Greklands skuldkris 2.0

30 June, 2011 at 10:38 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Greklands parlament sa igår ja till det nya, omfattande, sparpaket som IMF och EU ställt som krav för att landet skulle få nya nödlån. Världen över reagerade börserna med att gå upp (Stockholmsbörsen med 2.6 %, Dow Jones 0.6%). Men finns det verkligen fog för dessa glädjeskutt? Egentligen inte. Höjda skatter, minskade statsutgifter och utförsäljning av statliga bolag är knappast det stoff som Grekland – och övriga världen – kan bygga sin tillväxt och framtid på. Men varför tvingar man då Grekland till dessa åtgärder?

I grunden handlar det om att man till varje pris ska rädda storbankerna och övriga euroländer från att vara med att betala kostnaderna för ett allt tydligare havererat experiment – euron. I stället är det främst Greklands uppväxande generation som ska få betala med arbetslöshet, sänkt välfärd och ökad fattigdom.

Men i morgon är det andra euroländer – Belgien, Spanien, Irland, Italien och Portugal – som står på tur att ytterligare dra åt svångremmen och hoppa ner i de iskalla stålbad IMF och EU kräver för att “rädda” de nödställda ekonomierna. Allt för att rädda ett prestigeprojekt som i grunden varit dödfött ända sedan det sjösattes för snart tio år sedan

Tiden ömsar skinn och då vill Europas medborgare  inte bara stå vid sidan om och titta på. Efter flera år med en utveckling kännetecknad av de multinationella företagens och storbankernas ökade makt och politikens “offentliga självmord” står det nu ännu klarare att samhällets förändring i demokratisk riktning kräver ett ökat deltagande av dessa medborgare och de motkrafter som vill ersätta den nyliberalt inspirerade utveckling ovanifrån som IMF , EU – och inte minst EMU - symboliserar.

De marknadsapologeter som alla glatt traskade patrull under 1980- och 1990-talen och lanserade euron under frejdiga rop om den fria och globala marknadens saliggörande verkan krävs nu med rätta ta ansvar för dess förödande konsekvenser. Euroexpeerimentets kostnader blir för varje dag allt tydligare. Då är det dags att skicka räkningen för dess sönderslagna krukor.

Finansmarknader och lättrörliga värdepapper ska inte tillåtas rasera välfärd och sysselsättning. Ändå är det just det som sker idag och som får Greklands medborgare att gå ut på gator och torg och demonstrera sin ilska och frustration. Det är dessa medborgare – inte IMF eller EU – som är Papandreous största utmaning. Tilltron till det politiska etablissemanget – som så uppenbart misslyckats skydda medborgarna från finansmarknadernas och storbankernas roffarmentalitet  - är i snabbt avtagande.

När jag dagligen i nyhetssändningar ser bilder på våldsamma protester från euroländer i kris kan jag därför inte låta bli att tänka på Churchills ord:

This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Tillägg: Denna artikel publicerades den 30/6 – med rubriken”Våldsamheterna i Grekland är bara början” – på newsmill.

Greklands påtvingade sparkrav räddar inte euron

27 June, 2011 at 17:30 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

En av de främsta orsakerna bakom den grekiska tragedin är de avreglerade finansmarknaderna och bankernas oansvariga utlåning. Och som vanligt när festen är slut och den oundvikliga krisen sedan kommer, så är det inte spekulanterna och de alltför ivriga lånegivarna som ska betala kalaset. Nej, när räddningspaketen och nödlånen ska betalas – med god ränta till storbankerna – så är det medborgarna som ska ta över riskerna och rädda bankernas investeringar och vinster.

Så länge det går bra ska privata intressenter hämningslöst få hösta in sina vinster. När krisen sedan infinner sig ska lika självklart förlusterna göras offentliga. Det är en märklig logik. Alla kostnader ska bäras av en redan skuldtyngd offentlig sektor. Samtidigt sägs från IMF och EU att en av orsakerna till problemen bottnar i en för stor och oansvarig offentlig sektor. Hur ska man ha det egentligen?

Nedskärningar, lönesänkningar, utförsäljning av offentliga företag, krympning av välfärdssektorn är villkor som EU och IMF ställer på Grekland och andra krisande euroländer för att komma i åtnjutande av hjälpinsatser. Men den som tror att den politiken kommer att lösa Greklands problem är ute och reser!

Så länge euron finns kvar kommer den ekonomiska utvecklingen i olika länder att hämmas. Lösningen är att återgå till nationella valutor. Men det lär vi nog inte få se. Och därför kommer EU och IMF att behöva fortsätta med nödlån och räddningsplaner så länge man inte på allvar vågar ta tjuren vid hornen och medge att problemet i grunden handlar om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Räddningspaketen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som t ex Grekland uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man utan att kraftigt höja produktiviteten (mycket svårt) och/eller sänka produktionskostnaderna (socialt mycket svårt) kunna få fart på ekonomin?

Den medicin som EU och IMF föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienten – det grekiska folket – med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga Greklands regering att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större! Det skulle också innebära att ett land med en av Europas mest ojämlika inkomstfördelningar och högsta fattigdomstal skulle bli ännu mer ojämlikt och fattigt.

Ett av EMU:s fundamentala problem är att dess konstruktion mer eller mindre tvingar länder till att förlita sig på att lösa sina ekonomiska problem med att ensidigt satsa på en exportledd ekonomisk utveckling. I det nollsummespelet kan inte alla bli vinnare. Några förlorar. Idag är det Grekland. Vem blir det i morgon?

Tillägg: En längre version av denna artikel publicerades den 28 juni på newsmill.

Hotet mot lärarnas sommarlov ett hot mot Sverige

25 June, 2011 at 13:04 | Posted in Education & School | Leave a comment

Min artikel Hotet mot lärarnas sommarlov ett hot mot Sverige publicerades på newsmill idag.

AD:s dom ett dråpslag mot skolan

22 June, 2011 at 18:39 | Posted in Education & School | 3 Comments

Arbetsdomstolen fastslog i en dom i dag att Sollentuna kommun inte bröt mot kollektivavtalet när den för två år sedan utökade lärarnas undervisningstid vid Häggviksskolan. Arbetstidsutökningen var – enligt AD:s dom – förenligt med avtalet.

AD:s dom innebär att kommuner kan komma att öka lärarnas undervisningstid när man så finner nödvändigt. Detta är ett hårt slag mot alla som vill skapa en skola med hög kvalitet. Det kommer otvetydigt att göra läraryrket ännu mindre attraktivt än vad det redan blivit under de senaste tjugo åren av kommunalt huvudmannaskap.

Självklart kommer undervisningskvaliteten att försämras när kommunerna nu kommer att försöka pressa lärarna ännu hårdare på deras arbetstid. Men de stora förlorarna är dagens ungdomar och det framtida Sveriges möjligheter att hävda sig i en kunskapsdriven ekonomisk utveckling.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) jublar förstås. “Det är ett bra besked från AD. Domen är klargörande, och vi ser att den avtalstolkning som SKL och kommunerna har gjort var korrekt”, påstår man.

Börjar det inte bli hög tid att befria SKL från allt som har med svensk skola att göra?
Börjar det inte bli dags att avskaffa det kommunala huvudmannaskapet för skolan?
Börjar det inte bli dags för lärarfacken att sätta hårt mot hårt?

Mångkulturalism och intolerans

22 June, 2011 at 17:34 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

Min artikel Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta är fortfarande den mest millade artikeln på newsmill!

 En av dem som influerat mig mest i synen på “normativ” mångkulturalism och tolerans är filosofen Michael Walzer.

Normativ mångkulturalism och intolerans

21 June, 2011 at 10:57 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

Min artikel Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta är idag den mest lästa artikeln på newsmill.

Om att inte tolerera intolerans

19 June, 2011 at 17:58 | Posted in Politics & Society | Leave a comment

Bör vi som medborgare i ett modernt demokratiskt samhälle tolerera de intoleranta? Både ja och nej.

Människor i vårt land som kommer från länder eller tillhör grupperingar av olika slag – vars fränder och trosbröder kanske sitter vid makten och styr med brutal intolerans – måste självklart omfattas av vår tolerans. Men lika självklart är att denna tolerans bara gäller så länge intoleransen inte tillämpas i vårt samhälle. Att mobba, hota eller trakassera oliktänkande – vare sig de tillhör den egna gruppen eller ej – är aldrig något som kan tolereras. Däremot måste vi acceptera att alla människor kan riskera att uteslutas ur sin grupp (företagsledaren som förskingrar, politikern som skattefuskar, pastorn som begår äktenskapsbrott m m).

Kultur, identitet, etnicitet, genus, religiositet får dock aldrig accepteras som grund för intolerans i politiska och medborgerliga hänseenden. I ett modernt demokratiskt samhälle måste människor som tillhör dessa olika grupper kunna räkna med att samhället också skyddar dem mot intoleransens övergrepp. Alla medborgare måste ha friheten och rätten att också ifrågasätta och lämna den egna gruppen. Mot dem som inte accepterar den toleransen måste vi vara intoleranta. De som med hot, tvång eller våld försöker förhindra andra människor att förverkliga sina legitima mål, har förverkat sin rätt att mötas med tolerans.

I Sverige har vi länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism. Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär precis som främlingsfientlighet och rasism att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem. De som med våld vill tvinga andra människor att underordna sig en speciell grupps religion, ideologi eller ”kultur” är själva ansvariga för den intolerans de måste bemötas med.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar måste samhället vara intolerant mot den intoleranta normativa mångkulturalismen. Och då kan inte samhället själv omhulda en normativ mångkulturalism. Hedersrelaterade mord, kvinnoförtryck, lemlästningar, åsiktsförtryck, barnomskärelse, kroppsstympningar m m, ska inte åtnjuta vår tolerans bara för att de eventuellt äger rum i någon speciell ”kultur” eller grupp. I ett modernt demokratiskt samhälle måste Rule of Law gälla – och gälla alla!

Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant. Mot dem som i handling är intoleranta ska vi inte vara toleranta.

I allt tal om kulturella värden bör vi aldrig förlora ur sikte den frihetens kultur, som förmår att förena respekt för individen med hävdande av en medborgargemenskap som garanterar lika rättigheter för alla. Förnuft och frihet är inget att skämmas för. Förnuft och frihet är nu och i framtiden, liksom i det förflutna, de nödvändiga hörnstenarna för varje samhällsbygge värt respekt.
               P Bauhn & D Demirbag-Sten, Till frihetens försvar, Norstedts, 2010

Historiens dom över Maud Olofsson kommer att bli hård

17 June, 2011 at 14:31 | Posted in Varia | 2 Comments

Det är inte var dag man toppar newsmill med två artiklar. I dag är dock en sådan dag. Här är min artikel om Maud Olofsson.

Krisen i Grekland visar att EMU-kritikerna haft rätt

17 June, 2011 at 11:48 | Posted in Economics, Politics & Society | 2 Comments

I dag har jag en artikel på newsmill om den grekiska tragedin och EMU.

En lisa för själen (V) – Gunnar Ekelöf

16 June, 2011 at 22:11 | Posted in Varia | Leave a comment

Den som inte hoppas
skall inte förtvivla.
Den skall inte tvivla
som ingenting tror.
Men den som söker mål
och den som söker mening
ger draken dess etter
och riddaren hans svärd.

Next Page »

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.