Socialdemokratiska självmål på självmål i välfärdsdebatten

18 February, 2012 at 09:05 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

Vinstdrivande företag inom vård- och skolsektor har diskuterats mycket det senaste halvåret. Många är med rätta upprörda och man skulle kunna tycka att den socialdemokratiska oppositionen  – inte minst mot bakgrund av skandalerna runt Carema – här haft ett gyllene tillfälle att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.

Men så blir det inte. Partiet fortsätter svaja istället. Vid en presskonferens igår sade partisekreteraren Carin Jämtin:

Vi vill ge kommunerna möjlighet att gynna icke-vinstdrivande bolagsformer. Vi vill ge kommunerna den makten.

Kommuner och landsting ska alltså själva kunna välja om välfärden ska drivas med eller utan vinst på våra skattepengar.

Hur kompetenta kommunerna är att lösa den typen av frågor har vi alltför väl kunnat se i skolan, där det kommunala huvudmannaskapet haft fullständigt förödande effekter.  

Skattefinansierade vinstdrivande företag ska således kunna få finnas kvar inom nämnda sektorer. Det hade varit bättre om partiet istället för detta lösa och till intet förpliktigande prat klart och tydligt deklarerat att vinstdrivande bolag inom vård, omsorg och skola inte hör hemma i ett svenskt välfärdssamhälle.

Många som är verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i den mjuka välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har ledande socialdemokrater under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.

Socialdemokratin är förvisso långt ifrån ensamt om sitt velande. På den andra kanten hörs från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner.

Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet. Marknadslogiken skulle tvinga bort de “byråkratiska” och tungrodda offentliga verksamheterna och kvar skulle bara finnas de bra företagen som “valfriheten” möjliggjort.

Och nu när den panglossianska privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så ska just det som man ville bli av  med – regelverk och “byråkratisk” tillsyn och kontroll – vara lösningen?

Man tar sig för pannan – och det av många skäl!

För ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner m m kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då av privatiseringarna när dessa kostnader också ska räknas hem i kostnads- intäktsanalysen? Och hur mycket värd är den där “valfriheten” när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?  

All form av ekonomisk verksamhet bygger på eller inbegriper någon form av delegering. En part (uppdragsgivaren, principalen, beställaren) vill att en annan part (uppdragstagaren, agenten, utföraren) ska utföra en viss uppgift. Grundproblemet är hur beställaren ska få utföraren att utföra uppdraget på det sätt som beställaren önskar …

 Det finns en uppenbar fara i att basera ersättningssystem på enkla objektiva mått när det vi vill ersätta i själva verket har flera och komplexa dimensioner, exempelvis ersättning efter antal utskrivna patienter, lärarlöner kopplade till betyg eller dylikt. Ofta har kommunala verksamheter denna karaktär av “fleruppgiftsverkamhet” och då fungerar ofta inte incitamentkontrakt eller provisioner. I sådana fall kan “byråkratier” vara mer ändamålsenliga än marknader …

 Effektiv resursanvändning kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot kan det vara ett nödvändigt medel för att nå uppsatta mål. Välfärdsstatens vara eller icke vara är därför i grunden inte bara en fråga om ekonomisk effektivitet, utan också om våra föreställningar om ett värdigt liv, rättvisa och lika behandling.

 Lars Pålsson Syll et al, Vad bör kommunerna göra? (Jönköping University Press, 2002)

Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ske via “byråkratins” logik.  Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.