What Americans can learn from Sweden’s school choice disaster

25 July, 2014 at 11:02 | Posted in Education & School | 4 Comments

School_ChoiceAdvocates for choice-based solutions should take a look at what’s happened to schools in Sweden, where parents and educators would be thrilled to trade their country’s steep drop in PISA scores over the past 10 years for America’s middling but consistent results. What’s caused the recent crisis in Swedish education? Researchers and policy analysts are increasingly pointing the finger at many of the choice-oriented reforms that are being championed as the way forward for American schools. While this doesn’t necessarily mean that adding more accountability and discipline to American schools would be a bad thing, it does hint at the many headaches that can come from trying to do so by aggressively introducing marketlike competition to education.
There are differences between the libertarian ideal espoused by Friedman and the actual voucher program the Swedes put in place in the early ’90s … But Swedish school reforms did incorporate the essential features of the voucher system advocated by Friedman. The hope was that schools would have clear financial incentives to provide a better education and could be more responsive to customer (i.e., parental) needs and wants when freed from the burden imposed by a centralized bureaucracy …

But in the wake of the country’s nose dive in the PISA rankings, there’s widespread recognition that something’s wrong with Swedish schooling … Competition was meant to discipline government schools, but it may have instead led to a race to the bottom …

It’s the darker side of competition that Milton Friedman and his free-market disciples tend to downplay: If parents value high test scores, you can compete for voucher dollars by hiring better teachers and providing a better education—or by going easy in grading national tests. Competition was also meant to discipline government schools by forcing them to up their game to maintain their enrollments, but it may have instead led to a race to the bottom as they too started grading generously to keep their students …

Maybe the overall message is … “there are no panaceas” in public education. We tend to look for the silver bullet—whether it’s the glories of the market or the techno-utopian aspirations of education technology—when in fact improving educational outcomes is a hard, messy, complicated process. It’s a lesson that Swedish parents and students have learned all too well: Simply opening the floodgates to more education entrepreneurs doesn’t disrupt education. It’s just plain disruptive.

Ray Fisman

[h/t Jan Milch]

For my own take on this issue — only in Swedish, sorry — see here, here, here and here.

Sverker Sörlins lustmord på Jan Björklund

24 July, 2014 at 15:16 | Posted in Education & School | Leave a comment

De senaste åren har en omfattande politisk energi gått ut på att försöka minska friskolornas svängrum och, måste man nog säga, skadeverkningar … Kanske kan det rentav vara så att svikten i skolans resultat kan knytas, i alla fall till någon del, till denna revolution av skolans huvudmannaskap?

Jan BjšrklundI en regering där Moderaterna är största parti och dess värderingar och ideal dominerar får det inte råda någon tvekan på denna punkt. Det gör det inte heller. Jan Björklund är en kompromisslös försvarare av friskolereformen …

Jan Björklund var surrad vid masten för att han inte skulle kunna lystra till sirenernas sång som handlar om att det finns en annan värld som är möjlig. En där vi börjar om igen och försöker samarbeta. Där skolan är vår gemensamma uppgift, som den var en gång i ett ljusare samhälle där FP var med och byggde världens bästa skola …

Det borde inte vara omöjligt. Men med Jan Björklund var det faktiskt just — omöjligt.

Sverker Sörlin

Sörlins tio sidor långa analys i Magasinet Arena av Jan Björklunds tid som svensk skolminister är ett absolut “must read”!

Ett sällsynt vidrigt försök att sätta munkavle på svenska lärare har slagits tillbaka

21 July, 2014 at 13:56 | Posted in Education & School | Leave a comment

För några dagar sedan kunde vi som följer läraren, författaren och skolstrategen Per Kornhall på Facebook se att han och Lärarnas Riksförbund vunnit den första delsegern mot Upplands Väsby kommun. Arbetsdomstolen underkänner Väsby kommuns skäl för avsked

ygph23jrmsyp84yco2a4Nu läser vi om det i lokaltidningen Vi i Väsby. I ”Per Kornhall får tillbaka jobbet” skriver tidningen att Arbetsdomstolen kommit med ett så kallat interimistiskt beslut, som gäller fram till dess att konflikten är löst. AD dömer att Kornhall ska få ha kvar sin anställning på kommunen från den 11 juli till dess att tvisten slutligen avgjorts.

Per Kornhall och Lärarnas Riksförbund som företräder honom, har fått rätt på alla punkter mot arbetsgivaren Upplands Väsby, som nu kommit ut i riksmedia som en arbetsplats där man vill tysta sina medarbetare. Det har skrivits om hans fall inte bara i lokaltidningen utan också i riksmedia. Kornhall är en välkänd och respekterad författare och debattör i skolfrågor.

När Vi i Väsby frågar om han framöver skulle kunna tänka sig att komma tillbaka till arbetet på kommunen blir svaret:
”Som läget är nu är jag naturligtvis inte intresserad av att komma tillbaka så som jag blivit behandlad.” Vi förstår honom.

Man kan hoppas att andra lärare och anställda i skolan vågar höja rösten efter detta. Tidigare har det funnits oroande tecken på att inte bara i privata skolor utan också i kommuner känner sig lärare åtsatta och tystade.

Se rapporten ”Tystade lärare” som togs fram av Lärarnas Riksförbund och som visade att en majoritet av de svarande lärarna, nästan 70 procent av de friskoleanställda och 53 procent av de kommunala lärarna, inte skulle våga uttala sig offentligt i media om de var missnöjda med sin arbetsgivare/skola.

Per Kornhall har gjort det lättare för lärare och andra engagerade i skolan att stå emot hot från okunniga arbetsgivare och höja sina röster när de ansvariga inte sköter sig.

Zoran Alagic

Helena von Schantz skriver — som vanligt klokt och personligt — mer om detta sällsynt vidriga försök att sätta munkavle på en visselblåsare i svensk skola.

Med röven och en bit krita

15 July, 2014 at 22:43 | Posted in Education & School | 1 Comment

I Universitetsläraren kunde man för inte alls så länge sedan — apropå den pågående debatten om studentgenomströmningen på våra universitet och högskolor —  läsa följande i sanning intressanta påpekande från en universitetslektor vid Luleå tekniska universitet:

För högskolans del gäller det att lägga energin på de studenter vi faktiskt har och acceptera att de inte är som vi själva var som studenter.

Att ingen tänkt på detta! Så enkelt. Så elegant. Det borde ju vem som helst kunnat räkna ut med röven och en bit krita. Logiken är glasklar — och videon nedan belyser på ett föredömligt sätt hur den kan omsättas i en framtida högskoleutbildning …

Dinosaurierapport från sosseträsket …

9 April, 2014 at 18:24 | Posted in Education & School | 2 Comments

dinoKarin Pettersson i AB angriper Anders Borg. Förvisso en rimlig ansats, Borg för helt följdriktigt borgerlig politik som kastar stekta sparvar i halsen på dem som redan har krävan full av ananasjärpe och hummer. Problemet är bara att Pettersson ondgör sig över något Borg sagt. Citerar nedan Petterssons artikel:

Det var inte bara vad Anders Borg sa om lärarna. Det var hur han sa det.

‘Det går inte att ‘känna’ mattetalen. Man kan inte samtala sig till ett deriveringsresultat. Man kan inte uppleva en andragradsekvation. Det hjälper inte om hela gruppen håller varandra i händerna och känner tillsammans, man hittar ändå inte svaret på Wikipedia’, sa Borg och anklagade den svenska lärarkåren för att syssla med ‘osedvanligt dålig pedagogik’.

Nej, så pratar man faktiskt inte om väljargrupper som givit en sin röst och litar på en.

Framför allt går man inte bakom ryggen på någon med ett sådant budskap.

Inte konstigt att lärarna blev arga tillbaka. Det är nog i själva verket ett sundhetstecken.

Hur Pettersson kan kritisera Borg för något som är 100% korrekt övergår mitt förstånd. Pettersson verkar dessvärre ha någon sorts totalt snedvridna sossebrillor på sig, eftersom det för en gångs skull inte finns något att invända. Pettersson sitter sannolikt och leker sossesandlåda i en bostadrätt i Stockholms innerstad och hade tyvärr inte en susning om matematik när hon gick i skolan och har det inte nu heller. Pettersson har också sannolikt gjort det gamla vanliga korkade sosse-misstaget att försöka avskaffa normalfördelningskurvan. Hon tror att ”alla kan” bara de får ”rätt pedagogik”. Detta är fel, fel, fel!!! Alla kan inte! Men sossarnas uppgift är att ge dem som kan möjligheten. Att detta ska vara så jävla svårt att förstå i sosseträsket???

barnilsson

PISA-resultat och antagningskrav

7 April, 2014 at 10:51 | Posted in Education & School | Leave a comment

Siffror som Agenda låtit Universitets- och högskolerådet ta fram visar att vårterminen 2014 antogs 25 sökande med under 0,1 poäng på högskoleprovet. Det innebär att i stort sett vem som helst med grundläggande behörighet kan komma in.

Det finns attraktiva lärarutbildningar med höga antagningskrav. Men det finns också de som nästan inte har några andra krav än godkända gymnasiebetyg.

pisa20002012På ett par lärar-utbildningar räckte det i höstas med 0,05 poäng. Av dem som skrev hög-skoleprovet var det bara två promille som hade så dåliga resultat. Även nu på vårterminen fanns en utbildning där 0,05 poäng räckte.

Regeringen föreslog nyligen att gränsen för att antas till högskolan ska höjas till 0,5 poäng från högskoleprovet. Maxpoängen som går att få är 2,0.

SVT Nyheter

Höj lärarlönerna!

23 March, 2014 at 20:17 | Posted in Education & School | Leave a comment

Källa: SCB, LR och egna beräkningar (KPI 1949 = 100)

I en ny rapport visar Lärarnas Riksförbund att Sveriges lärarlöner ligger lågt ur ett interna­tionellt perspektiv. Svenska lärares möjligheter att göra lönekarriär är dessutom påfallande små. Lönerna är så låga att det för  de flesta lärarstudenter är en förlustaffär att utbilda sig  till lärare. Lärarnas Riksförbund kräver därför “en tydlig uppvärdering av lärarnas löner” genom

•Höjda ingångslöner

•Högre lönenivå för lärarkollektivet

•Fler statliga karriärtjänster

•Riktade statsbidrag för att höja lärarlönerna

Alla dessa åtgärder är behövliga och bra. Men jag tror därutöver också att det är viktigt för de som vill bli lärare att de också får “råg i ryggen” genom att — som inte minst McKinsey-rapporten underströk — söka i hård konkurrens där bara de bästa antas (vilket förutsätter, så klart, att läraryrket åter blir attraktivt, med bra arbetsvillkor och en ordentlig lön). Och inte som idag, då man ser allt för många exempel på lärarstudenter som i brist på annat sökt sig till en utbildning där konkurrensen är lika med noll. Den typen av antagningar växer ingen av.  I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Landets lärarutbildningar har svårt att rekrytera studenter till befintliga utbildningsplatser. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

Höjda lärarlöner är inte en tillräcklig förutsättning för att vi åter ska få en svensk skola av världsklass. Men det är en nödvändig förutsättning! Och omfattande skolforskning har övertygande visat att det kommunala huvudmannaskapet är en av de viktigaste orsakerna bakom lärarlönernas och den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

De politiska partierna måste droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. Ska läraryrkets attraktionskraft upp är höjda löner ett måste! Ska det vara så svårt att begripa? Det finns inga gratisluncher. Vill vi ha en svensk skola i världsklass så måste det få kosta. Höj lärarlönerna. Och låt lärarna få vara lärare. För Sveriges ekonomi. Och för Sveriges framtid.

Friskolor — selektion och segregering

14 March, 2014 at 10:52 | Posted in Education & School | Leave a comment

När landets grundskolor grupperas efter elevernas socioekonomiska bakgrund är det uppenbart att elevunderlaget skiljer sig markant mellan fristående och kommunala skolor …

Genom att dela in landets skolor i tio lika stora socio-ekonomiska grupper och undersöka andelen friskolor i var och en av dessa framträder … ett tydligt mönster: ju gynnsammare socio-ekonomisk elevsammansättning, desto större andel fristående skolor …

Incitamenten att lämna det offentliga skolsystemet kan av flera skäl vara starkast för socialt starka elever. Om friskolorna till exempel ersätts efter kommunens genomsnittliga skolutgifter kan socio-ekonomiskt starka elever genom att byta till en fristående skola slippa den omfördelning till mindre socialt gynnade elever som vanligtvis sker. Detta skulle även kunna påverka utbudet eftersom fristående skolor som lyckas locka till sig socialt starka elevsegment i sådana fall överkompenseras jämfört med de kommunala skolorna.

lipsillAtt den sociala selektionen av elever är tydligare bland icke-vinstdrivande än bland vinstdrivande friskolor tyder på att efterfrågan spelar en viktig roll. Samtidigt är mönstret tydligt även bland vinstdrivande skolor vilket kan bero på att vinstmarginalerna är större för dessa elevsegment. En bidragande orsak kan vara att koncernskolor som är måna om sitt varumärke kan vara ovilliga att öppna skolor i socialt utsatta områden eftersom sådana skolor sannolikt kommer att uppvisa relativt svaga resultat, även om skolan skulle göra ett bra jobb. Det skulle i så fall inte vara en slump att just Academedia, som driver skolor under olika varumärken, har något fler skolor i socialt svaga grupper än de övriga koncernerna.

Jonas Vlachos

För en skola bortom elevers tidsbundna och kontingenta fakticitet

19 February, 2014 at 09:59 | Posted in Education & School | Leave a comment

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!
Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

År efter år kommer larmrapporter om hur illa det står till i svensk skola. PISA och andra studier visar otvetydigt att svenska skolelever presterar sämre och sämre. Och vi som arbetar inom universitetsvärlden märker av att våra studneter i allt större utsträckning saknar nödiga förkunskaper för att kunna bedriva seriösa studier.

År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

År efter år ser vi hur lärarlönerna urholkas. Så sent som igår presenterade OECD en rapport där man menar sig kunna visa att framgångsrika skolnationer tenderar att prioritera höga lärarlöner. Lärarlönerna som andel av BNP per capita är i Sverige väsentligt lägre än i de länder som ligger i topp i PISA-studierna.

År efter år ser vi hur ojämlikheten ökar på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

År efter år kan vi konstatera att i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande för en skola med kompensatoriska aspirationer.

tilsam

År efter år kan vi notera att tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser så är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Allt detta känner vi väl till. Men jag tror att det också finns andra — och kanske än viktigare — djupgående strukturella orsaker bakom den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

I stället för skolans samhällsövergripande funktioner, skulle jag här vilja fokusera på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Ziehe---Oer-af-intensitet-i-et-hav-af-rutine-pDet som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

prinziphoffnungEn bra skola – inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle – är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.

När storleken har betydelse

13 February, 2014 at 10:23 | Posted in Education & School | Leave a comment

skolan Det har blivit vanligt att avfärda klasstorlek som viktig för elevernas studie-resultat. Andra faktorer —som lärarnas undervis-nings-metoder och allmänna lärarförmågor — är viktigare än att på politisk väg minska klasstorleken, lyder argumentet. Även om detta är sant är det inte särskilt relevant då den genomsnittliga produktivitetseffekten av politiska åtgärder alltid kommer att vara liten jämfört med de produktivitetsskillnader som finns mellan olika arbetsplatser och anställda. Detta gäller i skolan precis som i all annan verksamhet, men det betyder inte att infrastrukturinvesteringar, regelverk, konkurrensutsättning eller skatte- och bidragssystemens utformning skulle vara irrelevanta. Inte heller finner forskningen att klasstorleken är irrelevant.

Studier kring klasstorlekens betydelse lider av ett centralt metodologiskt problem som grundar sig i att de flesta skolsystem försöker kompensera för elevernas förutsättningar att lyckas väl i skolan. Eftersom elevernas förutsättningar är den viktigaste faktorn bakom deras studieresultat läggs därför mer resurser på elever och skolor som i genomsnitt uppvisar svaga resultat. De studier om klasstorlek som inte förmår hantera denna elevselektion är därför inte trovärdiga.

De studier som faktiskt hanterar att elevselektionen skiljer sig mellan skolor och klasser finner nästan undantagslöst att mindre klasser förbättrar elevernas resultat (STAR, Israel, Californien). Effekterna på studieresultat är varken triviala eller enorma, men en svensk studie (gratisversion) finner att effekterna på elevernas framtida löner gör den samhällsekonomiska avkastningen av minskad klasstorlek hög. Även andra studier finner långsiktigt positiva effekter av minskad klasstorlek.

Detta betyder dock inte att en allmän minskad klasstorlek nödvändigtvis är bra politik. Mindre klasser kan betyda att man måste rekrytera fler lärare och dessa kan vara oerfarna eller av andra skäl vara mindre lämpade som lärare. 

Jonas Vlachos

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.