Calmfors – både rätt och fel om en misslyckad ekonomiprofession

22 August, 2012 at 11:17 | Posted in Economics | 2 Comments

Lars Calmfors hade i går en artikel i DN där han gör några viktiga iakttagelser om finanskrisen och ekonomiprofessionens misslyckande i samband med denna:

Finanskrisen var ett misslyckande för ekonomprofessionen. Vi borde ha varnat mer för de finansiella riskerna. Det fanns visserligen en medvetenhet om att de globala obalanserna, med stor amerikansk utlandsupplåning, kunde leda till en hårdlandning. Men den kom att ta sig andra vägar än som förutsetts och blev mycket värre. Finansmarknadernas risktagande var vida större än vad de flesta ekonomer hade kunnat föreställa sig. Kunskapen om olika finansiella instrument och hur de flätade samman aktörer var alldeles för liten.

Ett systemfel inom ekonomisk forskning var bristande integration mellan makroteori (som analyserar hur den ekonomiska aktivitetsnivån bestäms) och finansiell ekonomi. Makroforskningen lade inte tillräcklig vikt vid det finansiella systemets betydelse för konjunktursvängningarna. Forskningen i finansiell ekonomi var mer inriktad på enskilda finansiella instrument än på finansmarknadernas betydelse för den makroekonomiska utvecklingen.

En orsak till felbedömningarna var alltför stor tilltro till teoretiskt eleganta analysmodeller. Alltför liten vikt lades vid empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser som stod i strid med antaganden om rationellt beteende. Större kunskaper i doktrinhistoria hade förmodligen också hjälpt ekonomkåren till mer skepsis gentemot för tillfället dominerande synsätt.

Tyvärr följer Calmfors upp denna riktiga diagnos med ett halsbrytande omdöme om professionens insatser på eorokrisens område:

När det gäller eurokrisen förtjänar emellertid nationalekonomerna enligt min mening ett gott betyg. De obalanser som kan uppkomma därför att en gemensam penningpolitik inte passar ett enskilt land med avvikande konjunkturutveckling var väl analyserade. Det fanns även många varningar för att överhettningarna och fastighetsprisbubblorna i Irland och Spanien måste leda till krascher.

Här “glömmer” ju Calmfors bort att både han själv (efter många våndor) och lejonparten av ledande svenska nationalekonomer traskade patrull och tyckte att Sverige skulle gå med i eurosamarbetet. Det hade nog varit klädsammare om Calmfors et consortes hade framfört ett stort tack till Nils Lundgren, Sören Wibe, yours truly och andra inom professionen som var klarsynta nog att se vart detta misslyckade megaprestigeprojekt skulle leda.

Förtjänar “gott betyg”? Ska man då också räkna in alla europellejönsande ekonomkollegor? Ska man då också räkna in t ex Harry Flam – som tycker att man ska lägga munkavle på broderlandets utrikesminister när denne han fräckheten att säga det vi alla vet – att euron är på väg att kapsejsa och att varje ansvarstagande regering måste förbereda för denna eventualitet? Ska man då också räkna in Carl Bastiat Hamilton – som ju sämre det går för euron skriker desto gällare om nödvändigheten av att Sverige ska ansluta sig? Jag bara undrar.

About these ads

2 Comments »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. “Finanskrisen var ett misslyckande för ekonomprofessionen. Vi borde ha varnat mer för de finansiella riskerna.”, skrver Lars Calmfors.
    Men varför gjorde inte professorerna det? Därför att USA förde en ekonomisk politik som låg helt i linje med vad professorn och hans kolleger förespråkat i årtionden. Lite mer hårdhänt kanske för svensk smak, men i princip rätt medicin.
    Och vem på Handelshögskolan vågar/vill kritisera Storebror som hållit nere lönerna, avreglerat finansmarknaden, skurit i det sociala skyddnätet och sett till att FED hållit Börsen under armarna?
    Calmfors ska åtminstone ha det erkännandet att han till dels erkänner sina misstag, men den som kommer ihåg 90-talet minns Calmfors som en av de mer entusiatiska förespråkarna för en väldigt klassmedveten nyliberal politik.

  2. Utmärkt Lars!Ja en liten vink från Lars Calmfors att ni faktiskt var några, du ,Sören Wibe och Nils Lundgren som gjorde en alldeles korrekt analys av Euro projektet vore på sin plats.Att Harry Flam ägnar sig åt Inrikes-Utrikespoliik,från sin stol på Institutet för internationell ekonomi,tyder på hybris och arrogans som om han hade haft en officiell diplomatisk ställning satt honom i avsevärda juridiska bryderier.
    Och denne högjudde Carl BASTIAT Hamilton!Vad säga om honom?Jag nöjer med att citera en gammal Lundaprofessor, Bengt Lidforss,i karakteristik av en annan ekonom vid namn Hamilton,Greve Hugo Hamilton,i stycket, Akademiska undanstagsgubbar,(om Carl känner sig träffad ja då är det det antingen avsiktligt eller oavsiktligt!Han kan välja, att vara liberal är ju som bekant att vara kluven, som alla Folkpartister vet!)
    “Vi tro oss ej träda prof.Wicksells ära för när,om vi då skänka första hedersrummet åt hans företrädare,professorn greve Hamilton.Det är svårt att i korta drag teckna bilden av berömde nationalekonom;hans mest framträdande egenskaper torde dock vara hans kärnfriska, nästan glättiga konservatism och hans ordrika djupsinne.Betecknande härvidlag är-bland mycket annat-ett yttrande,som prof.H nyligen fällt med hänsyn till frågan om små och stora jordegendomars relativa fördelaktighet.och stenografiskt upptecknat lyder så här: ´Om man tar i beatraktande, som i avseende på jordegendomar böra tagas i betraktande, så finner man, att det är allra bäst,precist som det just nu är´ .Längre i konservativt i konservativt djupsinne torde man knappast gunna gå.Men som redan Schopenhauer anmärkt, i praktiska livet har det geniala djupsinnet lika lite användning som stjänkikaren på teatern,och man kan under sådana omständigheter knappast förvåna sig över den katastrof, som inträffade för några år sedan:medan prof.Hamilton som bäst var sysselsatt att pejla den vetenskaliga nationalekonomis djup,exploserade hans egen privatekonomi,anställande en icke obetydlig förödelse i omgivningen.Det var en sorglig historia,vars tragik kommer en att minnas den tyske romanförfattaren,som efter att skrivit aderton oktavband “Kvinnliga kartärer” anträffar sin egen fru i militära omfamningar…”


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.