Det är hög tid att sätta stopp för det nya klassamhället

31 December, 2011 at 10:42 | Posted in Economics, Politics & Society | 5 Comments

Ojämlikheten ökar i Sverige. Att det är så beror i hög grad på politiska beslut – som att exempelvis skära i a-kassa och sjukfärsäkring. Men det är också ett uttryck för ett ideologiskifte som under trettio års tid förvandlat Sverige från ett föregångsland vad gäller jämlikhet till att bli ett av de länder där inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar mest i världen.

För dem som inte tror att det är så illa i Sverige när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning, föreslår jag att kika lite närmre på diagrammet nedan över hur genomsnittsinkomsterna (uttryckt i 2009 års prisnivå) för de övre 0.1% och de lägsta 90% utvecklats sedan 1980 i Sverige:

.

                 Källa: The World Top Incomes Database

 

Det är hög tid att sätta stopp för det nya klassamhället. Det är hög tid att se till att klyftorna slutar växa i det svenska samhället. Det är hög tid att det nyliberala systemskiftet i Sverige upphör!

Why the Ricardian equivalence argument is so wrong

28 December, 2011 at 12:57 | Posted in Economics | 5 Comments

Paul Krugman had a nice piece – a couple of weeks ago – on what’s wrong with Ricardian equivalence:

It’s one thing to have an argument about whether consumers are perfectly rational and have perfect access to the capital markets; it’s another to have the big advocates of all that perfection not understand the implications of their own model.

So let me try this one more time.

Here’s what we agree on: if consumers have perfect foresight, live forever, have perfect access to capital markets, etc., then they will take into account the expected future burden of taxes to pay for government spending. If the government introduces a new program that will spend $100 billion a year forever, then taxes must ultimately go up by the present-value equivalent of $100 billion forever. Assume that consumers want to reduce consumption by the same amount every year to offset this tax burden; then consumer spending will fall by $100 billion per year to compensate, wiping out any expansionary effect of the government spending.

But suppose that the increase in government spending is temporary, not permanent — that it will increase spending by $100 billion per year for only 1 or 2 years, not forever. This clearly implies a lower future tax burden than $100 billion a year forever, and therefore implies a fall in consumer spending of less than $100 billion per year. So the spending program IS expansionary in this case, EVEN IF you have full Ricardian equivalence.

Is that explanation clear enough to get through? Is there anybody out there?

And the answer is that there isn’t.

The fact that these guys don’t even get the implications of their own models right tells us that the problem runs deeper than believing too much in abstract math. At some level it has to be political: they want to declare government policy ineffectual so badly that for all their vaunted modeling mojo they can’t be bothered to think it through, or listen to other people who point out their error.

In a new post on his blog, Krugman gives an even more persuasive picture of what goes wrong  when people like Robert Lucas and those with similar views apply their models based on Ricardian equivalence:

[T]hink about what happens when a family buys a house with a 30-year mortgage.

Suppose that the family takes out a $100,000 home loan (I know, it’s hard to find houses that cheap, but I just want a round number). If the house is newly built, that’s $100,000 of spending that takes place in the economy. But the family has also taken on debt, and will presumably spend less because it knows that it has to pay off that debt.

But the debt won’t be paid off all at once — and there’s no reason to expect the family to cut its spending right now by $100,000. Its annual mortgage payment will be something like $6,000, so maybe you would expect a fall in spending by $6000; that offsets only a small fraction of the debt-financed purchase.

Now notice that this family is very much like the representative household in a Ricardian equivalence economy, reacting to a deficit financed infrastructure project like Lucas’s bridge; in this case the household really does know that today’s spending will reduce its future disposable income. And even so, its reaction involves very little offset to the initial spending.

How could anyone who thought about this for even a minute — let alone someone with an economics training — get this wrong? And yet as far as I can tell almost everyone on the freshwater side of this divide did get it wrong, and has yet to acknowledge the error.

As I see it Ricardian equivalence is false mainly because it requires rational expectations. As Kevin Hoover has it in his The New Classical Macroeconomics (Basil Blackwell 1988):

Ricardian equivalence is the claim that whether a given path of government expenditure is financed through taxes or debt is unimportant: substituting debt for taxes appears to increase disposable income today. But since the debt must be repaid with interest, a rational taxpayer would save the entire windfall in order to afford the future tax bill, leaving his expenditure unchanged. Ricardian equivalence remains controversial because it depends on assumptions about the public’s foresight and grasp of the fiscal system closely related to the rational-expectations hypothesis and on debatable assumptions about the incidence of taxes and expenditure.

And a rather ironic fact is that Ricardo himself didn’t believe in Ricardian equivalence. In “Essay on the Funding System” (1820) he writes:

But the people who paid the taxes never so estimate them, and therefore do not manage their private affairs accordingly. We are too apt to think that the war is burdensome only in proportion to what we are at the moment called to pay for it in taxes, without reflecting on the probable duration of such taxes. It would be difficult to convince a man possessed of £20,000, or any other sum, that a perpetual payment of £50 per annum was equally burdensome with a single tax of £1000.

[For more on this issue: http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/16/robert-lucas-rational-expectations-and-the-understanding-of-business-cycles/ ]

Näringsminister Annie Lööf är sin järnlady trogen

25 December, 2011 at 10:55 | Posted in Varia | 1 Comment

Yours truly har i dagens Expressen en artikel om Annie Lööfs industripolitik och regeringens Saabpaket.

“Radikal”? Ja! Neoklassiker? Nej!

23 December, 2011 at 12:42 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 2 Comments

De flesta vetenskaper ägnar sig åt teoretiska förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags teoretiska förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan ekonomisk teori och till exempel fysiken frapperande. Där fysiken kan göra både materiella och ideella ”galileiska experimentsa” (om galileiska experiment kan man läsa i vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics (CUP 2007)) och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar neoklassiska ekonomer – vare sig de betraktar sig som ”radikala” eller ej – med sina teorier denna möjlighet. I Robert Lucas ”analoga ekonomier” eller Robert Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bland annat tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken har ”high leverage” med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden. Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen.

Och det är precis detta som är problemet för de som betraktar sig som i någon mening “radikala” och ändå väljer att använda sig av den neoklassiska nationalekonomin. För visst kan de visa allt det de vill med denna teori. Men de kan också visa på raka motsatsen! När de ska tillämpa sin teori empiriskt hänger det i väldigt liten utsträckning på teorin som sådana om de ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver. Därav följer också att hela argumentationen för en “radikal” nationalekonomi byggd på detta teorifundament är en non sequitur. Problemet som jag och andra vetenskapsteoretiskt orienterade forskare försökt få neoklassiska ekonomer att begripa är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna. Och vad har vi då för glädje eller nytta av dem?

Min huvudkritik mot alla som försöker använda sig av det deduktivistiska neoklassiska paradigmet och dess olika instantieringar – vare sig man är ”radikal” eller ej – är att de är gravt problematiska ur vetenskapsteoretisk och metodologisk synpunkt. Det neoklassiska nationalekonomer – ”radikala” eller ej – gör, är i stället att ”se åt andra hållet” och få det att framstå som om neoklassisk teori skulle stå över all kritik så länge man inte kan visa fram något alternativ som skulle vara ”bättre”. Jag tror att de flesta nog ändå tycker att man kan resa kritik mot teorier/modeller/paradigm utan att man nödvändigtvis först ska ha visat att det eventuellt finns något som är ”bättre”. Om något inte är bra ska det kunna kritiseras, vare sig det finns alternativ eller ej. Att hävda något annat är att göra det alldeles för lätt för sig. När någon påpekar att kejsaren inte har några kläder bör vi åtminstone försöka bemöta detta påstående och inte bara vifta bort det med argumentet att ingen annan bär upp klädskruden bättre än han.

Om det är verkliga, konkreta, empiriska, relevanta ekonomiska sakförhållanden vi vill analysera och förstå, förstår jag inte varför vi ska ta omvägen om en orealistisk, irrelevant, axiomatisk-deduktiv teori som bygger på – för att tala med den icke-neoklassiska nationalekonomen Friedrich Hayek  – ”kvasi-allvetande individer” och möjligen kan betraktas som sann a priori, men som när den tillämpas ”saknar det berättigande som uppstår när vår hypotetiska värld liknar situationen i den verkliga världen.”

Requiem for my friend

22 December, 2011 at 21:57 | Posted in Varia | Leave a comment

UNCTAD varnar – åtstramningspolitiken leder till global depression

22 December, 2011 at 12:54 | Posted in Economics | Leave a comment

UNCTAD varnar nu för att den åtstramningspolitik som förs av EU-länderna kan leda till en global depression:

There is a very real risk of new economic crises erupting and, in today’s highly integrated world economy; their impact will not be limited to specific sectors or to well-defined regions. The G-20 initially recognised this fact, but recent actions have not been consistent. In particular, the fiscal restraint in the countries with current account surpluses and very low long-run interest rates in Europe, point precisely in the wrong direction. A fragile global economy has a significant interest in the implementation of expansionary, rather than contractionary fiscal policies in key economies. Only the former can open a path towards lower fiscal deficits and falling public debt ratios. A “lost decade” for the world economy would risk the development gains achieved during the recent years, and throw into question the ability of democratic governments to tackle the most urgent challenges of our age.

Den “ansvarsfulla” åtstramningpolitik som nu förs i en rad EU-länder – och inte minst av vår egen självgratulerande finansminister – är den största riskfaktorn för den globala ekonomin idag.

Juridikprofessor Joakim Nergelius pratar strunt om europakten

22 December, 2011 at 10:14 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

I dagens Sydsvenska Dagladet har Joakim Nergelius – professor i juridik vid Örebro universitet – en mer än vanligt floskulös artikel om det svarta hål av utanförskap som sägs vänta Sverige om vi inte tillträder Markozys nya Europluspakt.

I linje med det folkpartistiska eurostolleriet – främst företrätt av partiets ekonomisk-politiske talesperson Carl Bastiat Hamilton och EU-minister Birgitta Ohlsson – tycker Nergelius uppenbarligen att Sverige av “solidaritetsskäl” borde “delta i överenskommelsen och i det framtida arbetet med att stärka euron”. Att vi år 2003 röstat mot euron viftar han lättsinnigt undan med att omröstningen juridiskt sett var “helt betydelselös”. 

Han påstår också – och nu börjar det bli nästintill tragikomiskt – att

euron haft många positiva effekter genom att dämpa inflation och avskaffa devalveringar. Euron är, trots sina svagheter, en naturlig utveckling och fördjupning av den inre marknaden. Med förbättrad övervakning kan den lägga grunden för en sund ekonomisk återhämtning i Europa.

Man tar sig för pannan. Herre du min milde! Och detta grodors plums och ankors plask ska tas för argument! 

Den föreslagna “finanspolitiska stabilitetsunionen”  innebär att utbrytarunionens ekonomiska politik ytterligare kommer att verka procykliskt. Istället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer den att entydigt förvärra dem, eftersom det inte ges något som helst utrymme för att öka efterfrågan i delar av unionen när den sjunker i andra delar av unionen. Utan sådana balanserande motkrafter går en valutaunion mot en säker undergång. Att tro att ökad centralstyrning av ekonomisk politik skulle långsiktigt lösa eurons problem är en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet.

Problemet handlar i grunden om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Brysselöverenskommelsen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som t ex Grekland, Spanien, Portugal och Italien uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man – utan möjligheter att föra en expansiv ekonomisk politik – kunna få fart på ekonominutan att kraftigt höja produktiviteten (hur det nu ska gå till) eller sänka produktionskostnaderna (vilket leder till social oro och instabilitet)?

Den medicin som utbrytarunionen föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienterna – europeriferländernas medborgare –  med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga europeriferiländernas regeringar att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större!

När Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland stramar åt får detta så klart återverkningar även på övriga EU-länders ekonomier. Efterfrågan minskar, lönerna minskar, statsinkomsterna minskar och deflationsspiral snurrar på. Vem ska då köpa de exportprodukter som man tror ska få fart på tillväxten? Vad som behövs är ju att på något sätt få efterfrågan att riktas mot länderna med underskott. Men hur får vi Tyskland och Frankrike att spendera euro och direktinvestera i europeriferiländerna med den självpåtagna  ekonomisk-politiska tvångströja utbrytarunionen erbjuder?

Mot denna bakgrund är det fullt begripligt att den svenska regeringen inte tillträder den så kallade Europluspakten. Därför ger det inte heller intryck av vett och sans i verktygslådan när Nergelius och folkpartistiska eurofundamentalister ondgör sig över att Sverige inte vill vara en tjänande syster som ska städa upp där andra lortar ner. Som nationalekonom kan man inte annat än stegra sig inför dessa oförnuftets profeter och deras tyckmyckentrutade utbasunerande av tankeludd och katastrofrecept som ”steg på rätt väg”. 

Och när det kommer till “solidaritet” finns det bara ett svar – av solidaritet med Europas medborgare och för att försvara demokratin bör Sveriges riksdag avvisa den föreslagna pakten.

Nyliberalism förvandlar frihet till förtryck

21 December, 2011 at 10:26 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

George Monbiot har en mycket läsvärd artikel i gårdagens The Guardian  om nyliberalers och libertarianers pervertering av frihetesbegreppet. Kanske lite välbehövlig  jullektyr även för våra egna Johan Norbergar, Annie Lööfar och Paulina Neudingar?

Freedom: who could object? Yet this word is now used to justify a thousand forms of exploitation. Throughout the rightwing press and blogosphere, among thinktanks and governments, the word excuses every assault on the lives of the poor, every form of inequality and intrusion to which the 1% subject us. How did libertarianism, once a noble impulse, become synonymous with injustice?

In the name of freedom – freedom from regulation – the banks were permitted to wreck the economy. In the name of freedom, taxes for the super-rich are cut. In the name of freedom, companies lobby to drop the minimum wage and raise working hours. In the same cause, US insurers lobby Congress to thwart effective public healthcare; the government rips up our planning laws; big business trashes the biosphere. This is the freedom of the powerful to exploit the weak, the rich to exploit the poor.

Rightwing libertarianism recognises few legitimate constraints on the power to act, regardless of the impact on the lives of others … [Its] concept of freedom looks to me like nothing but a justification for greed.

So why have we been so slow to challenge this concept of liberty? I believe that one of the reasons is as follows. The great political conflict of our age – between neocons and the millionaires and corporations they support on one side, and social justice campaigners and environmentalists on the other – has been mischaracterised as a clash between negative and positive freedoms. These freedoms were most clearly defined by Isaiah Berlin in his essay of 1958, Two Concepts of Liberty. It is a work of beauty: reading it is like listening to a gloriously crafted piece of music. I will try not to mangle it too badly.

Put briefly and crudely, negative freedom is the freedom to be or to act without interference from other people. Positive freedom is freedom from inhibition: it’s the power gained by transcending social or psychological constraints. Berlin explained how positive freedom had been abused by tyrannies, particularly by the Soviet Union. It portrayed its brutal governance as the empowerment of the people, who could achieve a higher freedom by subordinating themselves to a collective single will.

Rightwing libertarians claim that greens and social justice campaigners are closet communists trying to resurrect Soviet conceptions of positive freedom. In reality, the battle mostly consists of a clash between negative freedoms.

As Berlin noted: “No man’s activity is so completely private as never to obstruct the lives of others in any way. ‘Freedom for the pike is death for the minnows’.” So, he argued, some people’s freedom must sometimes be curtailed “to secure the freedom of others”. In other words, your freedom to swing your fist ends where my nose begins. The negative freedom not to have our noses punched is the freedom that green and social justice campaigns, exemplified by the Occupy movement, exist to defend.

Berlin also shows that freedom can intrude on other values, such as justice, equality or human happiness. “If the liberty of myself or my class or nation depends on the misery of a number of other human beings, the system which promotes this is unjust and immoral.” It follows that the state should impose legal restraints on freedoms that interfere with other people’s freedoms – or on freedoms which conflict with justice and humanity …

But rightwing libertarians do not recognise this conflict. They speak … as if the same freedom affects everybody in the same way. Theyassert their freedom to pollute, exploit, even – among the gun nuts – to kill, as if these were fundamental human rights. They characterise any attempt to restrain them as tyranny. They refuse to see that there is a clash between the freedom of the pike and the freedom of the minnow …

Modern libertarianism is the disguise adopted by those who wish to exploit without restraint. It pretends that only the state intrudes on our liberties. It ignores the role of banks, corporations and the rich in making us less free. It denies the need for the state to curb them in order to protect the freedoms of weaker people. This bastardised, one-eyed philosophy is a con trick, whose promoters attempt to wrongfoot justice by pitching it against liberty. By this means they have turned “freedom” into an instrument of oppression.

Låt doktor Krugman hjälpa dig bli av med din Keynesfobi!

19 December, 2011 at 18:54 | Posted in Economics | Leave a comment

Doktor Krugman öppnade idag sin praktik för alla som lider av akut Keynesfobi. Tillfriskning utlovas – eller pengarna tillbaka!

It is indeed frustrating that after three years in which Keynesian predictions have been spectacularly correct, pundits insist on reading the evidence as a rejection of Keynes.

What do I mean by saying that predictions were correct? Three things:

1. There has been no crowding out; interest rates outside the euro area have remained low despite massive government borrowing, which is what you’d expect in a liquidity trap.

2. Inflation has been quiescent despite huge increases in the monetary base, again what you’d expect in a liquidity trap.

3. Fiscal austerity has deepened the economic downturn everywhere it has been put in place.

Were these predictions different from what non-Keynesians were saying? And how. Go back to Niall Ferguson, or Brian Riedl, etc., and you’ll find confident assertions that all that government borrowing would send interest rates soaring. Go back to the likes of Allan Meltzer or the Austrians, and you’ll find confident predictions that all that money printing would cause an explosion of inflation. And just about everyone on the right bought into some version of the doctrine of expansionary austerity.

But, but, the Obama stimulus didn’t bring unemployment way down! Indeed — and those of us who took our Keynes seriously warned of just that.

So what the anti-Keynesians are left with are the sovereign debt troubles in the euro area. But as many of us have tried to explain, these are really balance of payments crises exacerbated by the refusal of the ECB to act as lender of last resort.

And bear this in mind: no country has driven itself into a debt crisis with stimulus — nor has any country with significant debt regained investor confidence through austerity.

Look, I know that many people can’t bring themselves to even consider the possibility that Keynes was right — or, for that matter, that I personally might have gotten anything right. But reality has been really clear here.

Privatisering är inte lösningen på vårdsektorns kostnadsproblem

17 December, 2011 at 19:52 | Posted in Economics, Politics & Society | Leave a comment

Paul Krugman förklarar varför vinstdrivande privata företag inte är lösningen på vårdsektorns kostnadsproblem ( här kan du läsa vad jag skrev om samma sak för ett par veckor sedan):

What Wyden did was to give cover to the fundamental fallacy of right-wing attempts to dismantle Medicare: the claim that market competition is the key to reducing health care costs. We have overwhelming evidence on this — and it just isn’t true. Looking both within the United States and across countries, if you ask which systems are best at cost control, the ranking looks like this:

Government provision as well as financing (socialized medicine) > single payer > market competition

Why doesn’t the market work here? Ken Arrow explained it all half a century ago. Patients by and large don’t have the information to evaluate medical treatments; in any case, they mainly buy insurance rather than medical care directly; and insurers profit not by providing the most cost-effective care, but by trying to insure people who won’t need care.

And it’s not as if market competition hasn’t been given a try; in this country it has been tried over and over, by politicians who won’t take no for an answer.

So why would anyone who isn’t a right-wing ideologue propose that kind of degradation? Inquiring minds want to know.

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.