Skolornas reklamutgifter skenar iväg – fullständigt makaber misshushållning med skattefinansierad skolpeng

31 January, 2012 at 23:10 | Posted in Education & School | 2 Comments

Enligt uppgifter från SvT är gymnasieskolornas annonsutgifter idag åtta gånger högre än de var år 2000.
Och pengarna till denna form av marknadsföring tas från elevernas skolpeng – som är – ja just det – skattefinansierad.
Och så hävdar en del att det inte finns utrymme att höja lärarlönerna …

Sporadiskt bloggande

31 January, 2012 at 20:44 | Posted in Varia | 7 Comments

 

Konferens och seminarier i huvudstaden gör antagligen bloggandet sporadiskt de närmsta dagarna …

Euroåtstramarna verkar inte ens själva tro på sina åtgärdspaket

31 January, 2012 at 08:18 | Posted in Economics | Leave a comment

När man ser på de prognoser ECB och IMF gör för hur den statsfinansiella situationen kommer att se ut för europeriferiländerna den närmsta framtiden, verkar det inte – se diagrammet nedan – som om de själva ens tror på att deras “austerity measures” ger acceptabla resultat:

Why anti-stimulus arguments do not apply

30 January, 2012 at 10:36 | Posted in Economics | Leave a comment
 
Simon Wren-Lewis tells us the main reason why – they ignore the zero lower bound for interest rates: 
 
There are good arguments for saying that if monetary policy is free to do its job, then countercyclical fiscal policy is both unnecessary and welfare reducing. I have written on the subject. But having written those papers, I could see immediately the importance of that proviso about monetary policy. At the zero lower bound for interest rates (in a liquidity trap), monetary policy is clearly not free to do its job, and so different conclusions apply. See Eggertson and Woodford (2004). If the argument assumes that, despite the zero bound, monetary policy can do all that is required, then this should be said so explicitly, because it is somewhat counterfactual.
 
For exactly the same reasons, these arguments against countercyclical fiscal policy do not apply to individual countries in a monetary union. If monetary policy is set by the ECB, it cannot ensure output is at its natural level (‘full employment’) in each individual Eurozone country. There is a large literature on this, which I have contributed to, but a standard reference would be Gali and Monacelli (2008). There, as in most of this literature, countercyclical fiscal policy in the face of country specific shocks is welfare improving.

Filmen om Thatcher spär på en redan vämjelig idoldyrkan

29 January, 2012 at 17:56 | Posted in Varia | 1 Comment

Inför den stundande premiären på filmen om “järnladyn” passar en del gamla högerideologer och tidningskrönikörer på att vädra en mer än lovligt unken idoldyrkan av den gamla diktaturkramaren Margaret Thatcher.

Den gamle högerideologen Janerik Larsson skriver på newsmill om “hur oerhört skicklig hon var att åstadkomma resultat” och att hon “kunde tänka efter före och agera på ett sätt som gjorde att hon aldrig tappade målet ur sikte även om hon inte alltid tog alla strider direkt”.

Och i Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson om hur hon “modigt” slog “tillbaka mot Argentina och återtog Falklandsöarna 1982″ (sanningen var väl snarare att kriget mest igångsattes för att bättra på högerns katastrofalt dåliga opinionssiffror), att “hon på många vis var rätt kvinna på rätt plats vid rätt tidpunkt” (sanningen var väl snarare att hon var den nyliberala marknadsfundamentalismens mest hämningslösa instrument i kampen för att krossa fackföreningsrörelsen) och att hennes målsättning var att “vitalisera och modernisera den brittiska ekonomin” (sanningen var väl snarare att hon under sina första regeringsår fullständigt körde den brittiska ekonomin i botten).

Per T Ohlsson tycker också att det är hög tid att “diskutera hennes gärning mer avslappnat och med större intellektuell hederlighet.” Hennes gärning? Undrar vad han då tänker på? Är det månne Thatchers ohöljda förmåga att titta åt andra hållet när det gällde apartheid i Sydafrika och diktaturens Chile? Eller att hon förespråkade återinförandet av dödsstraff? Eller införandet av lagstiftning som förbjöd myndigheter att framställa homosexualitet på ett positivt sätt? Eller att superladyn under sina elva år vid makten utsåg ett enda kvinnligt statsråd? Eller hennes hatiska kamp mot facken?

Austerity measures aggravate the euro crisis

29 January, 2012 at 12:22 | Posted in Economics | 2 Comments

Simon Wren-Lewis - economics professor at Oxford University – gets it basically right on the counterfinality of solving the euro crisis with austerity measures:

We can put it this way. If the problem is simply one of government debt, and we have good reason to believe there is too much debt in most Eurozone countries (including Germany), then general austerity is the order of the day. Whereas the markets believe Germany will undertake austerity of their own free will, in other countries neither the markets nor the ECB believe this, so we need a continuing but controlled crisis to force these countries to act. However, if the problem is external imbalances and competitiveness, we have a danger of ‘competitive austerity’. We need more austerity outside Germany than within Germany to correct imbalances between the two. The more Germany adopts a contractionary fiscal policy the further countries outside Germany are forced to go. The end result is not only general stagnation within the Eurozone, but recession so acute in some countries that political turmoil may follow, possibly leading to the breakup of the Eurozone.
 
In other circumstances, competitive austerity might not be a problem, because the ECB could counteract any general stagnation by reducing interest rates. There are two reasons why this is not a way out today. First, by raising interest rates last year, the ECB appears to be too preoccupied by short term inflation, so they may not act when they should. Second, and more fundamentally, they are close to a zero lower bound, and so have lost the ability to prevent a second recession through monetary policy. So unlike the case where the problem is risk premia on government debt, the ECB cannot be sure to act effectively in a Eurozone recession.
 
This suggests that the key problem for the Eurozone is similar to that faced by the US, the UK and others. Too much austerity in the short term is holding back or even killing the recovery from the last recession, because monetary policy has lost its power in a liquidity trap. In these other countries this excessive austerity will ‘only’ result in significantly higher unemployment for many years to come. In the Eurozone the consequences could be more dramatic.   

Macroeconomic policies – a question of class war?

28 January, 2012 at 15:22 | Posted in Economics | Leave a comment

Stumbling and mumbling - Chris Dillow – has a thought-provoking piece on the austerity policies so often pursued nowadays by governments in Europe:

Macroeconomic policy, then, is not only made by rank amateurs – not one of the five Treasury ministers in the Commons has a postgraduate qualification in economics and only one has significant experience in financial work. It is made by amateurs who seem immune to feedback. Errors are only to be expected.

Which raises a paradox. The job of running the economy is entrusted to anyone.  But the job of running companies requires people of such rare and delicate talent that only multi-million salaries will attract and motivate them.

Why the inconsistency? I suppose you could argue – Robert Lucas style (pdf) – that the benefits of good macroeconomic stabilization policy are small, as are the costs of bad policy, so it doesn‘t matter much who runs macro policy …

An alternative argument is that fiscal policy is not meant to be competent, but is instead meant to reflect the preferences of voters, and democracy is an intrinsic good, not an instrumental one.

There is, though, a third possibility. The purpose of macroeconomic policy is not to stabilize the economy or to raise growth, but is instead merely an ideological cover for shrinking the state. And that justification for multi-million salaries is merely ideological cover for kleptocracy. It’s just class war.

Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?

28 January, 2012 at 10:02 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | Leave a comment

Är ekonomi vetenskapligt baserad kunskap?
Kan man förutspå hur enskilda individer eller hela samhällen kommer att agera ekonomiskt? Till exempel om miljonbonusar gör toppchefer mer lojala mot de företag som anställt dom? Kan ekonomiska analytiker verkligen se in i framtiden och förutspå kommande kriser? Eller handlar ekonomernas prognoser mer om en kvalificerad gissningslek? Tre ekonomer ger sina svar i dagens Vetandets värld.

Regeringen och socialdemokraterna försöker smyga in oss i euron bakvägen

27 January, 2012 at 17:40 | Posted in Politics & Society | 1 Comment

Efter att socialdemokraterna svängt i europaktsfrågan och gjort upp med regeringen kunde EU-nämnden idag säga ja till fortsatta förhandlingar om ett svenskt medlemskap i europakten. Regeringen har därigenom nu fått mandat att förhandla om ett svenskt medlemskap i europakten .

Detta är på ett sätt föga förvånande. På senare tid har flera politiker – inklusive Fredrik Reinfeldt, Göran Persson och Carl B Hamilton- uttalat sig för att Sverige bör delta i den nya europakten. Ofta med argumentet att Sverige inte skulle vara bundet av paktens budgetkrav så länge vi inte är med i eurosamarbetet.

Som jag kunde visa häromdagen är detta dock inte sant, eftersom det i ett hemligstämplat avtalsutkast klart framgår att de länder som vill delta i euroländernas toppmöten också måste acceptera regelverket.

Det är endast euroländerna som kommer att ha inflytande och bestämmanderätt över ett regelverk som försvårar för Sverige att föra en ekonomisk politik där man mer slår vakt om jobben än inflationen.

Det är svårt att inte uppfatta det senaste utspelet som ett fult försök att bakvägen få med oss i ett fullständigt hopplöst eurosamarbete.

Tänk att det ska vara så förbannat svårt att acceptera folkviljan och demokratiska beslut fattade i en folkomröstning!

Konjunkturrådets rapport 2012

27 January, 2012 at 14:17 | Posted in Economics | Leave a comment

Konjunkturrådets rapport 2012, som presenterades i förra veckan, har gett upphov till en del intressanta ekonomisk-politiska diskussioner.

Bland annat föreslog man införandet av ett golv för statens investeringsutgifter (i analogi med det nuvarande systemet med utgiftstak för de offentliga utgifterna). Skälen till detta är dels att de svenska infrastruktur- och fastighetsinvesteringarna är ovanligt låga sett ur ett internationellt perspektiv, och dels att det snäva finanspolitiska ramverk vi infört i Sverige under de senaste tjugo åren ger litet utrymme för ett långt blickfält vad avser de offentliga utgifternas sammansättning, vilket tenderar leda till att nödiga investeringar skjuts på framtiden.

Ett annat förslag som Konjunkturrådet för fram är att Riksbanken bör få ansvar för den finansiella makrostabiliteten – något som inte direkt mötts med jubel från Anders Borg och andra i regeringskretsen.

Det i mitt tycke intressantaste i rapporten är dock inte dessa förslag – som jag per se inte kan uppbåda några tungt vägande invändningar mot givet den normpolitik som nu gäller – utan den analys som görs i rapportens kapitel 2, där man diskuterar rationalen bakom regelverk för ekonomisk politik. Här kommer man nämligen mer explicit in på hur den ekonomiska politiken bäst förs i en “extrem situation” – en situation som den vi har idag. Inte ens den mest utrerade normpolitiken klarar sig utan en viss grad av flexibilitet.

Här visar det sig också att man landar väldigt nära de resonemang som en del (post)keynesianska forskare (inklusive yours truly) fört kring hur penning- och finanspolitik ska bedrivas när vi befinner oss i en situation nära ”zero lower bound” och likviditetsfällor gör det svårt att föra en nödig expansiv finanspolitik. Här visar det sig nämligen ofta vara optimalt att göra avvikelser från uppställda inflationsmål och tillämpa undantagsklausuler som ger centralbanker flexibilitet nog att avvika från den normpolitiskt styrda låginflationspolitiken.

Som flera forskare kunnat visa kan multiplikatoreffekterna mycket väl vara större än ett i dylika likviditetsfällor och att en skattesänkning därför (s 63) ”är kontraproduktiv eftersom den höjer realräntan och stimulerar sparandet i den privata sektorn” – ett resultat som ifrågasätter politiken ”i de länder som har genomfört skattesänkningar, däribland Sverige.” I likviditetsfällor ger helt enkelt offentliga utgifter regelmässigt större ”bang for the buck” än skattesänkningar.

Konjunkturrådet vidhåller dock att det i mer normala lägen inte finns någon anledning att överge det normala finanspolitiska regelverket. Men om nu likviditetsfällor och skulddeflation är återkommande inslag i vår samhällsekonomi borde detta vara en klen tröst för inflationshökar i riksbanker och finansdepartement. Då tror jag inte heller att det räcker att som Konjunkturrådet säga att (s 65) ”en viss försiktighet kan emellertid vara att föredra.”

Vi lever i en ekonomiskt brydsam och omtumlande tid. Då räcker det inte med halvmessyrer och harhjärtade förslag som endast på marginalen ändrar på de institutionella ramverken. Så även om förslagen som förs fram är i rätt riktning givet det rådande ramverket, så hjälper det antagligen föga eftersom det med stor sannolikhet är så att ramverket per se själv bidrar till att omöjliggöra en adekvat krisbekämpning i en “extrem situation” som den vi lever i idag.

.

Tillägg: Det kan ju också vara värt notera att Konjunkturrådet efter att ha gått igenom en del av forskningen kring nivån på inflationsmålet rätt så godtyckligt konkluderar (s 163) att Riksbankens inflationsmål på 2% “inte bör höjas”.  Paul Krugman och IMF delar – med rätta – inte detta smått religiösa vidhållande av målet på just 2%:

But why is the inflation target only 2 percent?

Actually, I understand why; the inflation hawks are still a powerful force that must be appeased. But the truth is that recent experience has made an overwhelming case for the proposition that the 2 percent or so implicit target prior to the Great Recession was too low, that 4 or 5 percent would be much better. Even the chief economist at the IMF says so …

The thing is, if we’re going to lock in a formal inflation target, now would be a good time to get it right, instead of waiting until the memory of the crisis fades and everyone gets complacent again.

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.