Den kommunaliserade skolan

16 Mar, 2011 at 22:53 | Posted in Education & School | 6 Comments

Newsmill pågår nu en förnyad debatt om kommunaliseringen av skolan. Inte minst mot bakgrund av kommunaliseringens tillkomst och det faktum att Kjell-Olof Feldt tillsammans med Göran Persson och Ingvar Carlsson var de mest inflytelserika socialdemokraterna som på 1980-talet drev igenom kommunaliseringen [om detta kan man läsa mer i Johanna Ringarps doktorsavhandling ”Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling”, Makadam, 2011] är det intressant att ta del av Kjell-Olof Feldts inlägg i debatten.

Kjell Olof Feldt skriver (2011-03-15): ”Men det verkar som om viss enighet håller på att uppstå i ett viktigt avseende: en bra och framgångsrik skola får man med kompetenta lärare och engagerade skolledare, som också har praktiska möjligheter att göra sitt jobb, vilket är att undervisa och utveckla unga människors kunskaper och skaparförmåga. Skulden till att sådana förutsättningar alltför ofta saknas får staten och kommunerna dela på. Staten för att den negligerat bristerna i lärarutbildningen och kommunerna för att de inte tillräckligt aktivt medverkat till arbetsvillkor, som sätter kunskapsinhämtningen och lärarrollen i centrum. De reformer som nu är på väg ger hopp om att nya insikter omsätts i handling.”

Detta låter sig förvisso sägas. Men stämmer denna verklighetsbild?

När det gäller ”bristerna i lärarutbildningen” är det faktiskt rent allmänt så att många av de utbildningar som bedrivs vid landets högskolor och universitet har i dag en mager kost att leva på. Resultatet blir därefter – få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper.

Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper som går vidare till universitetsstudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor över lag allt sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurser minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de med litet eller inget ”kulturkapital” i bagaget hemifrån.

Visst är de här trenderna och problemen kanske speciellt tydliga inom den del av vårt universitets- och högskoleväsende som ägnar sig åt lärarutbildning. De av Feldt åberopade ”bristerna i lärarutbildningen” beror på flera samverkande faktorer.

Lärarstudenter rekryteras i dag i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också minskat under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter med höga studieresultat således försvårats, har det i allt högre grad ställts krav på lärarutbildningens akademiska nivå. Hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter är svårt att se.

Enligt Högskoleverkets egen statistik har lärarprogrammen genomgående lågt söktryck med i genomsnitt knappt över en sökande per plats, vilket självklart återspeglas i betygskraven. Detta innebär också att studenter med högre betyg saknar utmaningar och söker sig till andra utbildningar.

Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön. För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en civilingenjörslön.

Den allmänna lärarlönenivån måste öka. Men detta är bara möjligt om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Ingen kan ta del av modern utbildningspolitisk forskning utan att inse hur huvudlös de senaste decenniernas skolpolitik varit när det gäller dessa fundamenta. Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor. Detta är inte möjligt att uppnå med kommunalt huvudmannaskap. Historien förskräcker.

Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.

Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön och avsaknad av all prestige och status? Före kommunaliseringen av skolan skulle man kanske kunna hävda att lärares arbetsvillkor delvis kunde kompensera för dessa brister. Men nu när fyra av tio yrkesverksamma lärare på grund av låga löner och bristande arbetsvillkor överväger att byta till arbete utanför skolan, finns inga sådana motverkande kompensationer.

I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker tyvärr inte de – i och för sig vällovliga – förslag som regeringen för fram (om lärarlegitimering, fler gymnasielektorer etc.). Anledningen är helt enkelt att förslagen – som jag mestadels ställer mig positiv till – inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.

Låt oss tala och tala tydligt! Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser borde leda till krav på att staten tar ett större ansvar för svensk skola. Om förstatligande är svårt att svälja, borde man åtminstone kunna återgå till det system av öronmärkta statliga pengar till skolan som fanns fram till år 1993. Och ge lärare bättre lön och arbetsvillkor så kommer också bättre studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Först då kan vi få en skola som är bäst i klassen.

Men Feldt delar inte denna uppfattning. Och lösningen kan ”under inga förhållanden vara att slopa det fria skolvalet och återgå till den gamla ordergivningen”. Men varför skulle inte detta kunna fungera? Inget kan ju vara sämre än det vi har idag. I det katastrofläge svensk skola befinner sig i dag får inga lösningsförslag lämnas oprövade.

Feldt försöker argumentera för att vinstgivande friskolor inte skulle vara etiskt stötande. Men det tror jag faktiskt att väldigt många tycker.

Friskoleexpansionen har bidragit till en ökad segregation i svensk skola. Om nu samhället ska vara med och betala dessa vinster borde man väl åtminstone kunna tänka sig att man exempelvis via stiftelseform e. d. såg till att vinsterna inte lämnade skolorna utan faktiskt återinvesterades i skolverksamheten. Om man kan i USA borde vi väl också kunna?

Att som Feldt hävda att staten ska ”ställa tydliga krav på alla skolor, oberoende av huvudman” är väl i sig utmärkt. Men att kvalitetsutvärderingar baserade på ”vad skolorna presterar i form av kunskapsförmedling och studieresultat” och om ”hur den enskilda skolan uppfyller de mål som Sveriges riksdag fastställt” skulle räcka för att lösa segregationsproblemet i svensk skola anno 2011 är en förhoppning som det inte finns någon annan grund för än hoppet.

Kjell-Olof Feldts och finansdepartementets ekonomistiska perspektiv var tillsammans med Ingvar Carlsson och Göran Perssons vision om en kommunaliserad skola med om att driva fram ett beslut som Feldt idag erkänner har resulterat i att en lång svensk tradition inom arbetarrörelsen kring skapande av en likvärdig skola idag fullständigt kapsejsat.   

Om jag inte missminner mig var det en viss finansminister som satt i riksdagen för trettio år sedan och rimmade på temat ”ett jävla skit” som man ”baxat ända hit”. Samma sak kan sägas om kommunaliseringen av svensk skola. Det är dags att sätta stopp nu. Den kommunaliserade skolan har baxat färdigt!

6 Comments

  1. För att få en jämförbarhet med den utbildning som lärare har nu för tiden gäller jämförelsen civilingenjörer med minst tre års eftergymnasial utbilning.

    • Ursäkta att jag kommer med en fråga så här sent, men det skulle vara till stor hjälp om du kunde reda ut detta. När du skriver “För 50 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör” syftar du då på en ingenjör med minst 3 års eftergymnasial utbildning?

  2. Ett mycket intressant inlägg. (Även om jag håller inte med om allt.) Själv vill jag gärna framhålla just den stora ökningen av studerande på olika nivåer som du diskuterar. Svensk utbildning tycks leva efter tanke att om någon går igenom en viss utbildning så skapas kunskaperna, förståelsen, och intelligensen som traditionellt är typiska för denna utbildning. Detta är tyvärr falskt, då studier även delvis filtrerar efter en inherent förmåga. Resultatet blir då studenter som inte klarar utbildningen och kontinuerligt sänkta examskriterier. Lösningen kan i slutändan vara att utbilda mindre… (Men med en blick på bättre kvalitet.)

    Vad angår ingenjörer och lärare: Jämför du med civilingenjörer vid båda tidpunkterna? Det finns/fanns ju även högskole- och gynmasieingenjörer som är/var betydligt sämre kvalificerade och betalda i genomsnitt.


Sorry, the comment form is closed at this time.

Blog at WordPress.com.
Entries and Comments feeds.