NAIRU — a failed metaphor legitimizing austerity policies

29 September, 2014 at 13:09 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

In our extended NAIRU model, labor productivity growth is included in the wage bargaining process … The logical consequence of this broadening of the theoretical canvas has been that the NAIRU becomes endogenous itself and ceases to be an attractor — Milton Friedman’s natural, stable and timeless equilibrium point from which the system cannot permanently deviate. In our model, a deviation from the initial equilibrium affects not only wages and prices (keeping the rest of the system unchanged) but also demand, technology, workers’ motivation, and work intensity; as a result, productivity growth and ultimately equilibrium unemployment will change. There is in other, nothing natural or inescapable about equilibrium unemployment, as is Friedman’s presumption, following Wicksell; rather, the NAIRU is a social construct, fluctuating in response to fiscal and monetary policies and labor market interventions. Its ephemeral (rather than structural) nature may explain why the best economists working on the NAIRU have persistently failed to agree on how high the NAIRU actually is and how to estimate it.

Servaas Storm & C. W. M. Naastepad

jobbluffenNAIRU has been the subject of much heated discussion and debate in Sweden lately, after SVT, the Swedish national public TV broadcaster, aired a documentary on NAIRU and the fact that many politicians  — and economists — subscribe to the NAIRU story and its policy implication that attempts to promote full employment is doomed to fail, since governments and central banks can’t push unemployment below the critical NAIRU threshold without causing harmful runaway inflation.

One of  the main problems with NAIRU is that it essentially  is a timeless long-run equilibrium attractor to which actual unemployment (allegedly) has to adjust. But if that equilibrium is itself changing — and in ways that depend on the process of getting to the equilibrium —  well, then we can’t really be sure what that equlibrium will be without contextualizing unemployment in real historical time. And when we do, we will — as highlighted by Storm and Naastepad — see how seriously wrong we go if we omit demand from the analysis. Demand  policy has long-run effects and matters also for structural unemployment — and governments and central banks can’t just look the other way and legitimize their passivity re unemploy-ment by refering to NAIRU.

NAIRU does not hold water simply because it does not exist — and to base economic policy on such a weak theoretical and empirical construct is nothing short of writing out a prescription for self-inflicted economic havoc.


19 September, 2014 at 14:14 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

John F. Kennedy once wrote:

To be courageous requires no exceptional qualifications, no magic formula, no special combination of time, place, and circumstance. It is an opportunity that sooner or later is presented to us all.

In spite of this, many would probably still maintain that courage is not anything very common, and that the value we put on it is a witness to its rarity.

Courage is a capability to confront fear, as when in front of the powerful and mighty, not to step back, but stand up for one’s rights not to be humiliated or abused in any ways by the rich and powerful.

Courage is to do the right thing in spite of danger and fear. To keep on even if opportunities to turn back are given. Like in the great stories. The ones where people have lots of chances of turning back — but don’t.

Dignity, a better life, or justice and rule of law, are things worth fighting for. Not to step back – in spite of confronting the mighty and powerful – creates courageous acts that stay in our memories and means something – as when Rosa Parks on December 1, 1955, in Montgomery, Alabama, refused to give up her seat to make room for a white passenger.

Socialdemokratins historiska svek — en dag efter valet!

15 September, 2014 at 21:28 | Posted in Politics & Society | 3 Comments

Wikip-facepalmMindre än ett dygn efter att riksdagsvalet 2014 är klart meddelar Stefan Löfven kategoriskt att han inte kan tänka sig att ingå ett regeringssamarbete med Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet. Däremot håller han dörren öppen för ett eventuellt samarbete med Annie Lööf och hennes högerextrema centerparti.

Man tror knappt det är sant. Ska detta kallas ett arbetarparti? Har man sovit det senaste decenniet och inte noterat att en nyliberal Stureplansmaffia tagit över det en gång så stolta parti som leddes av Gunnar Hedlund och Torbjörn Fälldin? Man tar sig för pannan!

Jimmie “jag vet inte” Åkesson

15 September, 2014 at 11:23 | Posted in Politics & Society | 3 Comments


13 % av de som röstade i det svenska riksdagsvalet tycker tydligen att vi behöver mer av “jag vet inte” inkompetens i landets styrande organ.

Samtidigt — valresultatet speglar i betydande grad de etablerade partiernas undfallenhet att ta diskussionen om hur vårt samhälle ska hantera invandrings- och integrationsfrågorna. Att bara ställa sig vid sidan om och peka finger och låtsas som om allt är frid och fröjd är att bjuda rasister och andra mörkermän på en räkmacka.

Jag hoppas att valresultatet denna en av den svenska parlamentarismens mest nattsvarta dagar kan bli en väckarklocka.

The unnatural “natural rate of unemployment”

11 September, 2014 at 12:39 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

The conventional wisdom, codified in the theory of the non-accelerating-inflation rate of unemployment (NAIRU) … holds that in the longer run, an economy’s potential growth depends on – what Milton Friedman called – the “natural rate of unemployment”: the structural unemployment rate at which inflation is constant.

This NAIRU depends on the extent to which labor markets deviate from the benchmark competitive labor market model as a result of regulatory interventions in the form of minimum wages, employment protection legislation, unemployment benefits, and wage-bargaining institutions, many of which are designed to reduce inequalities in pay, provide security to workers, and reduce inter-firm competition. If the labor market is more regulated, the NAIRU must be higher and potential growth lower.

It follows that if one wants to reduce structural unemployment, the only way to achieve this is by abolishing regulatory interventions in the labor market; the price of a dynamic economy and low unemployment is heightened inequality and “traumatized workers.” A second implication of NAIRU economics is that neither central bank policy nor fiscal policy affects natural unemployment. Macro policy is presumably ineffective.

macroeconomics_beyond_the_nairu-naastepad_c_w_m-14299648-frntWe argue in our book Macroeconomics Beyond the NAIRU that the NAIRU doctrine is wrong because it is a partial, not a general, theory. Specifically, wages are treated as mere costs to producers. In NAIRU, higher real-wage claims necessarily reduce firms’ profitability and hence, if firms want to protect profits (needed for investment and growth), higher wages must lead to higher prices and ultimately run-away inflation. The only way to stop this process is to have an increase in “natural unemployment”, which curbs workers’ wage claims.

What is missing from this NAIRU thinking is that wages provide macroeconomic benefits in terms of higher labor productivity growth and more rapid technological progress …

NAIRU wisdom holds that a rise in the (real) interest rate will only affect inflation, not structural unemployment. We argue instead that higher interest rates slow down technological progress – directly by depressing demand growth and indirectly by creating additional unemployment and depressing wage growth.

As a result, productivity growth will fall, and the NAIRU must increase. In other words, macroeconomic policy has permanent effects on structural unemployment and growth – the NAIRU as a constant “natural” rate of unemployment does not exist.

This means we cannot absolve central bankers from charges that their anti-inflation policies contribute to higher unemployment. They have already done so. Our estimates suggest that overly restrictive macro policies in the OECD countries have actually and unnecessarily thrown millions of workers into unemployment by a policy-induced decline in productivity and output growth. This self-inflicted damage must rest on the conscience of the economics profession.

Servaas Storm & C. W. M. Naastepad

Ekonomijournalistik när den är som bäst

11 September, 2014 at 12:24 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

c3a4r-du-ocksc3a5-arbetslc3b6sUppdrag Gransknings program Jobb-bluffen som sändes igår var ett stycke alldeles lysande ekonomijournalistik. Se det här!

Neoliberalism — a self-serving con

31 August, 2014 at 22:46 | Posted in Politics & Society | 8 Comments

If neoliberalism were anything other than a self-serving con, whose gurus and think tanks were financed from the beginning by some of the richest people on earth … its apostles would have demanded, as a precondition for a society based on merit, that no one should start life with the unfair advantage of inherited wealth or economically-determined education. But they never believed in their own doctrine. Enterprise, as a result, quickly gave way to rent.


All this is ignored, and success or failure in the market economy are ascribed solely to the efforts of the individual. The rich are the new righteous, the poor are the new deviants, who have failed both economically and morally, and are now classified as social parasites.

The market was meant to emancipate us, offering autonomy and freedom. Instead it has delivered atomisation and loneliness. The workplace has been overwhelmed by a mad, Kafka-esque infrastructure of assessments, monitoring, measuring, surveillance and audits, centrally directed and rigidly planned, whose purpose is to reward the winners and punish the losers. It destroys autonomy, enterprise, innovation and loyalty and breeds frustration, envy and fear.

George Monbiot

Regeringens arbetslinje — låt arbetarna betala för krisen

28 August, 2014 at 20:22 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

Poängen är alltså att sätta press på lönerna. Vilket Anders Borg – trots upprepade förnekanden under sin tid som finansminister – faktiskt har erkänt både en och två gånger. ”Det blir naturligtvis tufft för de arbetslösa. Syftet är att öka trycket att söka och acceptera jobb”, sa Anders Borg till LO-tidningen hösten 2004. Och på ett SNS-seminarium om den socialdemokratiska höstbudgeten förklarade han vad detta ökade söktryck, detta ökade ”arbetsutbud”, skulle leda till i förlängningen: ”Så småningom värker sänkta ersättningsnivåer igenom systemet och det blir nya jobb eftersom lönebildningen påverkas, vilket leder till lägre löner.”


Enligt en IFAU-studie skriven av tre nationalekonomer med Lars Calmfors i spetsen har effekten också blivit den avsedda: ”Lönerna har hamnat på en lägre nivå än vad de annars skulle ha gjort till följd av regeringens jobbskatteavdrag och den mindre generösa a-kassan. Det har varit en mycket kontroversiell fråga där man inte så gärna från regeringens sida har velat säga att troliga effekter går via lönebildningen”, sa han till Ekot sommaren 2013, och tillade att man kunde tolka studien som att ”lönerna har hamnat i storleksordningen 3-4 procent lägre i dag än vad de annars skulle ha varit” – inte obetydligt alltså. Men ändå inte tillräckligt för Calmfors, som drog slutsatsen att ”löneskillnaderna är för små” i en artikel i DN våren 2014 …

Att svaret på arbetslöshetsproblemet stavas lägre löner och fler låglönejobb anses snarare självklart bland de nationalekonomer som dominerat debatten sedan 90-talet. Om det uppstår ett ”utbudsöverskott”, det vill säga arbetslöshet, beror det enligt den neoklassiska teorin helt sonika på att priset, det vill säga lönen, satts för högt.

Enligt ekonomer med keynesiansk lutning – som sällan får chansen att påverka jobbpolitiken nuförtiden – bygger dock den här teorin på en begränsad förståelse av arbetslösheten. Lars Pålsson Syll, professor i ekonomisk historia, doktor i nationalekonomi och professor i samhällskunskap vid Malmö högskola, menar till exempel att generella lönesänkningar ökar risken för att fler jobb går förlorade.

”Om ett företag eller en delbransch lyckas få billigare arbetskraft genom att sänka lönerna, ja då är det inget samhällsproblem”, säger han till mig. ”Problemet uppstår om lönesänkarstrategin blir allmänt förekommande. För då minskar den totala efterfrågan i ekonomin, och då blir arbetslösheten i slutändan ännu högre. Till det kommer en ökad ojämlikhet i inkomster och välfärd, vilket i sig få väldigt negativa effekter på sysselsättningen.”

Hur då? undrar jag.

Ja, titta bara på USA, föreslår Lars Pålsson Syll.

Det var just mot USA som svenska nationalekonomer riktade blicken i mitten av 90-talet, i en strävan att verklighetsförankra sina teorier. Under Bill Clintons presidentskap 1992–2000 föll nämligen den amerikanska arbetslösheten ner mot fyra procent, vilket ansågs bero på att ersättningsnivåerna var lägre, löneskillnaderna större och låglönejobben fler. I Sverige och resten av Europa hade däremot massarbetslösheten permanentats. Med USA som ideal sågade nationalekonomins nestor Assar Lindbeck den svenska modellen i Ekonomisk Debatt 1996: ”Generösa bidrag” hade skapat ”speciella arbetslöshetskulturer” och försvagat ”arbetslöshetens dämpande effekt på löneökningstakten, vilket begränsar efterfrågan på arbetskraft”, skrev han.

Lindbeck föreslog ett åtgärdspaket för att amerikanisera Sverige: Fler jobb i privat servicesektor, framdrivna genom sänkta arbetsgivaravgifter för ”lågproduktiva löntagare” och subventioner av hushållstjänster; men också mer ”hårdhänta” metoder som ”flexiblare relativlöner, mindre generösa arbetslöshetsunderstöd” och ”en urholkad lagstiftning om anställningstrygghet”. Så skulle landet komma på fötter.

Nationalekonomernas vurm för USA har dock försvunnit på senare år. Vilket kanske inte är så konstigt. Det ekonomiska under som tycktes bekräfta att vägen till full sysselsättning gick genom sänkt skatt, bantade socialförsäkringar och fler låglönejobb var i mångt och mycket ett luftslott. Den amerikanska tillväxten, visade det sig, byggde mest på en svällande kreditbubbla som sprack i mitten av 00-talet, och den ”lönespridning” som sades vara bra för ekonomin bäddade istället för en finanskris, då arbetarna skuldsatte sig allt mer i ett försök att kompensera de dalande lönerna.

Kent Werne

Sydsvenskans Per T Ohlsson — ännu en nonsens-pladdrande Pellejöns

24 August, 2014 at 11:18 | Posted in Politics & Society | 2 Comments

DumstrutEn av landets mest välbetalda journalister — Per T Ohlsson — har i sin återkommande söndagskrönika i Sydvenskan i dag en mer än vanligt dåligt underbyggd artikel.

Denna gången handlar det om vänsterpartiets nej till vinster i den skattefinansierade välfärdssektorn.

Följande lilla stycke är belysande:

Om Vänsterpartiet skulle få sin vilja igenom dör en hel bransch med 11 000 företag och 160 000 anställda. Då måste stat och kommun ta över verksamheterna till en kostnad av flera tiotals miljarder kronor …

Varför en tung sektor som välfärden skulle må bättre av att undantas från varje tillstymmelse till vinstintresse framstår som obegripligt. Men så blir det när blind ideologi sätts före verkligheten.

Sverige är förvisso ett litet land, men ändå lyckas våra marknadsfundamentalistiska stödtrupper vaska fram dumstrutsförsedda riks-pellejönsar av Per T Ohlssons och Carl B Hamiltons kaliber. Imponerande.

När det gäller sakfrågan här visar det sig när det kommer till kritan att Per T — som vanligt — är fullständigt ute och reser.

Vinstdrivande företag inom vård- och skolsektor har diskuterats mycket det senaste året. Många är med rätta upprörda.

Många som är verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå alliansens och socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i den mjuka välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har de under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.

Allinasen och socialdemokratin är förvisso långt ifrån ensamt om sitt velande. Från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter hörs en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner.

Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet. Marknadslogiken skulle tvinga bort de “byråkratiska” och tungrodda offentliga verksamheterna och kvar skulle bara finnas de bra företagen som “valfriheten” möjliggjort.

Och nu när den panglossianska privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så ska just det som man ville bli av med – regelverk och “byråkratisk” tillsyn och kontroll – vara lösningen?

Man tar sig för pannan – och det av många skäl!

För ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner m m kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då av privatiseringarna när dessa kostnader också ska räknas hem i kostnads- intäktsanalysen? Och hur mycket värd är den där “valfriheten” när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?

All form av ekonomisk verksamhet bygger på eller inbegriper någon form av delegering. En part (uppdragsgivaren, principalen, beställaren) vill att en annan part (uppdragstagaren, agenten, utföraren) ska utföra en viss uppgift. Grundproblemet är hur beställaren ska få utföraren att utföra uppdraget på det sätt som beställaren önskar …

Det finns en uppenbar fara i att basera ersättningssystem på enkla objektiva mått när det vi vill ersätta i själva verket har flera och komplexa dimensioner, exempelvis ersättning efter antal utskrivna patienter, lärarlöner kopplade till betyg eller dylikt. Ofta har kommunala verksamheter denna karaktär av “fleruppgiftsverkamhet” och då fungerar ofta inte incitamentkontrakt eller provisioner. I sådana fall kan “byråkratier” vara mer ändamålsenliga än marknader …

Effektiv resursanvändning kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot kan det vara ett nödvändigt medel för att nå uppsatta mål. Välfärdsstatens vara eller icke vara är därför i grunden inte bara en fråga om ekonomisk effektivitet, utan också om våra föreställningar om ett värdigt liv, rättvisa och lika behandling.

Lars Pålsson Syll et al, Vad bör kommunerna göra? (Jönköping University Press, 2002)

Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ska ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.

Ingen borde svaja i denna fråga, speciellt inte efter att ha läst följande stycke, skrivet av den kanske främste nu levande nationalekonomen i världen, nobelpristagaren i ekonomi år 1972, Kenneth Arrow, som i ett klassiskt arbete om vårdsektorns ekonomi redan år 1963 skrev följande visa ord:

Under ideal insurance the patient would actually have no concern with the informational inequality between himself and the physician, since he would only be paying by results anyway, and his utility position would in fact be thoroughly guaranteed. In its absence he wants to have some guarantee that at least the physician is using his knowledge to the best advantage. This leads to the setting up of a relationship of trust and confidence, one which the physician has a social obligation to live up to … The social obligation for best practice is part of the commodity the physician sells, even though it is a part that is not subject to thorough inspection by the buyer.

One consequence of such trust relations is that the physician cannot act, or at least appear to act, as if he is maximizing his income at every moment of time. As a signal to the buyer of his intentions to act as thoroughly in the buyer’s behalf as possible, the physician avoids the obvious stigmata of profit-maximizing … The very word, ‘profit’ is a signal that denies the trust relation.

Kenneth Arrow, “Uncertainty and the Welfare Economics of Medical Care”, American Economic Review, 53 (5).

Så låt oss stilla be för att herr Ohlsson, nästa gång han  sätter sig ner för att skriva en artikel, först kollar vad forskarvärlden säger. Det ger mycket mer än tyckmyckentrutat nonsens-pladder!

Annie Lööf har — som vanligt — otur när hon försöker tänka

23 August, 2014 at 09:49 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

I Annie Lööfs sommartal och talet hon höll på Centerpartiets valkonvent nyligen berättade hon om en ung tjej som hon hade träffat. Tjejen hade gått från Fas 3 till att driva ett eget företag och var nu orolig för att hennes läxhjälpsföretag ska tvingas stänga om Alliansen förlorar valet.annie Därmed lyfts tjejen upp som en av alla de småföretagare som Centern går till val på att stödja och som de rödgröna vill tvinga bort från arbetsmarknaden. Lööf berättar att tjejen nu känner att hon duger, att hon tycker att hon ”tjänar så himla mycket pengar” för att hon förra året drog in 50 000 kronor, alltså 4 167 kronor i månaden. Det är mindre än det lägsta aktivitetsstödet …

Lucia Ramirez Tuesta, som är fritidsledare i Vårberg … håller med om att det måste vara skönt att ta sig ur Fas 3.

– Att kunna försörja sig själv är så klart en lättnad efter Fas 3, men jag tycker att det är sinnessjukt att det är så lite pengar. Jag har tjänat så några gånger när jag var timavlönad och inte fick jobba så mycket – efter att jag köpt för ett SL-kort, lite mat och betalat en räkning fanns inga pengar kvar. Ofta räckte det inte ens till räkningar.

Hon undrar hur Lööf, som tjänar 161 000 kronor i månaden, skulle klara sig på en sådan lön.

– Jag skulle gärna vilja se Annie Lööf leva på 4 000 kronor i månaden. Skulle hon klara att äta, ta sig till jobbet och ha en värdig fritid? Det är fullständigt idiotiskt att lyfta det som positivt. I slutändan handlar det ju om pengarna – vi lever i ett samhälle där pengar avgör om man har ett värdigt liv eller inte och jag undrar hur den här personen lever.


Next Page »

Blog at | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.