EU-ländernas regeringar – i knät på banker och finansbolag

28 July, 2011 at 11:26 | Posted in Economics, Politics & Society | 4 Comments

Den i förra veckan överenskomna nya räddningsplanen för Grekland har i vissa finanskretsar hyllats som en jättesuccé. Egentligen är det inte så konstigt. I stället för att de som i hög grad bidragit till krisen – finansbolag och banker – får betala, så lyckas man i ett slag föra över gigantiska summor från EU-ländernas skattebetalare till en redan rik övre percentil av de rikaste i världen.

Varför dessa gåvor till finanssektorn som EU-ländernas skattebetalare ska betala merparten av? Jag är inte så säker på att skattebetalarna verkligen, om de fick nödig information om överenskommelsens sanna innebörd, är så pigga på att ställa upp på den dealen. Som det nu är blir det som att spela på hästar och sitta med en bong och veta att hur det än går så förlorar man alltid. Den bongen är värdelös. Kräv att få en ny och bättre där du åtminstone har chans att bli winner och inte bara sucker.

Den privata sektorns bidrag till räddningsplanen är synnerligen modest och nästan alla pengar går till kreditorer och inte till grekiska medborgare. Och varför ska man över huvud bjuda in finanssektorns toppar att vara med och utforma den här typen av räddningspaket? Är det inte som att be tjuvar att vara med och utforma företagens säkerhetsanordningar? Det hade varit mycket billigare – och effektivare – om man i stället för att staten (skattebetalarna) ska gå in med fulla garantier till spekulerande banker och finansbolag, hade gått in som (temporära) delägare i utbyte för de pengar man lånar ut. På sikt skulle det kunna innebära att allmänheten går skadeslös ur krisen. Att man i EU inte ens övervägt denna lösning är i sig väldigt talande. I stället för att låta spekulanterna själva ta smällarna av sin verksamhet, lämpar man med frejdiga hurrarop över bördan på dem som man redan tidigare via sina massiva felinvesteringar skörtat upp.

Det är lätt att få intrycket att EU:s regeringar sitter i knät på mäktiga och – tydligen – inflytelserika banker och finansbolag. Hur detta är möjligt mot bakgrund av den fullständiga inkompetens finanssektorns representanter givit prov på sedan finanskrisen började sina härjningar år 2008 övergår till och med ens vildaste fantasi.

De här räddningspaketen kommer inte – som jag påpekat tidigare här på bloggen – att rädda de krisande euroländerna. Vad som kanske är än mer intressant är att marknaden uppenbarligen delar min pessimism! Räntegapet mellan eurons kärnländer och dess periferiländer har trots räddningspaketen bara fortsatt att öka under veckan som gått. Och flera av kärnländernas räntor har störtdykt – vilket om något klart ger en indikation på att man inte tror att IMF, ECB och EU-ländernas åtgärder kommer att räcka. Framtidsutsikterna ser bleka ut och räntorna sjunker för att om möjligt ge styrfart åt den nära framtidens havererade ekonomier med bristande tillväxt och sysselsättning.

För att rädda de krisande euroländerna krävs helt andra lösningar. Främst större krav på kapitalkontroll, rekapitalisering och (temporära) nationaliseringar av stora delar av bank- och finanssektorn. Som det ser ut nu verkar detta inte vara aktuellt. Det gör mig rädd. För det troligaste alternativet är att EU-ländernas skattebetalare tröttnar på att ständigt ta smällarna och gör revolt mot finanssektorn och dess marionettregeringar. Och var den stenen slutar rulla är det ingen som vet.

About these ads

4 Comments »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Instämmer! Låt de privata aktörerna stå för sina förluster och låt staten, som du säger temporärt, ta över de systemviktiga delarna likt Sverige under 90-talskrisen. Tyvärr upphörs man aldrig att förvånas över hur lite många har/vill lära sig av dessa återkommande kriser. Den ideologiska pendeln verkar konstigt nog vridits än mer till höger med Hoover åtstramningingar och större klyftor.

    • Ja, jag tycker ofta att fördelningsaspekten glöms bort när man talar om krislösning. Helt förödande om man tänker på problemet med moral hazard. Om du spekulerar får du också vara beredd på att ta smällarna själv!
      Klarar/vill banker och finansbolag inte det, bör andra ta över deras verksamhet.

  2. Jag håller med om det mesta du skriver, men varför ‘temporär’ nationalisering? Varför inte permanent, för att se till att det blir demokratisk kontroll över denna centrala del av ekonomin? Borde inte etiketten “för stor för att få falla” vara detsamma som “mogen för omedelbart förstatligande”?

    • Specificeringen “temporär” var nog mest tänkt som ett minimalistiskt krav. Vill man gå längre tror jag liksom du att när det gäller just bank- och finansväsendet så finns starka argument för att något mer än temporär socialsering kan komma i fråga. Keynes hade i denna fråga samma uppfattning som yours truly.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.