Keynes-Tobin Tax – steg i rätt riktning

5 February, 2013 at 15:15 | Posted in Economics, Politics & Society | 3 Comments

tobintaxI finanskrisens spår har allt fler ledande politiker inom EU åter börjat ställa krav på införande av en Keynes-Tobin-skatt på finansiella transaktioner.

Europas kärnländer har nu bestämt sig för att införa en skatt på finansiella transaktioner och kommissionen och Europaparlamentet har godkänt förslaget. Det sista hindret i form av ett veto från någon av de EU-länder som inte vill vara med (till exempel Storbritannien och Sverige) avvärjdes på de europeiska finansministrarnas möte för två veckor sedan.

Många etablissemangsekonomer har hävdat att det är en ”extremt missriktad åtgärd” att införa en sådan skatt. Det är nästan ingen hejd på allt negativt en Keynes-Tobin-skatt skulle leda till: minskade investeringar, lägre produktion, minskad handelsvolym och sjunkande löner.

Åsiktet av det slaget belyser på ett nästan övertydligt sätt det kanske mest paradoxala med finanskriser – att många ekonomer ingenting verkar vilja lära. En nutidshistorisk tillbakablick bjuder annars på lärorika erfarenheter.

I början av år 2000 började det stå allt klarare att de omfattande avregleringar på den finansiella marknaden som ägt rum sedan Thatcher-Reagan-eran medfört en alltför snabb kreditexpansion. Bankernas och finansbolagens utlåning ökade lavinartat och satsningen på att vinna allt större marknadsandelar gjorde att kreditvärdighetskontrollen eftersattes och dåliga kundförbindelser kom att accepteras. Framför allt IT-aktiernas värden var oproportionerligt höga. Det skulle leda till en oundviklig finansiell kris. Så blev det också. Bubblan sprack och finansmarknadskrisen var ett faktum.

Eftersom människans minne är kort kunde samma mekanismer åter skapa en finansiell härdsmälta år 2008. Den kris världsekonomin fortfarande befinner sig i efterdyningarna av, har denna gång inte sitt ursprung i IT-aktier, utan i den spekulativa bubbla som utvecklades på den amerikanska bolånemarknaden åren 1997 – 2006 och ett kostsamt ekonomiskt experiment i form av euron.

Det genomgående mönstret har varit detsamma i denna som i andra finanskriser. Av någon anledning uppstår en förskjutning (krig, innovationer, nya spelregler m m) i det ekonomiska kretsloppet som leder till förändringar i bankers och företags vinstmöjligheter. Efterfrågan och priser stiger och drar med sig allt fler delar av en ekonomi som hamnar i ett slags eufori. Fler och fler dras med och snart är spekulationsmanin – vare sig det gäller tulpanlökar, fastigheter eller bolån – ett faktum. Förr eller senare säljer någon för att ta ut sina vinster och en rusning efter likviditet sätter in. Det har blivit dags att hoppa av karusellen och lösa in sina värdepapper och andra tillgångar i reda pengar. Ett finansiellt nödläge uppstår och breder ut sig. Priserna börjar sjunka, konkurserna ökar och krisen påskyndas och går över i panik. För att hindra den slutliga kraschen dras krediten åt och man börjar ropa på en långivare som i sista hand kan garantera tillgången på de efterfrågade kontanta medlen och återupprätta förtroendet. Lyckas inte detta är kraschen ett faktum.

Finanskriser är ett oundvikligen återkommande inslag i en ekonomi med fritt spelrum för väsentligen oreglerade marknader. Finansiell beteendeteori har kunnat visa att bilden av investerare som rationella är svår att förena med fakta hämtade från verkliga finansmarknader. Investerare verkar handla mer med utgångspunkt från brus än information. De extrapolerar utifrån korta tidsförlopp, är känsliga för hur problem presenteras, är dåliga på att revidera sina riskbedömningar och ofta överkänsliga för humörsvängningar. Irrationalitet är inte irrelevant på finansmarknader.

Finansmarknader fungerar i grunden som ett slags informationscentral. Eftersom aktörerna inte har fullständig information tenderar de att skaffa sig information om ekonomins fundamenta genom att helt enkelt iaktta varandras handlande. Flockinstinkten får marknadens aktörer att tänka i takt och bidrar till att utvecklingen ofta får karaktären av att vara en biprodukt av kasinoaktiviteter. Med den nya tekniken och instrumenten kommer ett inbyggt tvång att handla snabbt, vilket ger ytterligare näring åt hjordbeteendet. Informationen hinner inte smältas utan ska genast omsättas i handling baserad på gissningar om hur “de andra” kommer att reagera när informationen blir allmän. Detta leder i sin tur leder till ökad riskexponering.

Sedan avregleringen av finansmarknaderna tog fart på 1980-talet har bankernas kapitaltäckning – hur mycket kapital som bankerna måste hålla i reserv i förhållande till utlåningsvolymen – minskat från 80-90% till att idag ligga runt 50-60 %. Denna underkapitalisering bäddade självklart för den Ponziliknande spekulation som ledde fram till den senaste finanskrisen, där banker sålde tillgångar de inte ägde till spekulanter med pengar de inte hade till priser som de i slutändan inte kunde få ut.

Tyvärr har skuggbankernas expansion, överflyttande av låneverksamhet till bankernas regleringsbefriade investmentdivisioner, värdepapperisering och andra former av finansiella innovationer gjort mycket av den reglering som funnits kvar efter avregleringarna verkningslös. Trots att syftet med de nya instrumenten sades vara att minska och sprida risker har effekten snarare blivit en vildsint kreditgivning som ökat riskexponering och moralisk risk.

Vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser? Finansmarknadens aktörer genererar uppenbarligen kostnader som de inte själva står för. När vår tids främste nationalekonom – John Maynard Keynes – efter börskraschen 1929 förespråkade införandet av en allmän finansmarknadsskatt var det för att han menade att marknaden då får stå för de kostnader som dess instabilitet, obalanser och störningar ger upphov till. De som i sin vinsthunger är beredda att ta onödiga risker och varaktigt skada samhällsekonomin måste själva vara med och betala notan.

James Tobin aktualiserade i början på 1970-talet Keynes idé genom att föreslå införandet av en skatt på valutatransaktioner. Målen för denna skatt är främst att reducera småskalig spekulation genom att automatiskt bestraffa kortsiktig spekulation men ha försumbara effekter på incitamenten för långsiktig handel och kapitalinvesteringar.

Finansmarknader har viktiga uppgifter att fylla i en ekonomi. Detta har marknadsförespråkare varit duktiga på att visa. Däremot har man varit sämre på att visa på de kostnader som de också ger upphov till.

Det fina med en Keynes-Tobin-skatt är att den skulle kyla av intresset för finansmarknadsoperatörer – och aktiehandlande robotar – att hålla på med kortsiktig spekulation, utan att ha annat än försumbara effekter på långsiktiga investeringsbeslut.

Dessa verksamheter har ju också visat sig vara av tvivelaktigt samhällsvärde – de konsumerar en stor del av våra gemensamma resurser i form av både mänsklig tankeverksamhet, talang, datakraft – och ger i slutändan inte mycket mer tillbaka än skulder och kriser. Som andra får betala. Att kasta grus i det maskineriet skulle antagligen bidra till bättre hushållning av samhällets resurspool.

Kritiker av Keynes-Tobin-skatten bygger det mesta av sina resonemang på risken för att Keynes-Tobin-skattens införande i EU bara skulle få bankverksamheten att flytta någon annanstans. Fast noga betänkt kan man ju säga det om alla förslag till finansmarknadsregleringar. Så varför just när det gäller den här skatten? Och varför hör vi aldrig argumentet när vi talar om bankernas courtageavgifter (som i flera länder är högre än den nu föreslagna skattesatsen från EU-kommissionen på 1 promille)? Eller Englands stämpelskatt på 0.5%? Och är man nu så rädd för att bankdirektörerna ska försöka undgå skatten kan man väl förslagsvis införa en incitamentskonform belöning på säg 5-10% av det staten skulle få in om bankanställda avslöjade chefers eventuella försök till “dodging”.

Vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med väsentligen oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med återkommande kriser. Inte bara riksbankschefer inser nu för tiden att interventioner på finansmarknaden är försvarbara när prissättningen ”utvecklas i riktning från det fundamentalt motiverade.”

Jag är övertygad om att en Keynes-Tobin-skatt tillsammans med större öppenhet när det gäller behovet av bank-, kapital- och valutaregleringar kan bidra till att vi på sikt kan minska riskerna för finansiella systemrisker och kostsam finansiell instabilitet. Om vi däremot reflexmässigt vägrar se vidden av problemen kommer vi åter att stå handfallna när nästa kris tornar upp sig

En Keynes-Tobin-skatt löser långt ifrån alla problem på finansmarknaden. Men dess införande skulle sända en stark signal om hur vi ser på kasinoekonomins samhälleliga värde. För som Keynes skriver:

Spekulanterna kan vara oförargliga så länge de bara är bubblor på ytan av företagandets breda ström. Men läget blir allvarligt när företagandet blir en bubbla ovanpå en virvel av spekulation. När kapitalbildningen i ett land blir en biprodukt av versksamheten i ett kasino är det troligt att arbetet blir illa utfört … Införandet av en betydande omsättningsskatt på alla avslut skulle måhända visa sig vara den mest ändamålsenliga genomförbara reformen i syfte att … försvaga spekulationens övermakt gentemot företagandet.

About these ads

3 Comments »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. En promille är rätt mycket av ett stort belopp. Om jag köper aktier via en nätmäklare för 200 000 så skulle jag få betala 200 kr i skatt vilket är mer än Nordnet tar för transaktionen som kostar 199 kr. För stora belopp som banker hanterar mellan sig blir det än värre då det är lågmarginalaffärer. Jag skulle kunna acceptera en skatt på själva transaktionen säg 10% eftersom det är den tjänsten som levereras. Det skulle öka transaktionskostanden till 220 i fallet ovan. Att öka kostnaden med 100% är för mycket.

    • Och jämför vad det kostar att betala en räkning på banken idag – var är alla de som ondgör sig över 0.1 promille då?

      • Är det någon som betalar räkningar “på” banken. Jag har ett betalkort som kostar 225 kr per år. Man klarar sig väl inte utan det nuförtiden. Ingen avgift per transaktion tas ut när jag betalar via internetbanken. Säg att jag gör 225 transaktioner per år då är kostnaden 1 kr per transaktion. Banken tar ut en avgift hos handlaren och tjänar pengar på min kassabehållning. Banken är ju ingen välgörenhetsinrättning.

        Så en promille är mycket när det är stora belopp som t ex pensionförvaltare hanterar. Då är det bättre att beskatta själva tjänsten. Det är mer logiskt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.