Normativ mångkulturalism, "rule of law" och tolerans

23 April, 2012 at 13:16 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

Bör vi som medborgare i ett modernt demokratiskt samhälle tolerera de intoleranta? Både ja och nej.

Människor i vårt land som kommer från länder eller tillhör grupperingar av olika slag – vars fränder och trosbröder kanske sitter vid makten och styr med brutal intolerans – måste självklart omfattas av vår tolerans. Men lika självklart är att denna tolerans bara gäller så länge intoleransen inte tillämpas i vårt samhälle.

Kultur, identitet, etnicitet, genus, religiositet får aldrig accepteras som grund för intolerans i politiska och medborgerliga hänseenden. I ett modernt demokratiskt samhälle måste människor som tillhör dessa olika grupper kunna räkna med att samhället också skyddar dem mot intoleransens övergrepp. Alla medborgare måste ha friheten och rätten att också ifrågasätta och lämna den egna gruppen. Mot dem som inte accepterar den toleransen måste vi vara intoleranta.

I Sverige har vi länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism. Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär precis som främlingsfientlighet och rasism att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem. De som med våld vill tvinga andra människor att underordna sig en speciell grupps religion, ideologi eller ”kultur” är själva ansvariga för den intolerans de måste bemötas med.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar måste samhället vara intolerant mot den intoleranta normativa mångkulturalismen. Och då kan inte samhället själv omhulda en normativ mångkulturalism. I ett modernt demokratiskt samhälle måste rule of law gälla – och gälla alla!

Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant. Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta.

Idag har min kollega vid Malmö högskola, Pernilla Ouis, en intressant debattartikel i Sydsvenska Dagbladet om ”islamofobi” och ”strukturell diskriminering” som tangerar den här problematiken. Ouis skriver:

Ett diskrimineringsfall ska i veckan prövas i rätten, ett fall som handlar om en slöjbärande ung kvinna som blev nekad en praktikplats på en frisörsalong i Malmö med hänvisning till argumentet ”här säljer vi hår”. Många skulle säkert peka ut salongens ägare som islamofob, men jag vill rikta uppmärksamheten mot dem som gärna pekar, de som kallar sig för antirasister. Det är de som tycker att det är rätt att en man får lov att diskriminera en kvinna, för att han väljer att praktisera sin religion på ett visst sätt (”handskakningsdomen”). Dessa personer tycker att det är okej att dagisfröken har burka på sig när papporna är närvarande. De anser att muslimer blir diskriminerade i alla sammanhang där slöjan ifrågasätts, vare sig det handlar om ordningsregler eller ett företags image.

Att acceptera att en muslimsk man inte kan ta en kvinna i hand är att likställa denne muslimske mans val med en funktionsnedsättning. Diskussionen borde ha handlat om huruvida konventioner måste vara tvingande, och vem som ska ta konsekvenserna för individuella val. Principen om likabehandling har i sin tillämpning blivit principen om olikabehandling: Alla ska ha rätt att behandlas olika, som ett uttryck för jämlikhet.

…

Respekt innebär att vi ser varandra som jämlikar och för ett gemensamt samtal; inte att en självutnämnd grupp omhuldar och skyddar De Andra, och tystar dem i sin välvilja.

Ett slags ”omvänd” islamofobi är att känna sådan respekt för muslimer, att de inte ens betraktas som värdiga motståndare i en aktiv debatt. Religiösa islamister får därmed rätt i allt; eftersom ingen bemödar sig om att diskutera och argumentera med dem. För mig är detta en position präglad av både rädsla och förakt mot muslimer – ren och skär islamofobi med andra ord.

About these ads