LARS P SYLL

Är du slö, slapp, lat, loj och likgiltig? Det gör inget! Du är kränkt!

Fick du för dåliga betyg? Höll inte uppsatsen måttet? Vågade någon tala om för dig att du gjort ett dåligt arbete eller inte ansträngt dig nog? Det gör inget! För nu för tiden kan alla som inte håller måttet komma undan det egna ansvaret med tidens egen deus ex machina – de är kränkta. Och simsalabim är problemet inte längre deras utan den som hade fräckheten att våga påtala bristerna och undermåligheten. O tempora, o mores!

Libertarian paradise

Stödet för euron rekordlågt

Enligt en färsk undersökning från SOM-institutet är stödet för ett svenskt EMU-medlemskap rekordlåga 9 procent. Euromisslyckandet har som väntat också smittat av sig på svenskarnas inställning till EU. Stödet för EU-medlemskapet har sjunkit till 42 procent.

Varje vecka kan vi via medierna se hur konflikterna och problemen med EMU tydliggörs. I land efter land utspelas nu tragedier inför våra ögon därför att EMU-tvångströjan bara kommer i en storlek och uppenbarligen inte passar alla. Nationer och deras ekonomier är i nästintill fritt fall. Precis som i flera andra euroländer klarar man inte – med de handlingsrestriktioner som den monetära gemenskapen sätter – att på ett adekvat sätt ta sig ur den sociala och ekonomiska kris man hamnat i.

Förvisso är deras problem inte bara – eller huvudsakligen – en effekt av EMU-medlemskapet. Självklart har dessa EMU-länder många självförvållade problem. Kritiken handlar om att dessa problem delvis emanerar ur – och förvärras av – EMU-medlemskapets autonomibegränsningar. Ett medlemskap som inte underlättar problemlösandet, eftersom deflationspolitik och frånvaro av möjlighet att bedriva egen valuta- och penningpolitik gör det näst intill omöjligt att få fart på efterfråga och export.

Istället för att fundera över om inte nödhjälp och massdemonstrationer borde vara en tankeställare, hänger sig en del politiker och ekonomer åt en makaber uppvisning i konsten att vara både blinda och döva för det stålbadsliknande test som EMU nu genomgår.

Hela argumentationen visar med eftertryck att EMU inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt. Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?

I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller – som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden – borde man se sig om i verklighetens euroland.

Fakta sparkar. De senaste årens ekonomiska utveckling visar att valutaunionen knappast leder till någon ekonomisk nettofördel. Om vi jämför Sverige och euroländerna kan Sverige uppvisa bättre siffror på nästan alla centrala ekonomiska områden. Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt enkelt inget argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov – finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.

Den mycket prekära utveckling som vi idag ser i Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland visar på den hämsko som EMU utgör när dessa kristyngda ekonomier ska försöka hitta en väg ut ur krisen. Förmågan att ta sig ur finanskrisens efterdyningar blir onödigt långdragen och låg. Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.

Historien borde förskräcka. Den här sortens förkeynesiansk deflationspolitik provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap – guldmyntfoten – kastades på historiens gravhög.

Så nu väntar vi bara på att vår egen Don Quijote – folkpartiets ekonomiske talesman Carl Bastiat Hamilton – med osviklig tajming åter igen ska föra fram krav på att Sverige omedelbart går med i EMU …

1 maj

Idag är det första maj. Själv kan jag inte låta bli att en sådan här dag tänka på alla toppar inom skattefinansierade vårdföretag, friskolor och pensionsfonder som tjänat miljarder på att misshushålla med våra pengar.

Oh, ni marknadens matadorer! Ödets vagn löper förvisso inte på skenor, men er stund ska också komma. Som August Strindberg så riktigt konstaterade för snart hundrafemtio år sedan i Röda rummet – det här är olidligt. Men –

det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi …

Har Gud i politiken att göra?

När (s) valde in Omar Mustafa i partistyrelsen var det nog tyvärr för att partiet så hett önskade sig just en person med muslimsk bakgrund där. Det blev viktigare än att exakt ta reda på hur han ställer sig till kvinnors lika rättigheter, till antisemitism eller till homosexuella.

Och det är precis där allt går fel. Universella politiska värderingar om frihet och jämlikhet samt klass och kön måste inom arbetarrörelsen – och det gäller även för liberaler – alltid gå före alla religiösa och etniska kategorier. På annat sätt kan vi inte ha det. Blodsband och Gud har inte i politiken att göra.

Göran Greider

Tyvärr tror jag också att de flesta politiska partiers agerande i den här typen av frågor är ett resultat av ett oreflekterat förhållande till en form av normativ mångkulturalism som brett ut sig i västvärlden.

I ett modernt demokratiskt samhälle får kultur, identitet, etnicitet, genus eller  religiositet aldrig accepteras som grund för intolerans i politiska och medborgerliga hänseenden. Trots detta har vi i Sverige länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism.

Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella eller religiösa värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär precis som främlingsfientlighet och rasism att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem. De som i handling vill tvinga andra människor att underordna sig en speciell grupps religion, ideologi eller ”kultur” är själva ansvariga för den intolerans de måste bemötas med.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar måste samhället vara intolerant mot den intoleranta normativa mångkulturalismen. Och då kan inte samhället själv omhulda en normativ mångkulturalism. Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant.

I ett modernt demokratiskt samhälle måste rule of law gälla – och gälla alla!

Glenda Jackson’s tribute to Thatcher – “a woman not on my terms”

Valet av Omar Mustafa – inget mindre än en skandal

S-politikern Omar Mustafa valdes häromdagen in i Socialdemokraternas partistyrelse.
Mustafa är ordförande i Islamiska förbundet, i vars familjestadga står att män och kvinnor har naturligt medfödda karaktärer och att “denna nödvändighet leder till skillnader i varje köns lagliga status”.

Hur ända in i h… är det möjligt att en person som företräder en organisation med dessa medeltidsuppfattningar kan bli invald i en partistyrelse för ett svenskt arbetarparti år 2013? Har socialdemokratiska partiledningen fullständigt tappat huvudet?

Yours truly i radiodebatt om Margaret Thatcher

Här kan du lyssna på Thatcher-debatten i P1 Morgon mellan yours truly och Mattias Svensson från nyliberala magasinet Neo.

Vämjelig idoldyrkan av Thatcher

Nu när Margaret Thatcher gått ur tiden  fylls högerpressen världen över av vämjeligt devota hyllningar av Järnladyn.

De nostalgiska hyllningarna började redan för drygt ett år sedan, då – inför premiären på filmen om Järnladyn – en del gamla högerideologer och tidningskrönikörer passade på att vädra en mer än lovligt unken idoldyrkan av den gamla diktaturkramaren.

Den gamle högerideologen Janerik Larsson, exempelvis, skrev på newsmill om “hur oerhört skicklig hon var att åstadkomma resultat” och att hon “kunde tänka efter före och agera på ett sätt som gjorde att hon aldrig tappade målet ur sikte även om hon inte alltid tog alla strider direkt”.

Och i Sydsvenskan skrev Per T Ohlsson om hur hon “modigt” slog “tillbaka mot Argentina och återtog Falklandsöarna 1982″ (sanningen var väl snarare att kriget mest igångsattes för att bättra på högerns katastrofalt dåliga opinionssiffror), att “hon på många vis var rätt kvinna på rätt plats vid rätt tidpunkt” (sanningen var väl snarare att hon var den nyliberala marknadsfundamentalismens mest hämningslösa instrument i kampen för att krossa fackföreningsrörelsen) och att hennes målsättning var att “vitalisera och modernisera den brittiska ekonomin” (sanningen var väl snarare att hon under sina första regeringsår fullständigt körde den brittiska ekonomin i botten).

Per T Ohlsson tyckte också att det var hög tid att “diskutera hennes gärning mer avslappnat och med större intellektuell hederlighet.” Hennes gärning? Undrar vad han då tänkte på? Var det månne Thatchers ohöljda förmåga att titta åt andra hållet när det gällde apartheid i Sydafrika och diktaturens Chile? Eller att hon förespråkade återinförandet av dödsstraff? Eller införandet av lagstiftning som förbjöd myndigheter att framställa homosexualitet på ett positivt sätt? Eller att superladyn under sina elva år vid makten utsåg ett enda kvinnligt statsråd? Eller hennes hatiska kamp mot facken?

Vår egen Margaret Thatcher – näringsministern och centerledaren Annie Lööf – har inte haft det så lätt det senaste året. Att hennes stora idol nu gått ur tiden riskerar väl att göra henne ännu mer vilsen, men noga sett är centerpartiets kräftgång under Lööfs ledning knappast ägnat att överraska om man betänker centerledarens nyliberala ideologiska ideal.

I takt med att moderaterna under Fredrik Reinfeldt har rört sig mot den politiska mitten har centerpartiet under Annie Lööfs ledarskap fullföljt det som Maud Olofsson påbörjade och har rört sig lika tydligt åt höger. I dag är det centerpartiet som är högerpartiet. Och ett nyliberalt sådant.

Centerpartiets partiledare och näringsminister har en meritlista som säkert imponerade på Thatcher. Här ett axplock av vad Lööf argumenterat och motionerat för på senare år:

• Inför plattskatt (lägre skatt för höginkomsttagare)
• Avskaffa lagen om anställningsskydd
• Inskränk strejkrätten
• Inför marknadshyror
• Sälj ut SvT och SR
• Sverige bör gå med i NATO
• Bygg ut kärnkraften

Med en idollista toppad av diktaturkramaren Margaret Thatcher och den iskalla egoismens översteprästinna Ayn Rand är det helt följdriktigt att Annie Lööf lyckats sänka centerpartiet så att det om det varit val idag hamnat utanför riksdagen.

Centerpartiet har numera en nyliberal Stureplansmegafon till partiledare. En partiledare som har idoler med bland de mest unkna egoistiska människo- och samhällsideal man kan tänka sig.

För politiker med ideal hämtade från Margaret Thatcher och Ayn Rand spelar det uppenbarligen ingen roll hur man beter sig mot alla de som inte lever upp till den unkna nyliberala människo- och samhällssynen. Sådana bagateller bryr sig vår tids självutnämnda övermänniskor inte om. Men låt oss hoppas att väljarna gör det om ett år!

[Tillägg 11/4: För andra försök att utvärdera det ekonomiska arvet efter Thatcher se här]