Sänkta löner löser ingenting

24 March, 2012 at 14:53 | Posted in Economics | 14 Comments

För varje månad som går vinner konjunkturnedgången i Sverige i oavbruten styrka. De närmsta åren hotar bjuda på en långvarig konjunkturnedgång i den svenska ekonomin.

I detta minst sagt svåra läge – när ekonomin åter börjar hänga på repen – har vi de senaste veckorna kunnat läsa hur man från både regerings- och arbetsgivare-håll föreslagit att man ska försöka lösa krisen med hjälp av lönesänkningar i en eller annan form (inte minst ungdomslönerna har varit på tapeten).

Egentligen ska man nog främst se detta som ett tecken på hur lågt förtroendet för det ekonomiska systemet sjunkit. Från gårdagens nyliberala våtdrömmar om ekonomins kommandohöjder har vi sjunkit till den ekonomiska verklighetens bankkrascher, företagsnedläggelser och galopperande arbetslöshet. För det är ju självklart inte så att lönesänkningar räddar jobb. I en situation där krisen som började kring 2007-08 långt ifrån är över, varken globalt eller här hemma, har vi mer än något annat behov av stimulansåtgärder och en ekonomisk politik som leder till ökad effektiv efterfrågan.

På samhällsnivå ökar lönesänkningar bara risken för att ännu fler kommer att stå utan jobb. Att tro sig kunna lösa kriser på detta sätt är en tillbakagång till den förfelade ekonomiska teori och politik som John Maynard Keynes slutgiltigt gjorde upp med redan på 1930-talet. Det var en politik som gjorde miljontals människor världen över arbetslösa. Trettiotalsdepressionen åtföljdes av deflation som visserligen kunde innebära höjda reallöner – men bara för dem som lyckades behålla sina jobb.

Visst kan det kortsiktigt fungera för enskilda företag och fackföreningar att satsa på frysta eller sänkta löner. Men det är ett atomistiskt felslut att tro att en generell lönesänkningspolitik skulle främja ekonomin. Tvärtom. Som Keynes visade blir den aggregerade effekten av lönesänkningar katastrofal. De sätter igång en kumulativ prissänknings-spiral som får företags och enskildas skulder att realt öka eftersom skulderna nominellt inte påverkas av den allmänna pris- och löneutvecklingen. I en ekonomi som alltmer kommit att bygga på ökat låntagande och skuldsättning blir detta inkörsporten till en deflationskris. Detta i sin tur leder till att ingen vill låna pengar och kapital eftersom betalningsbördan över tiden blir för betungande. Företag blir insolventa, investeringarna minskar, arbetslösheten ökar och depressionen står för dörren.

Låt oss tala. Och tala tydligt. Risken för skulddeflation kan aldrig bagatelliseras. Ser vi på svenska data över inflationsförändring och BNP för åren 1980-2008 kan vi konstatera att för varje punkt som den reala BNP understiger den potentiella BNP så tenderar inflationstakten att minska med en halv punkt. Detta måste tas på fullt allvar. Om gapet mellan real och potentiell BNP ökar de närmsta åren innebär detta att deflationen snart riskerar bli ett faktum.

Det överhängande problemet för svensk ekonomi är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas. Vi kan självklart inte bara sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare – men att föreslå krislösning byggd på sänkta löner är att skriva ut recept på än värre katastrofer. Vill regering och arbetsgivare ta samhällsansvar – och inte låta enfald få ersätta analysförmåga och besinning – måste de klart och tydligt ta avstånd från allehanda kortsiktiga och kontraproduktiva lönesänkningsstrategier. Skall man ta sig ur djupa ekonomiska svackor krävs vassare, bättre och effektivare instrument – som exempelvis en aktiv och offensiv finanspolitik.

About these ads

14 Comments »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Kan det inte bli för mycket av kreditgivning?

  2. Visst kan det bli för mycket (inte minst bostadsbubblan i Sverige visar det). Speciellt när ekonomin är på väg in i en högkonjunktur och risken för överhettning är påtaglig. Där befinner vi oss inte idag, utan snarare i den andra änden av konjunturcykeln.

  3. Vore inte mycket vunnet om krediterna kunde styras över från konsumtion till produktion: ett socialt byggande med bra och billiga hyresrätter i stället för spekulation och bankvälde i bostadsrätter? Med dagens bostadspolitik kommer man aldrig att kunna komma tillrätta med bristen i Stockholmsområdet exempelvis. Det finns ju faktiskt ett intresse hos bostadsspekulanter att det inte byggs så mycket, för med permanent brist kan bostadspriserna hållas uppe. Men massbyggande kunde slå botten ur spekulationen.

    Och så finns det väl en Skylla-och-Karybdis-situation här: å ena sidan vill vi hjälpa upp konsumtionen för att inte konjunkturen skall bli dålig, å andra sidan är ju inte Jordens resurser oändliga, och Sverige kanske redan har fått sin del av den globala kakan (med råge)? På Keynes’ tid behövde man inte fundera så mycket på det, men för oss börjar det bli akut.

    • Tycker absolut du har rätt.

      Marginalavkastningen samhällsekonomiskt är säkert högre om vi satsar på att bygga ut och underhålla t ex järnvägsnätet (så att vi återigen kan vara stolta, som i min ungdom, över svensk järnvägstrafik). Ett expanderat bostadsbyggande skulle med stor säkerhet inte bara skapa jobb utan också billigare lägenheter och sämre möjligheter för spekulanter att sko sig på folks behov av tak över huvudet (inte minst i storstads- och högskoleregioner).

      När det gäller termodynamikens andra huvudlag (entropilagen) så borde vi verkligen – som redan Geoergescu-Roegen var inne på för fyrtio år sedan -fundera rejält på hur vi ser på den ökande förbrukningen av icke-förnyelsebar materia. Fast det är svårt att föra krig på flera fronter samtidigt, så jag passar oftast i den ekonomisk-politiska debatten på den aspekten. Bra att du påpekar att den inte försvinner (kan behöva påpekas när folk som Marian Radetzki säger att vi kan skita i surt regn och förstörelse av våra vatten eftersom vi ju ändå helst badar i swimmingpooler …) för att vi tittar åt andra hållet.

  4. Jag måste peka ut en rad tillfällen där jag inte tycker att din argumentation riktigt bär.

    1, Många ekonomer, och många ekonomhistoriker, skulle påstå att de ökande reallönerna var som bensin på elden under depressionen. Det låter ju ganska rimligt att ökade personalkostnader inte direkt hjälper ett företag som saknar efterfrågan. Och visst skedde dessa för de som redan har jobb, men det är ju en truism och säger ingenting eftersom vi inte kan observera den hypotetiska lönen för dem som inte har jobb.

    2, Hur fallande nominella löner leder till priser är inte helt solklart. “De [lönesänkningarna] sätter igång en kumulativ prissänknings-spiral …” Har du lust att utveckla den här punkten?

    3, I en sluten ekonomi är nettoskulderna noll. Det är svårt i en sådan situation att hävda att “[prissänkningar] får företags och enskildas skulder att realt öka” eftersom detta inte kan ske från ett aggregerat perspektiv. Givetvis kommer vissa individers skulder öka, medan andras tillgångar kommer gå upp med motsvarande belopp. Visserligen kan jag tänka mig att den asymmetri som uppstår kan ha effekter, men det är väl inte det som är ditt argument?

    Och utan en kristallklar och empirisk relevant teori över punkt 2, så faller givetvis hela deflationsspirals-argumentet.

    4, Sen så ställer jag mig frågande till ditt konstaterande “För det är ju självklart inte så att lönesänkningar räddar jobb.” Bara för att du skriver att något är självklart innebär ju inte det att det är det. Argumentet med lägre löner är ju ganska enkelt: Om en arbetare kan lyckas producera en vara som säljs för €100, och lönen är €80, så kommer detta jobbet att skapas i en fri marknad. Men om efterfrågan faller så att vara nu endast kan säljas för €70, så kommer vid rådande löneläge arbetslöshet uppstå. Om arbetslöshet uppstår så minskar aggregerad efterfrågan med precis €70, vilket man kunde ha hindrat genom att sänka lönen till kanske €65.

    • Jag tror man egentligen kan svara på alla dina frågor med att åberopa ett grunddrag i den ekonomiska teori som Keynes utvecklade på 1930-talet – effektiv efterfrågan och dess samband med multiplikator- och acceleratorprinciperna. Sänkta löner innebär då att den aggregerade efterfrågan minskar via multiplikatoreffekten, vilket oftast får till följd att sysselsättning och produktion på makroplanet minskar via acceleratorprincipens inverkan på investeringarna. Det här var elementa när jag började läsa nationalekonomi i Lund på 1970-talet. Det borde det vara idag också. Precis som Krugman brukar påpeka kan det vara bra att ha ordninge på de här enkla modellerna och sambanden så att man inte förvirrar bort sig i mikrofundamentsteoriernas snårskog av resonemang grundade på fullständigt orealistiska antaganden om representativa aktörer och rationella förväntningar.
      Re Sverige och Tyskland är det svårt att utifrån korrelationen dra några som helst kausala slutsatser (inte minst på det här tidiga stadiet).

      • Hur kan sänkta löner leda till minskad efterfrågan? Förstod du inte mitt triviala exempel? Den intäkt som inte går till arbetaren via lönesedeln går ju till kaptialägaren istället. Pengar “försvinner” alltså inte då löner sänks. Efterfrågan är alltså, i alla fall till en första approximation, oförändrad vid en sådan ändring av fördelningen av resurser.

        Eller hävdar du att resurser och pengar försvinner när löner sänks?

      • Nej, jag tror jag förstod ditt enkla exempel. I normalfall är den marginella konsumtionsbenägenheten större hos låginkomsttagare än hos höginkomsttagare (kapitalägare och rentierer). En sänkt lön får rimligen då aggregerade negativa efterfrågeeffekter som är större än de positiva efterfrågeeeffekterna hos kapitalägaren. Den totala efterfrågan tederar således minska.

      • Jo, men investeringsbenägenheten är förstås större hos kapitalägare, och investeringar är en ytterligare komponent av efterfrågan.

      • Förvisso, men sen var det ju det där lilla problemet med incitamenten att investera och risken för tesaurering som den där Cambridge-ekonomen skrev om 1936 …

      • Sorry, en post hamnade fel:

        “Dessutom verkar din argumentation handla om lönesänkningar på befintliga jobb. Men när det handlar om lönesänkningar för presumtiva jobb som inte skulle skapas i avsaknad av lägre löner, så kommer en sådan otvivelsaktig att leda till en ÖKAD efterfrågan!”

        Btw. jag uppskattar att du tar dig tid att diskutera det här.

  5. Jag vill även tillägga att länder såsom Sverige och Tyskland där fackföreningar har gått med på lönesänkningar har också klarat sig väldigt mycket bättre genom krisen än flertalet västländer. Och detta helt utan “en kumulativ prissänknings-spiral”, men med en snabbare “recovery”. Hur förklarar Keynes det?

  6. Centern har gått och blivit desperat i sin jakt på nya grupper av väljare. En svag ledning har även låtit partiet bli “övertaget” av “Stureplanscenter” som lika gärna kunde hoppat in i ett annat parti oberoende av ideologi eftersom det mer är makt och inflytande dessa är intresserade av…

  7. Förslagen från flera håll är ju att anställa arbetslösa ungdomar som aldrig haft något arbete på jobb inom kommunerna där de skulle fåt 12 000 kr i månaden under första året. Hur kan en sådan åtgärd öka kapitalägarnas vinster? En annan sak är att många ungdomar inte vill arbeta för en sådan lön utan hellre lever på sina föräldrar, åtminstone att döma av intervjuer i massmedia.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.