Dichtung und Wahrheit

4 October, 2012 at 17:11 | Posted in Varia | 1 Comment

Idag har jag stämt möte med Gunnar Ekelöf. Nu säger du kanske att det är omöjligt, eftersom Gunnar sedan länge är död. Men det stämmer inte. Varje gång jag öppnar någon av hans diktsamlingar och läser de odödliga dikterna träder en livs levande människa fram. Som i “Jag tror” ur hans Färjesång:
 

Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till vittring,
som inte varglikt flyr för mänskovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

About these ads

1 Comment »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. EUFORI

    Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
    smörgås, pluntan och pipan.
    Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
    sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
    och glänser i flaska och glas.

    Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
    Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
    strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
    havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
    dunklet,
    inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
    löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
    stiltjen:
    Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

    Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
    Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
    Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
    känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
    känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
    känna hur död och liv är starka som vin inom en!

    Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
    som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
    ett med aspen som darrar och viskar,
    ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
    lyssnar
    till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
    något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
    Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

    Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
    närmre,
    närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
    Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
    och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

    Jag sjunger om det enda som försonar,
    det enda praktiska, för alla lika.

    Ur Gunnar Ekelöfs Färjesång 1941


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.