga rum. Så vi som tycker att kommunaliseringen varit förödande för svensk skola och vill få till stånd en verklig förändring får vända oss någon annanstans. Björklund kan ”gräla” hur mycket han vill, men så länge han och folkpartiet ingår i alliansregeringen blir det ändå bara prat!

Tyvärr har dock Liedman själv en tendens att relativisera betydelsen av just kommunaliseringen. Han avslutar sin recension med konstaterandet av att ”blott och bart ett nytt förstatligande av undervisningen skulle knappast förbättra situationen.” Ett förstatligande är självklart ingen panacé, men utan den har jag svårt att se en ljus framtid för svensk skola. Anlägger man ett dynamiskt perspektiv skulle man exempelvis kunna tänka sig en kumulativ process där högre lönedifferentiering och högre status för läraryrket leder till att den allmänna lärarlönenivån tenderar uppåt. Självklart blir denna kumulation större om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Tyvärr tror jag inte detta är möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker!

Ergodicity, rational expectations, and the true meaning of history

15 maj, 2011 kl. 14:48 | Publicerat i Statistics & Econometrics | Kommentarer inaktiverade för Ergodicity, rational expectations, and the true meaning of history

 

Ergodicity is a difficult concept that many students of econom(etr)ics have problems with understanding. Trying to explain it, you often find yourself getting  lost in mathematical-statistical subtleties difficult for most students to grasp.

In What is ergodicity? Vlad Tarko has made an admirably simplified and pedagogical exposition of  what it means for probability structures of stationary processses and ensembles to be ergodic.

After reading that you can go to –  tougher reading, but still fully accessible – Paul Davidson’s superb articles  Rational expectations: a fallacious foundation for studying crucial decision-making processes and Can future systemic financial risks be quantified? Ergodic vs nonergodic stochastic processes .

Then ask yourself: how can anyone take the rational expectations hypothesis seriously?

Is it not as Sir John Hicks had it already in Economic Perspectives (1977, vii): ”One must assume that people in one’s models do not know what is going to happen, and know that they do not know what is going to happen. As in history”? And yet neoclassical economists still abstract from historical time and uncertainty, willfully ignoring that agents have different ways of approaching and coping with problems of non-routine decision-making and change in the absence of perfect knowledge, and that their heterogeneous expectations lead them to make different choices than the ergodic-rational-expectations  models suggest.

The conclusion has to be – as in Roman Frydman’s and Michael Goldberg’s The Imperfect Knowledge Imperative in Modern Macroeconomics and Finance Theory –  the rational expectations narrative ”has no foundations.”  If macroeconomics has to have microeconomic foundations, they have to be found elsewhere!

Modern probabilistic econometrics and Haavelmo – a critical-realist critique

15 maj, 2011 kl. 11:06 | Publicerat i Statistics & Econometrics | Kommentarer inaktiverade för Modern probabilistic econometrics and Haavelmo – a critical-realist critique

Neoclassical economists often hold the view that criticisms of econometrics are the conclusions of sadly misinformed and misguided people who dislike and do not understand much of it. This is really a gross misapprehension. To be careful and cautious is not the same as to dislike. And as any perusal of the mathematical-statistical and philosophical works of people like for example Nancy Cartwright, Chris Chatfield, Hugo Keuzenkamp, John Maynard Keynes or Tony Lawson would show, the critique is put forward by respected authorities. I would argue, against “common knowledge”, that they do not misunderstand the crucial issues at stake in the development of econometrics. Quite the contrary. They know them all too well – and are not satisfied with the validity and philosophical underpinning of the assumptions made for applying its methods.

Let me try to do justice to the critical arguments on the logic of probabilistic induction and shortly elaborate – mostly from a philosophy of science vantage point – on some insights critical realism gives us on econometrics and its methodological foundations.

The methodological difference between an empiricist and a deductivist approach can also clearly be seen in econometrics. The ordinary deductivist “textbook approach” views the modeling process as foremost an estimation problem, since one (at least implicitly) assumes that the model provided by economic theory is a well-specified and “true” model. The more empiricist, general-to-specific-methodology (often identified as “the LSE approach”) on the other hand views models as theoretically and empirically adequate representations (approximations) of a data generating process (DGP). Diagnostics tests (mostly some variant of the F-test) are used to ensure that the models are “true” – or at least “congruent” – representations of the DGP. The modeling process is here more seen as a specification problem where poor diagnostics results may indicate a possible misspecification requiring re-specification of the model. The objective is standardly to identify models that are structurally stable and valid across a large time-space horizon. The DGP is not seen as something we already know, but rather something we discover in the process of modeling it. Considerable effort is put into testing to what extent the models are structurally stable and generalizable over space and time.

Although I have sympathy for this approach in general, there are still some unsolved “problematics” with its epistemological and ontological presuppositions. There is, e. g., an implicit assumption that the DGP fundamentally has an invariant property and that models that are structurally unstable just have not been able to get hold of that invariance. But, as already Keynes maintained, one cannot just presuppose or take for granted that kind of invariance. It has to be argued and justified. Grounds have to be given for viewing reality as satisfying conditions of model-closure. It is as if the lack of closure that shows up in the form of structurally unstable models somehow could be solved by searching for more autonomous and invariable “atomic uniformity”. But if reality is “congruent” to this analytical prerequisite has to be argued for, and not simply taken for granted.

Even granted that closures come in degrees, we should not compromise on ontology. Some methods simply introduce improper closures, closures that make the disjuncture between models and real world target systems inappropriately large. “Garbage in, garbage out.”

Underlying the search for these immutable “fundamentals” lays the implicit view of the world as consisting of material entities with their own separate and invariable effects. These entities are thought of as being able to be treated as separate and addible causes, thereby making it possible to infer complex interaction from knowledge of individual constituents with limited independent variety. But, again, if this is a justified analytical procedure cannot be answered without confronting it with the nature of the objects the models are supposed to describe, explain or predict. Keynes himself thought it generally inappropriate to apply the “atomic hypothesis” to such an open and “organic entity” as the real world. As far as I can see these are still appropriate strictures all econometric approaches have to face. Grounds for believing otherwise have to be provided by the econometricians.

Trygve Haavelmo, the “father” of modern probabilistic econometrics, wrote that he and other econometricians could not “build a complete bridge between our models and reality” by logical operations alone, but finally had to make “a non-logical jump” [1943:15]. A part of that jump consisted in that econometricians “like to believe … that the various a priori possible sequences would somehow cluster around some typical time shapes, which if we knew them, could be used for prediction” [1943:16]. But since we do not know the true distribution, one has to look for the mechanisms (processes) that “might rule the data” and that hopefully persist so that predictions may be made. Of possible hypothesis on different time sequences (“samples” in Haavelmo’s somewhat idiosyncratic vocabulary)) most had to be ruled out a priori “by economic theory”, although “one shall always remain in doubt as to the possibility of some … outside hypothesis being the true one” [1943:18].

To Haavelmo and his modern followers, econometrics is not really in the truth business. The explanations we can give of economic relations and structures based on econometric models are “not hidden truths to be discovered” but rather our own “artificial inventions”. Models are consequently perceived not as true representations of DGP, but rather instrumentally conceived “as if”-constructs. Their “intrinsic closure” is realized by searching for parameters showing “a great degree of invariance” or relative autonomy and the “extrinsic closure” by hoping that the “practically decisive” explanatory variables are relatively few, so that one may proceed “as if … natural limitations of the number of relevant factors exist” [Haavelmo 1944:29].

Haavelmo seems to believe that persistence and autonomy can only be found at the level of the individual, since individual agents are seen as the ultimate determinants of the variables in the economic system.

But why the “logically conceivable” really should turn out to be the case is difficult to see. At least if we are not satisfied by sheer hope. As we have already noted Keynes reacted against using unargued for and unjustified assumptions of complex structures in an open system being reducible to those of individuals. In real economies it is unlikely that we find many “autonomous” relations and events. And one could of course, with Keynes and from a critical realist point of view, also raise the objection that to invoke a probabilistic approach to econometrics presupposes, e. g., that we have to be able to describe the world in terms of risk rather than genuine uncertainty.

And that is exactly what Haavelmo [1944:48] does: “To make this a rational problem of statistical inference we have to start out by an axiom, postulating that every set of observable variables has associated with it one particular ‘true’, but unknown, probability law.”

But to use this “trick of our own” and just assign “a certain probability law to a system of observable variables”, however, cannot – just as little as hoping – build a firm bridge between model and reality. Treating phenomena as if they essentially were stochastic processes is not the same as showing that they essentially are stochastic processes. As Hicks [1979:120-21] so neatly puts it:

Things become more difficult when we turn to time-series … The econometrist, who works in that field, may claim that he is not treading on very shaky ground. But if one asks him what he is really doing, he will not find it easy, even here, to give a convincing answer … [H]e must be treating the observations known to him as a sample of a larger “population”; but what population? … I am bold enough to conclude, from these considerations that the usefulness of “statistical” or “stochastic” methods in economics is a good deal less than is now conventionally supposed. We have no business to turn to them automatically; we should always ask ourselves, before we apply them, whether they are appropriate to the problem in hand.”

Rigour and elegance in the analysis does not make up for the gap between reality and model. It is the distribution of the phenomena in itself and not its estimation that ought to be at the centre of the stage. A crucial ingredient to any economic theory that wants to use probabilistic models should be a convincing argument for the view that “there can be no harm in considering economic variables as stochastic variables” [Haavelmo 1943:13]. In most cases no such arguments are given.

Of course you are entitled – like Haavelmo and his modern probabilistic followers – to express a hope “at a metaphysical level” that there are invariant features of reality to uncover and that also show up at the empirical level of observations as some kind of regularities.

But is it a justifiable hope? I have serious doubts. The kind of regularities you may hope to find in society is not to be found in the domain of surface phenomena, but rather at the level of causal mechanisms, powers and capacities. Persistence and generality has to be looked out for at an underlying deep level. Most econometricians do not want to visit that playground. They are content with setting up theoretical models that give us correlations and eventually “mimic” existing causal properties.

We have to accept that reality has no “correct” representation in an economic or econometric model. There is no such thing as a “true” model that can capture an open, complex and contextual system in a set of equations with parameters stable over space and time, and exhibiting invariant regularities. To just “believe”, “hope” or “assume” that such a model possibly could exist is not enough. It has to be justified in relation to the ontological conditions of social reality.

In contrast to those who want to give up on (fallible, transient and transformable) “truth” as a relation between theory and reality and content themselves with “truth” as a relation between a model and a probability distribution, I think it is better to really scrutinize if this latter attitude is feasible. To abandon the quest for truth and replace it with sheer positivism would indeed be a sad fate of econometrics. It is more rewarding to stick to truth as a regulatory ideal and keep on searching for theories and models that in relevant and adequate ways express those parts of reality we want to describe and explain.

Econometrics may be an informative tool for research. But if its practitioners do not investigate and make an effort of providing a justification for the credibility of the assumptions on which they erect their building, it will not fulfill its tasks. There is a gap between its aspirations and its accomplishments, and without more supportive evidence to substantiate its claims, critics will continue to consider its ultimate argument as a mixture of rather unhelpful metaphors and metaphysics. Maintaining that economics is a science in the “true knowledge” business, I remain a skeptic of the pretences and aspirations of econometrics. So far, I cannot really see that it has yielded very much in terms of relevant, interesting economic knowledge.

The marginal return on its ever higher technical sophistication in no way makes up for the lack of serious under-labouring of its deeper philosophical and methodological foundations that already Keynes complained about. The rather one-sided emphasis of usefulness and its concomitant instrumentalist justification cannot hide that neither Haavelmo, nor the legions of probabilistic econometricians following in his footsteps, give supportive evidence for their considering it “fruitful to believe” in the possibility of treating unique economic data as the observable results of random drawings from an imaginary sampling of an imaginary population. After having analyzed some of its ontological and epistemological foundations, I cannot but conclude that econometrics on the whole has not delivered “truth”. And I doubt if it has ever been the intention of its main protagonists.

Our admiration for technical virtuosity should not blind us to the fact that we have to have a more cautious attitude towards probabilistic inference of causality in economic contexts. Science should help us penetrate to “the true process of causation lying behind current events” and disclose “the causal forces behind the apparent facts” [Keynes 1971-89 vol XVII:427].  We should look out for causal relations, but econometrics can never be more than a starting point in that endeavour, since econometric (statistical) explanations are not explanations in terms of mechanisms, powers, capacities or causes. Firmly stuck in an empiricist tradition, econometrics is only concerned with the measurable aspects of reality, But there is always the possibility that there are other variables – of vital importance and although perhaps unobservable and non-additive not necessarily epistemologically inaccessible – that were not considered for the model. Those who were can hence never be guaranteed to be more than potential causes, and not real causes.

A rigorous application of econometric methods in economics really presupposes that the phenomena of our real world economies are ruled by stable causal relations between variables. A perusal of the leading econom(etr)ic journals shows that most econometricians still concentrate on fixed parameter models and that parameter-values estimated in specific spatio-temporal contexts are presupposed to be exportable to totally different contexts. To warrant this assumption one, however, has to convincingly establish that the targeted acting causes are stable and invariant so that they maintain their parametric status after the bridging. The endemic lack of predictive success of the econometric project indicates that this hope of finding fixed parameters is a hope for which there really is no other ground than hope itself.

This is a more fundamental and radical problem than the celebrated “Lucas critique” have suggested. This is not the question if deep parameters, absent on the macro-level, exist in “tastes” and “technology” on the micro-level. It goes deeper. Real world social systems are not governed by stable causal mechanisms or capacities. It is the criticism that Keynes [1951(1926): 232-33] first launched against econometrics and inferential statistics already in the 1920s:

The atomic hypothesis which has worked so splendidly in Physics breaks down in Psychics. We are faced at every turn with the problems of Organic Unity, of Discreteness, of Discontinuity – the whole is not equal to the sum of the parts, comparisons of quantity fails us, small changes produce large effects, the assumptions of a uniform and homogeneous continuum are not satisfied. Thus the results of Mathematical Psychics turn out to be derivative, not fundamental, indexes, not measurements, first approximations at the best; and fallible indexes, dubious approximations at that, with much doubt added as to what, if anything, they are indexes or approximations of.

The kinds of laws and relations that econom(etr)ics has established, are laws and relations about entities in models that presuppose causal mechanisms being atomistic and additive. When causal mechanisms operate in real world social target systems they only do it in ever-changing and unstable combinations where the whole is more than a mechanical sum of parts. If economic regularities obtain they do it (as a rule) only because we engineered them for that purpose. Outside man-made “nomological machines” they are rare, or even non-existant. Unfortunately that also makes most of the achievements of econometrics – as most of contemporary endeavours of economic theoretical modeling – rather useless.

 

References

Haavelmo, Trygve (1943), Statistical testing of business-cycle theories. The Review of  Economics and Statistics 25:13-18.

– (1944), The probability approach in econometrics. Supplement to Econometrica 12:1-115.

Hicks, John (1979), Causality in Economics. London: Basil Blackwell.

Keynes, John Maynard (1951 (1926)), Essays in Biography. London: Rupert Hart-Davis.

– (1971-89) The Collected Writings of John Maynard Keynes, vol. I-XXX. D E Moggridge & E A G Robinson (eds), London: Macmillan.

Finanskrisernas psykologi

14 maj, 2011 kl. 13:12 | Publicerat i Economics, Statistics & Econometrics | Kommentarer inaktiverade för Finanskrisernas psykologi

De instrument, som neoklassiska nationalekonomer och finansmarknadens egna representanter brukar säga vara skapade för att fördela risken på ett optimalt sätt mellan olika aktörer, klarar inte av att fylla sin uppgift när det inte finns någon trovärdig mekanism för att bedöma riskerna. Inte ens på kapitalismens flaggskepp – de finansiella marknaderna – lyckas man reducera ekonomins genuina osäkerhet till hanterbara stokastiska risker. Om värdepapper och andra tillgångar prissätts utifrån de risker som skattas med antaganden som gäller för stokastiska normalfördelningsmodeller kan dessa priser aldrig bli bättre än de modellantaganden de bygger på. I normala tider kan de kanske ge hyfsade approximationer, men när bubblor växer och framtiden definitivt inte ser ut som historien – ekonomier är i statistisk mening icke-ergodiska system – stavas resultatet kris.

Finanskriser bottnar ofta i ett finansiellt system som systematiskt undervärderar risker och över värderar kreditvärdighet. Den finansiella instabilitet som genomsyrar finansmarknaderna kan vi inte eliminera helt. Men vi kan se till att införa regelverk och institutioner som minimerar skadeverkningarna.

Precis som tidigare Hyman Minsky och John Maynard Keynes betonar Robert Shiller och George Akerlof i Animal Spirits – how human psychology drives the economy, and why it matters for global capitalism (Princeton University Press 2010) att bubblor är ett oundvikligen återkommande inslag i en ekonomi med fritt spelrum för väsentligen oreglerade marknader. Men de menar också att vår tids omvärdering av arbete och rikedom spelar in. Under de senaste årtiondena har människors syn på sin roll i ekonomin genomgått en avgörande omvandling. Från att utifrån en protestantisk arbetsetik i grunden se på arbete som basen för vår välfärd har idén om att vi ska förvänta oss göra pengar på investeringar i allt större utsträckning spridit sig. Dagens hjälte är inte den hårt arbetande industriarbetaren utan den smarte investeraren, för vilken pengar inte längre ett medel utan ett mål i sig. Detta omtänkande är en av djupast liggande orsakerna till den senaste finanskrisen.

Att författarna betonar just de psykologiska aspekterna är inte så märkligt mot bakgrund av att framför allt Shiller är en ledande företrädare för den forskningsinriktning inom finansiell ekonomi som kallas finansiell beteendeteori.

På senare tid har allt fler ekonomer börjat inse behovet av att bygga sina modeller på mer realistiska psykologiska fundament. Beteendeekonomi har snabbt etablerat sig som en bärkraftig del av ekonomiämnet med ett stort inflytande inom särskilt finansiell ekonomi. Att inte beakta finansmarknadens djuppsykologiska dimensioner uppfattas mer och mer som att spela Hamlet utan prinsen av Danmark.

I den traditionella ekonomiska klokskapen har hypotesen om effektiva marknader länge varit central. Hypotesen säger i korthet att de priser som etableras på finansiella marknader motsvarar ekonomins fundamentala värden eftersom alla investerare är rationella och eliminerar förekomsten av priser som avviker från fundamenta.

Verkligheten visar dock något annat. Finansmarknaden fungerar inte som hypotesen hävdar. Marknadens aktörer är inte perfekt informerade och rationella. Ofullständig information, asymmetrisk information, ny information, selektivt nyttjande av information, mäklartips, externa händelseförlopp, trendjagande, extrapolering, multipla jämvikter, stämningslägen och framtidsförväntningar kan alla få priser att kraftigt avvika från eventuella jämviktspriser och får marknaden att svänga snabbt fram och tillbaka.

Finansiell beteendeteori har kunnat visa att bilden av investerare och spekulanter som rationella är svår att förena med fakta hämtade från verkliga finansmarknader. Investerare verkar handla mer med utgångspunkt från brus än information. De extrapolerar utifrån korta tidsförlopp, är känsliga för hur problem presenteras, är dåliga på att revidera sina riskbedömningar och ofta överkänsliga för humörsvängningar. Följden blir att en tillgångs pris och verkliga värde kan avvika under en längre tid. Irrationalitet är inte irrelevant på finansmarknader.

För att förstå vad som händer på finansmarknaden måste vi försöka få kunskap om hur verkliga investerare agerar. Finansiell beteendeteori har redan tagit oss en bra bit på vägen.

Liksom tidigare Keynes och Minsky avvisar Akerlof och Shiller den neoklassiska nationalekonomins bild av mänskliga beslut som rent rationella. Precis som Keynes talade om multiplikatoreffekter av investeringar och konsumtion introducerar Akerlof och Shiller det intressanta begreppet förtroendemultiplikator. I analogi med Keynes idé beskriver Akerlof och Shiller ett slags psykologisk återkopplingsmekanism i vilken minskat förtroende i ekonomin kan leda till en ovilja att spendera och investera, som i sin tur ytterligare förvärrar den ekonomiska situationen och ytterligare förtroendetapp o s v. Utan tvekan är detta en viktig kausalfaktor i den ekonomiska nedgång som följt på krisen åren 2008-09.

Aurora – ett ljus i mörkret

14 maj, 2011 kl. 12:02 | Publicerat i Varia | Kommentarer inaktiverade för Aurora – ett ljus i mörkret

I dessa tider när ljudrummet dränks i den kommersiella radions tyckmyckentrutade ordbajseri och fullständigt bedövande, intetsägande ”musik”kulisser av skvalmusik har man ju nästan gett upp. Men det finns ljus i mörkret! I radions P2 går varje morgon ett vederkvickelsens och den seriösa musikens Aurora. Underbart. Där kunde man i onsdags till exempel lyssna på Arvo Pärts ”Spiegel im spiegel” från hans ”Portrait”. Att i åtta minuter få lyssna till sådan musik ger sinnet ro och får hoppet att återvända. Tack public-service-radio! Tack Arvo!

Det nyliberala paradiset!?

12 maj, 2011 kl. 13:25 | Publicerat i Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Det nyliberala paradiset!?

Skolk

12 maj, 2011 kl. 10:45 | Publicerat i Education & School | 3 kommentarer

Skolket i skolan har under lång tid ökat. Som en del i den allmännna normupplösning som man kan tycka sig se både här och där – men kanske inte minst i skolan – i vårt ”moderna” samhälle är detta föga förvånande. Men icke desto mindre är det oroande. Och principiellt oacceptabelt. Visst finns det enskilda fall då det finns rimliga och fullt acceptabla förklaringar till olovlig frånvaro. Men – med risk för att anklagas för torgförande av anekdotisk evidens – visst vet vi väl alla att akrasia (viljesvaghet) drabbar oss alla till och från. Tydliga regler brukar hjälpa. Och demonstrationseffekten ska väl inte undervärderas. Anteciperandet av betygsförevisning – med skolk i betygen – för föräldrar är säkert ett starkt incitament att gå till skolan. Även när det tar emot och man man gärna vill ligga kvar i sängvärmen eller ta en extrarunda på stan med kompisarna.

EMU – feltänkt misslyckande

11 maj, 2011 kl. 00:12 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för EMU – feltänkt misslyckande

Idag demonstrerar miljontals människor mot den brutala nedskärningspolitik som medlemskapet i EMU tvingar deras regeringar att föra.

Egentligen borde ingen vara förvånad. Ledande ekonomer runtomkring i världen – som till exempel Paul Krugman och Greg Mankiew – har under flera år varnat för att hela EMU-projektet kan komma att gå om intet. Men i stället för att fundera över om inte den ena nödhjälpen efter den andra borde vara en tankeställare för alla eurokramare, hänger sig många politiker åt en makaber uppvisning i konsten att vara både blinda och döva.

Detta visar bara med eftertryck att EMU inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt. Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?

Fakta sparkar. De senaste årens ekonomiska utveckling – och det ständiga behovet av stödpaket till euroländer som exempelvis Portugal, Gekland och Irland – visar att valutaunionen knappast leder till någon ekonomisk nettofördel. Om vi jämför Sverige och euroländerna kan Sverige uppvisa bättre siffror på nästan alla centrala ekonomiska områden. Euron utgör helt enkelt inget argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov – finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.

Den mycket prekära utveckling som vi idag ser i flera av euro-länderna visar på den hämsko som EMU utgör för dessa kristyngda ekonomier ska försöka hitta en väg ut ur krisen. Förmågan att ta sig ur finanskrisens efterdyningar har visat sig bli onödigt långdragen och låg. Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi sett rada upp sig i land efter land.

Historien borde förskräcka. Den här sortens förkeynesiansk deflationspolitik provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap – guldmyntfoten – kastades på historiens gravhög. Och är det egentligen inte också där EMU hör hemma?

EMU-tvångströjan kommer bara i en storlek och den passar uppenbart inte alla. Precis som för åtta år sedan är valet enkelt. EMU – nej tack!

Nyliberalen Johan Norberg ute och reser – som vanligt

9 maj, 2011 kl. 09:30 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Nyliberalen Johan Norberg ute och reser – som vanligt

Den nyliberale idédebattörern Johan Norberg recenserar idag i Sydsvenskan den amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz Fritt fall: de fria marknaderna och världsekonomin i kris (min recension av samma bok kan du läsa här). Att läsa Johan Norbergs recension får mig osökt att tänka på den framstående engelske nationalekonomen John Maynard Keynes slutord i General Theory: ”Förr eller senare är det, på gott och ont, idéer och inte kapitalintressen som utgör faran.” Ett av de främsta hindren idag för att minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser är förlegade nyliberala doktriner som fjättrar människor vid verklighetsfrämmande idéer om den fria marknadens förträfflighet.

Alla kriser ger upphov till jakt på syndabockar. Norberg skyller det mesta på klåfingriga politikers missriktade samhällsomsorg. Det finns kanske ett korn av sanning i detta. Men på det hela taget är det ändå mer fel än rätt.

Flera av de grundläggande frågeställningarna kring finanskriser kan med fördel belysas med banker och andra finansiella instituts hantering av balansräkningar. Så låt mig exemplifiera med Norbergs resonemang om behovet av bankregleringar. Språkbruket är typiskt och belyser väl hans genomgående argumentationssätt.

Norberg skriver att Stiglitz ”vill se strängare regleringar av bankerna” trots att han ”visar att politiker, centralbanker och tillsynsmyndigheter var inkompetenta och gjorde allting fel – men menar att det bästa sättet att hindra nya kriser är att ge dem ännu mer makt.” Detta tilltalar förstås inte en libertariansk nyliberal, för ”vad är det som säger att de skulle upptäcka framtida problem och deras regleringar inte ger än värre snedvridningar?”

Men är det verkligen myndigheterna och politikerna vi i första hand ska skylla på när banker och finansinstitut i sin jakt på allt större förtjänst försöker dra sig undan regleringar med syfte att stabilisera volatila och bubblande finansmarknader?

På balansräkningarnas tillgångssida finns bankernas lån, investeringar och kassareserver. På skuldsidan finns inbetalningar från hushåll och företag samt kort- och långsiktiga skulder i form av exempelvis kommersiella papper och obligationer. De här två sidorna måste balansera och den räkenskapspost som åstadkommer detta är vad man kallar eget kapital eller nettotillgångar (differensen mellan totala tillgångar och totala skulder).

Banker var före Thatcher-Reagan-erans nyliberala avregleringsvåg skyldiga att ha en viss procent av sina tillgångar bundna på speciella ”reservkonton” hos centralbanken. Förutom dessa reservkrav var man ofta också skyldig att uppfylla ett kapitalreservkrav som innebar att bankens nettotillgångar inte fick överstiga en viss procent av bankens totala tillgångar.

Anledningen till att man hade dessa regler var att hävstångseffekterna inte skulle bli för stora. Om kapitalkravet uppgick till tio procent så kunde banken i princip finansiera nittio procent av sina tillgångar genom att låna och bara till tio procent med aktieägarkapital. Hävstångseffekten niofaldigade aktieägarnas avkastning på eventuella förändringar i värdet av bankens tillgångar och skulder.

Under de senaste tjugo åren har reservkraven genomgående minskat kraftigt och hävstångseffekterna formligen exploderat. I uppgångstider är detta förstås mumma för kapitalägare. I nedgångstider visar det sig tyvärr att det också finns en mycket påtaglig baksida. Även om bankens tillgångsvärden skulle sjunka måttligt på grund av fallande marknadspriser kan detta fullständigt radera värdet av bankens nettotillgång. Då täcker bankens tillgångar inte längre skulderna. Banken blir insolvent och tvingas kanske gå i konkurs. På grund av hävstångseffekten får små procentuella förändringar i tillgångsvärdena proportionellt mycket större effekter på nettotillgångarna.

Parallellt med den ökade risken för insolvens kan man också i finanskristider se en ökad risk för illikviditet. När finanssystemet krisar blir långivare ytterst restriktiva med att låna ut kortsiktiga kommersiella papper till andra finansiella institut som kan bli insolventa. När räntorna på dessa papper höjs och utbudet mer eller mindre kollapsar tvingas låntagare in spe sälja ut mindre likvida tillgångar. Detta reducerar deras nettotillgångar och skapar en likviditetskris som snabbt kan sprida sig och utsätta finansmarknaden för allomfattande ”systemrisk”.

Om vi kombinerar dessa två risker och hävstångseffekten med havererande hus- och aktiemarknader i en ekonomi där man under två decennier – ivrigt påskyndad av nyliberala doktriner – släppte efter på alla kassareservkrav så får vi en finansmarknadskollaps motsvarande den åren 2008-2009.

Det är här jag inte kan se att Norbergs argumentation för oss en millimeter framåt i förståelsen av de djupare liggande orsakerna till finanskriserna. I skuldfrågan tittar han åt andra hållet och svär i stort marknadens egna aktörer fria från ansvar och skyller på de med politiskt ansvar som försöker göra något åt eländet. Det är som att beskylla brandmannen för den brand som denne inte lyckas släcka, när man själv bär ansvaret genom att ha gett pyromaner både tändstickor och tändvätska.

Finansmarknaden har monumentala problem att brottas med. Som min gamle lärare Hyman Minsky – efterkrigstidens kanske främste finanskrisanalytiker – påpekar i flera av sina banbrytande arbeten, blir centralbankernas ränte- och penningpolitiska åtgärder allteftersom bubbelprocessen fortgår, helt verkningslösa. Både utbud och efterfrågan minskar och risken för deflation blir allt större. Realräntorna stiger, investeringarna minskar, riskpremierna blir ännu större och depressionen knackar på dörren.

Det enda som visat sig vara någotsånär verkningsfullt för att bryta begynnande deflationsspiralers destabilisering av hela ekonomin är finanspolitisk stimulans, återkapitalisering av banker och en kraftfull reglering av finansmarknader med högre krav på reservkvoter.

Liksom Norberg är alla ekonomer på det klara med att det alltid föreligger ett ”moral hazard”-problem med denna typ av interventioner och att ekonomisk-politiska instrument därför alltid måste användas med en vakenhet för icke-önskvärda incitament som de eventuellt kan ge upphov till. Men till skillnad från Norberg inser vi också att kostnaderna för att reparera det finansiella systemet vida understiger kostnaderna för att inte försöka släcka branden. Det är därför både oundvikligt och nödvändigt att med kraft och beslutsamhet försöka minimera de realekonomiska kostnaderna av en tjugo år lång nyliberal avregleringspolitik som förde världsekonomin till ruinens brant.

Minervas uggla lyfter som bekant först i skymningen. Som alltid för sent börjar man ägna sig åt självkritik och besinning. Vad gäller Norberg och andra marknadsivrare som traskat patrull verkar dock skymningen vara långt borta. Norberg brukar säga att ”vi lär av historien att vi inte lär av historien.” Det stämmer nog. Och i speciellt hög grad för marknadens egna apologeter som inte vill lära.

Finanskrisen var inte främst en politisk kris. Det var de avreglerade och otyglade marknadernas kris. Det var nyliberalismens kris.

Borgerlig krisbekämpning

8 maj, 2011 kl. 18:32 | Publicerat i Economics, Politics & Society | Kommentarer inaktiverade för Borgerlig krisbekämpning

”Vi vill inte se ett samhälle där folk svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”
                                          Statsminister Fredrik Reinfeldt, Det svenska folket (1993).

Nationalekonomi för vänstern – redux

7 maj, 2011 kl. 11:39 | Publicerat i Economics, Theory of Science & Methodology | 2 kommentarer

De flesta vetenskaper ägnar sig åt teoretiska förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags teoretiska förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan ekonomisk teori och till exempel fysiken frapperande. Där fysiken kan göra både materiella och idella ”galileiska experimentsa” (om galileiska experiment kan man läsa i vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics (CUP 2007)) och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar neoklassiska ekonomer – vare sig de betraktar sig som ”vänster” eller ej – med sina teorier denna möjlighet. I Robert Lucas ”analoga ekonomier” eller Robert Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bland annat tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken har ”high leverage” med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden. Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen.

Och det är precis detta som är problemet för de inom ”vänstern” som använder sig av den neoklassiska nationalekonomin. För visst kan de visa allt det de vill med denna teori. Men de kan också visa på raka motsatsen! När de ska tillämpa sin teori empiriskt hänger det i väldigt liten utsträckning på teorin som sådana om de ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver. Därav följer också att hela argumentationen för en nationalekonomi till ”vänster” byggd på detta teorifundament är en non sequitur. Problemet som jag och andra vetenskapsteoretiskt orienterade forskare försökt få neoklassiska ekonomer att begripa är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna. Och vad har vi då för glädje eller nytta av dem?

Min huvudkritik mot alla som försöker använda sig av det deduktivistiska neoklassiska paradigmet och dess olika instantieringar – vare sig man är ”vänster” eller ej – är att de är gravt problematiska ur vetenskapsteoretisk och metodologisk synpunkt. Det neoklassiska nationalekonomer – ”vänster” eller ej – gör, är i stället att ”se åt andra hållet” och få det att framstå som om neoklassisk teori skulle stå över all kritik så länge man inte kan visa fram något alternativ som skulle vara ”bättre”. Jag tror att de flesta nog ändå tycker att man kan resa kritik mot teorier/modeller/paradigm utan att man nödvändigtvis först ska ha visat att det eventuellt finns något som är ”bättre”. Om något inte är bra ska det kunna kritiseras, vare sig det finns alternativ eller ej. Att hävda något annat är att göra det alldeles för lätt för sig. När någon påpekar att kejsaren inte har några kläder bör vi åtminstone försöka bemöta detta påstående och inte bara vifta bort det med argumentet att ingen annan bär upp klädskruden bättre än han.

Så min skepsis och kritik står orubbad kvar. Om det är verkliga, konkreta, empiriska, relevanta ekonomiska sakförhållanden vi vill analysera och förstå, förstår jag fortfarande inte varför vi ska ta omvägen om en orealistisk, irrelevant, axiomatisk-deduktiv teori som bygger på – för att tala med den icke-neoklassiska nationalekonomen F A Hayek (”Economics and Knowledge”, Economica 1937) – ”kvasi-allvetande individer” och möjligen kan betraktas som sann a priori, men som när den tillämpas ”saknar det berättigande som uppstår när vår hypotetiska värld liknar situationen i den verkliga världen.”

« Föregående sidaNästa sida »

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.