Lars P Syll's Blog

KI riktar skarp kritik mot finansministern och regeringen

Konjunkturinstitutet för i dagens konjunkturlägesrapport fram berättigad kritik mot finansminister Anders Borg för den alltför försiktiga ekonomiska politik han bedriver i ett ekonomiskt svårt läge. Precis som yours truly hävdar KI att Borgs och regeringens försiktighet kommer att resultera i onödigt hög arbetslöshet och sämre tillväxt. Enligt KI borde regeringen kunna satsa 20 miljarder kronor mer än vad man gör i ofinansierade åtgärder nästa år.

En regerings första uppgift när recessionen står för dörren är att att stimulera ekonomin. Finansminister Anders Borg verkar ha glömt detta fundamenta. Det är bra att KI påminner honom!

Sänkt restaurangmoms – regeringens djärva krislösning

När vi trodde att alliansregeringen hade uttömt sin arsenal av skattesänkningar och andra påfund för att i sin omvända Robin Hood-politik spä på  ojämlikheten ytterligare, så överraskade de oss igen. Ur rockärmen trollade de fram krislösningsreceptet framför alla andra  – sänkt restaurangmoms! Verkligen imponerande. Och här är artikeln som också visar att den passar som fot i strumpa i alliansens fördelningsprofil.

Panik och krasch i den finansiella världen

För er som tröttnat på tidningars och televisionens ytligheter kring finanskrisen föreslår jag läsning av Charles Kindlebergers klassiska  skildring av de finansiella krisernas historia – Manier, panik och krascher (Pontes Förlag, 1999).  Utifrån ett digert empiriskt material visar boken övertygande att finansiella kriser utgör en en del av vårt ekonomiska system och en följd av de djupareliggande instabiliteter som kännetecknar själva det finansiella systemet. [Och yours truly har skrivit en utförlig inledning där han kopplar Kindlebergers framställning till teoretiska landvinningar hos Keynes och Minsky.]

Uppsala Nya Tidning ute och reser om krishanteringen

I dag har Uppsala Nya Tidning (UNT) en ledare där man kritiserar yours truly, Paul Krugman och Nouriel Roubini för att vara alldeles för pessimistiska om utsikterna att skuldkrisen kan övervinnas med sparpaket och budgetsanering.

Paul Krugmans och min kritik (se mina tidigare inlägg här på bloggen och på newsmill) om att det är hopplöst att försöka banta sig ur krisen och samtidigt försöka få fart på ekonomin har man inte mycket till övers för. Varför? Jo, vi kan ju alltid öka exporten till Asien och Latinamerika!  Och när alla Europas krisande länder ska slå sig in på de marknaderna, hur går det då?  Tänkte inte på det …

Antagligen får man väl se det uppmålade framtidsscenariot som en del av UNT:s  “framtidssagor” som utlovas driva på återhämtningen “de närmaste åren”.

UNT skriver vidare:

Pålsson Syll har rätt så till vida att Spaniens ekonomi inte kommer att växa drastiskt tack vare ökad handel med Uzbekistan. Men återhämtningen kommer, det är bara det att den tar längre tid.

Ja, den här typen av panglossiansk framtidsprognoser har ju inte precis varit någon bristvara på senare tid. Kruxet med dem är bara att de inte bygger på någon som helst evidens. De är inget annat än uttryck för hopp för vilket det inte finns någon annan grund än tro.

UNT lovar precis som regeringen guld och gröna skogar – bara vi sitter stilla i båten och stormen bedarrat någon gång i framtiden. Eftersom yours truly – till skillnad från UNT – kan sin Keynes, ges denne sista ordet:

But this long run is a misleading guide to current affairs. In the long run we are all dead. Economists set themselves too easy, too useless a task if in tempestuous seasons they can only tell us that when the storm is long past the ocean is flat again.

Nationalekonomin i kris

Härom dagen skrev yours truly om  nationalekonomernas ansvar för den ekonomiska krisen här på bloggen. Berkeleyprofessorn J Bradford DeLong skriver insiktsfullt på samma tema i en lysande artikel  på Project Syndicate:

It is the scale of the catastrophe that astonishes me. But what astonishes me even more is the apparent failure of academic economics to take steps to prepare itself for the future. “We need to change our hiring patterns,” I expected to hear economics departments around the world say in the wake of the crisis.

The fact is that we need fewer efficient-markets theorists and more people who work on microstructure, limits to arbitrage, and cognitive biases. We need fewer equilibrium business-cycle theorists and more old-fashioned Keynesians and monetarists. We need more monetary historians and historians of economic thought and fewer model-builders …

Yet that is not what economics departments are saying nowadays.

Perhaps I am missing what is really going on. Perhaps economics departments are reorienting themselves after the Great Recession in a way similar to how they reoriented themselves in a monetarist direction after the inflation of the 1970’s. But if I am missing some big change that is taking place, I would like somebody to show it to me.

Perhaps academic economics departments will lose mindshare and influence to others – from business schools and public-policy programs to political science, psychology, and sociology departments. As university chancellors and students demand relevance and utility, perhaps these colleagues will take over teaching how the economy works and leave academic economists in a rump discipline that merely teaches the theory of logical choice.

Or perhaps economics will remain a discipline that forgets most of what it once knew and allows itself to be continually distracted, confused, and in denial. If that were that to happen, we would all be worse off.

Det här är mycket oroande

Sverige har sedan flera år internationellt sett extremt hög skuldsättning i hushållssektorn och höga bostadspriser. Förra gången krisen bankade på dörren – åren 2008 och 2009 – klarade vi oss hyfsat eftersom arbetslösheten inte i någon större grad steg när bank- och finanssektorn krisade. Den här gången är det inte mycket som tyder på att vi med regeringens ekonomiska politik kommer att undvika väsentligt högre arbetslöshet.

Med den skuldkvot vi ser hushållen tagit på sig – med finanssektorns goda minne och starkt kopplad till en bostadsbubbla som varken regering eller riksbank riktigt velat ta på allvar - riskerar den skulddeflationskris som regeringen med sin passivitet nu bäddar för att slå oerhört hårt mot svenska hushåll.

Hushållen kommer att få betala ett högt pris för regeringens brist på visioner och förmåga att bedriva realistisk, expansiv, ekonomisk politik som kan hålla den ekonomiska kräftgången stången. Alliansregeringen lär få betala i riksdagsvalet år 2014.

Tillägg 29/8: Några läsare har hört av sig och undrat om det verkligen är så farligt med skuldkvoter kring 150-160%. Mitt svar: när det var som värst och helvetet brakade lös i USA år 2008 låg skuldkvoten på 130%. Jag tror det är svar nog.