Nyliberalen Johan Norberg ute och reser – som vanligt

9 May, 2011 at 09:30 | Posted in Economics, Politics & Society | Comments Off on Nyliberalen Johan Norberg ute och reser – som vanligt

Den nyliberale idédebattörern Johan Norberg recenserar idag i Sydsvenskan den amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz Fritt fall: de fria marknaderna och världsekonomin i kris (min recension av samma bok kan du läsa här). Att läsa Johan Norbergs recension får mig osökt att tänka på den framstående engelske nationalekonomen John Maynard Keynes slutord i General Theory: ”Förr eller senare är det, på gott och ont, idéer och inte kapitalintressen som utgör faran.” Ett av de främsta hindren idag för att minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser är förlegade nyliberala doktriner som fjättrar människor vid verklighetsfrämmande idéer om den fria marknadens förträfflighet.

Alla kriser ger upphov till jakt på syndabockar. Norberg skyller det mesta på klåfingriga politikers missriktade samhällsomsorg. Det finns kanske ett korn av sanning i detta. Men på det hela taget är det ändå mer fel än rätt.

Flera av de grundläggande frågeställningarna kring finanskriser kan med fördel belysas med banker och andra finansiella instituts hantering av balansräkningar. Så låt mig exemplifiera med Norbergs resonemang om behovet av bankregleringar. Språkbruket är typiskt och belyser väl hans genomgående argumentationssätt.

Norberg skriver att Stiglitz ”vill se strängare regleringar av bankerna” trots att han ”visar att politiker, centralbanker och tillsynsmyndigheter var inkompetenta och gjorde allting fel – men menar att det bästa sättet att hindra nya kriser är att ge dem ännu mer makt.” Detta tilltalar förstås inte en libertariansk nyliberal, för ”vad är det som säger att de skulle upptäcka framtida problem och deras regleringar inte ger än värre snedvridningar?”

Men är det verkligen myndigheterna och politikerna vi i första hand ska skylla på när banker och finansinstitut i sin jakt på allt större förtjänst försöker dra sig undan regleringar med syfte att stabilisera volatila och bubblande finansmarknader?

På balansräkningarnas tillgångssida finns bankernas lån, investeringar och kassareserver. På skuldsidan finns inbetalningar från hushåll och företag samt kort- och långsiktiga skulder i form av exempelvis kommersiella papper och obligationer. De här två sidorna måste balansera och den räkenskapspost som åstadkommer detta är vad man kallar eget kapital eller nettotillgångar (differensen mellan totala tillgångar och totala skulder).

Banker var före Thatcher-Reagan-erans nyliberala avregleringsvåg skyldiga att ha en viss procent av sina tillgångar bundna på speciella ”reservkonton” hos centralbanken. Förutom dessa reservkrav var man ofta också skyldig att uppfylla ett kapitalreservkrav som innebar att bankens nettotillgångar inte fick överstiga en viss procent av bankens totala tillgångar.

Anledningen till att man hade dessa regler var att hävstångseffekterna inte skulle bli för stora. Om kapitalkravet uppgick till tio procent så kunde banken i princip finansiera nittio procent av sina tillgångar genom att låna och bara till tio procent med aktieägarkapital. Hävstångseffekten niofaldigade aktieägarnas avkastning på eventuella förändringar i värdet av bankens tillgångar och skulder.

Under de senaste tjugo åren har reservkraven genomgående minskat kraftigt och hävstångseffekterna formligen exploderat. I uppgångstider är detta förstås mumma för kapitalägare. I nedgångstider visar det sig tyvärr att det också finns en mycket påtaglig baksida. Även om bankens tillgångsvärden skulle sjunka måttligt på grund av fallande marknadspriser kan detta fullständigt radera värdet av bankens nettotillgång. Då täcker bankens tillgångar inte längre skulderna. Banken blir insolvent och tvingas kanske gå i konkurs. På grund av hävstångseffekten får små procentuella förändringar i tillgångsvärdena proportionellt mycket större effekter på nettotillgångarna.

Parallellt med den ökade risken för insolvens kan man också i finanskristider se en ökad risk för illikviditet. När finanssystemet krisar blir långivare ytterst restriktiva med att låna ut kortsiktiga kommersiella papper till andra finansiella institut som kan bli insolventa. När räntorna på dessa papper höjs och utbudet mer eller mindre kollapsar tvingas låntagare in spe sälja ut mindre likvida tillgångar. Detta reducerar deras nettotillgångar och skapar en likviditetskris som snabbt kan sprida sig och utsätta finansmarknaden för allomfattande “systemrisk”.

Om vi kombinerar dessa två risker och hävstångseffekten med havererande hus- och aktiemarknader i en ekonomi där man under två decennier – ivrigt påskyndad av nyliberala doktriner – släppte efter på alla kassareservkrav så får vi en finansmarknadskollaps motsvarande den åren 2008-2009.

Det är här jag inte kan se att Norbergs argumentation för oss en millimeter framåt i förståelsen av de djupare liggande orsakerna till finanskriserna. I skuldfrågan tittar han åt andra hållet och svär i stort marknadens egna aktörer fria från ansvar och skyller på de med politiskt ansvar som försöker göra något åt eländet. Det är som att beskylla brandmannen för den brand som denne inte lyckas släcka, när man själv bär ansvaret genom att ha gett pyromaner både tändstickor och tändvätska.

Finansmarknaden har monumentala problem att brottas med. Som min gamle lärare Hyman Minsky – efterkrigstidens kanske främste finanskrisanalytiker – påpekar i flera av sina banbrytande arbeten, blir centralbankernas ränte- och penningpolitiska åtgärder allteftersom bubbelprocessen fortgår, helt verkningslösa. Både utbud och efterfrågan minskar och risken för deflation blir allt större. Realräntorna stiger, investeringarna minskar, riskpremierna blir ännu större och depressionen knackar på dörren.

Det enda som visat sig vara någotsånär verkningsfullt för att bryta begynnande deflationsspiralers destabilisering av hela ekonomin är finanspolitisk stimulans, återkapitalisering av banker och en kraftfull reglering av finansmarknader med högre krav på reservkvoter.

Liksom Norberg är alla ekonomer på det klara med att det alltid föreligger ett ”moral hazard”-problem med denna typ av interventioner och att ekonomisk-politiska instrument därför alltid måste användas med en vakenhet för icke-önskvärda incitament som de eventuellt kan ge upphov till. Men till skillnad från Norberg inser vi också att kostnaderna för att reparera det finansiella systemet vida understiger kostnaderna för att inte försöka släcka branden. Det är därför både oundvikligt och nödvändigt att med kraft och beslutsamhet försöka minimera de realekonomiska kostnaderna av en tjugo år lång nyliberal avregleringspolitik som förde världsekonomin till ruinens brant.

Minervas uggla lyfter som bekant först i skymningen. Som alltid för sent börjar man ägna sig åt självkritik och besinning. Vad gäller Norberg och andra marknadsivrare som traskat patrull verkar dock skymningen vara långt borta. Norberg brukar säga att “vi lär av historien att vi inte lär av historien.” Det stämmer nog. Och i speciellt hög grad för marknadens egna apologeter som inte vill lära.

Finanskrisen var inte främst en politisk kris. Det var de avreglerade och otyglade marknadernas kris. Det var nyliberalismens kris.

Blog at WordPress.com.
Entries and comments feeds.