Ekonomerna och deras modeller

27 May, 2011 at 14:52 | Posted in Economics, Theory of Science & Methodology | 8 Comments

Nationalekonomi är en vetenskap som i hög grad bygger på användandet av modeller.

I vår mest använda lärobok i nationalekonomi – Klas Eklunds Vår ekonomi (Norstedts 2010, 12 uppl.) – presenteras modellanvändandet som ”en sorts förenklade beskrivningar av verkligheten” med vars hjälp ekonomen kan ”göra tanke- och räkneexperiment och testa sina hypoteser”. Om dessa modeller ska fungera och ge överblickbara resultat

måste de göras enklare än den oerhört komplicerade verkligheten … Ekonomerna brukar följaktligen, då de konstruerar sina modeller, införa en rad förenklande antaganden för att göra modellerna så klara och entydiga som möjligt … Självklart är dessa … antaganden orealistiska i den meningen att verkligheten inte ser ut på det viset … Ändå är det uppenbart, att ett visst mått av modellbyggeri … är nödvändigt … Verklighetens komplexitet och omöjligheten att utföra kontrollerade experiment med densamma gör det därmed ofrånkomligt att den som vill sätta sig in i samhällsekonomin måste vara beredd att lära sig ett visst ’teoretiskt’ och ’abstrakt’ tänkande.

Den enkla utbuds- och efterfrågemodellen har i sin mer sofistikerade form

utgjort kärnan i den nationalekonomiska teorin under hela det senaste århundradet. Orsaken är inte att den exakt skulle avspegla verkligheten, utan att den på ett enkelt och slagkraftigt sätt leder fram till klara slutsatser, som på en rad olika sätt kan tillämpas vid analysen av ekonomiska problem.

Eklund medger att verkligheten inte ser ut som de ekonomiska modellerna, men att dessa har ett berättigande som ett slags referens- och utgångspunkt utifrån vilken den ekonomiska analysen kan visa ”vilka hinder som ligger i vägen för människor och företag att följa de grundläggande beslutsregler” som beskrivs i dessa modeller. Modellerna ska ses som ”analytiska hjälpmedel, vilka hjälper till att abstrahera fram väsentliga grunddrag i hur olika ekonomiska mekanismer fungerar”.

Det är intressant hur Eklund här i förbigående nämner en rad problem men snabbt går förbi dem. Om nu inte modellen avspeglar verkligheten, hur kan vi då ha glädje av den? Är ”enkelhet” och förmågan att leda till ”klara slutsatser” den mest relevanta aspekten att lägga på modellen? Hur kan vi vara säkra på att det är de ”väsentliga” grunddragen som modellen abstraherar fram? Och så vidare. Det finns något förrädiskt i denna undanglidande framställning, därför att den ger sken av att kvalificera bruket av modeller inom nationalekonomin, men egentligen vid närmre analys inte alls gör det. Problemen omnämns och sedan går man glatt vidare som om de inte fanns.

Låt oss därför – till skillnad från Eklund – försöka reda ut vad en modell är och hur den förhåller sig till våra teorier och verklighet.

En vetenskaplig modell är en partiell representation där vissa aspekter av det man vill representera framhävs och andra utelämnas. Vad som framhävs respektive utelämnas avhänger syftet med modellen.

Modeller kan vara av många olika slag (språkliga, matematiska, statistiska, logiska m m). Även i vardagliga sammanhang använder vi termen modell (fotomodell, bilmodell, ”den svenska modellen” m m), men här ska vi i huvudsak uppehålla oss vid vetenskapliga modeller. Dessa modeller relaterar sig till verkligheten på följande sätt:

Verkligheten => ”Bild” av verkligheten => Modell

Det väsentliga är här att ta fasta på att modeller aldrig direkt relaterar sig till verkligheten, utan alltid till den ”bild” vi gör oss av verkligheten. Först när vi utifrån de oändliga data som verkligheten består av – och våra bakgrundskunskaper – bearbetat och meningsfullt tolkat dessa och bildat ett kunskapsobjekt kan vi skapa en modell. Verklighetens empiriska fakta “översätts” till ett kunskapsobjekt som vi med hjälp av en modell försöker öka vårt vetande och förståelse av. Men – och detta är viktigt – modellen försöker också via bilden att ”avbilda” verkligheten. En bra modell ska helt enkelt ge oss en bild av verklighetens underliggande struktur och i någon mening likna verkligheten. En ekonomisk modell som avbildar människor som gröna, fyrkantiga och ständigt egennyttomaximerande är ingen bra bild ur detta perspektiv sett. För pedagogiska syften kan den säkert ha sitt berättigande, men förklaringar som bygger på sådana modeller kan bara vara av begränsat värde. Även om en sådan modell kan vara enkel och i någon mening sägas avbilda forskningsobjektets struktur, funktion, utveckling eller beteende, uppfyller den inte de oeftergivliga likhetskrav (gentemot verkligheten) vi ställer på en modell.

Låt oss för att klargöra modellbegreppet ta ett exempel: Jag besöker dagligen de olika stånden på marknadstorget i Lund och gör mig där en ”bild” av att exempelvis pris och kvantitet på de där handlade varorna hänger samman med varandra på något vis. Denna bild försöker jag specificera och tydliggöra genom att “översätta” den till en vanlig marknadsmodell där utbud och efterfrågan bestämmer prisen.

I normalfallet kommer min bild och modell inte att vara lika i den bemärkelsen att varje del i bilden motsvaras inte av exakt en del i modellen. Varje marknad innehåller i princip ett oändligt antal data som på ett oändligt antal sätt kan ”översättas” till olika bilder. Varje modell är på så vis alltid i något avseende en reduktion av verkligheten. Vi väljer att ur den oändliga mängden data fokusera på vissa och låter vår modell avspegla dessa. De aspekter av marknaden som vi är intresserade av påverkar vår bild av den och följaktligen den modell vi gör oss av den. Därför utgör också varje modell en reduktion av verkligheten som vi gör utifrån ett speciellt syfte eller för att belysa en speciell aspekt.

Vår marknadsmodell ovan är ett exempel på hur en komplex och komplicerad verklighet med hjälp av idealiseringar och abstraktioner reduceras till en enkel jämviktsmodell av varuprissättning på torget. Syftet med en modell bör vara att fungera som en vägledare över till den verklighet vi bara har tillgång till via våra “bilder” av den. Hur modellen utformas beror på konstruktörens syften och intressen och de bakgrundskunskaper han besitter. Någon i vetenskaplig mening ”objektiv” modell existerar därför lika lite som dito teorier och ideologier.

Eftersom matematiska modeller är så vanliga inom nationalekonomin ska jag uppehålla mig lite vid dem. Som de flesta andra modeller består en matematisk modell av en uppsättning variabler och relationer mellan dessa. De matematiska modellerna representerar – precis som alla andra modeller – en förenkling av verkligheten. Problemet med matematiska modeller är dock att de för att göras operationella och kvantifierbara ofta kommer att utgöra dåliga förenklingar för de många gånger komplicerade och komplexa relationer de ska representera eller ”avbilda”. Det är långt ifrån självklart att ekonomiska förhållanden och relationer lämpar sig för matematisk modellering.

Den precision och ”tydlighet” som det matematiska språket medför är ingen garanti för att modellerna är sanna. Precis som alla andra modeller måste dessa konfronteras med empiriska observationer och teori för att vi ska kunna avgöra om de är adekvata representationer av verkligheten.

Matematik kan vara ett utmärkt verktyg för modellkonstruktioner. Men det får inte bli ett självändamål. Om den ekonomiska verkligheten inte ”utan våld” går att ”översätta” i ekonomiska modeller får man låta bli och istället använda andra – kanske mer komplexa men likväl mer användbara – modeller.

Neoklassisk nationalekonomi har under de senaste femtio åren kommit att i allt högre grad innebära ett granskande av världen genom “matematikens järngaller”. Precis som Bertrand Russell har många ekonomer hoppats på att med tiden konstruera ”en matematik för mänskligt beteende som är lika exakt som matematiken för maskiner.” För ekonomerna har detta ofta kommit att innebära att om ett fenomen inte låter sig passas in i gallret så avvisas det som falskt. Och tyvärr har trivialitet ofta blivit det pris de fått betala för formalism och logisk härledning.

De regler som gäller för manipulerandet av matematiska storheter behöver inte motsvaras av de regler och lagar som styr det verkliga systemet. Detta är säkert också en av orsakerna till att så många matematiska ekonomiska teorier varit utan framgång. Istället för att okritiskt anamma en matematisk representationsform borde man fråga sig vilka förutsättningar som de reala processerna och objekten måste uppfylla för att matematiska representationer av dem ska vara praktiskt adekvata.

Att ekonomisk vetenskap är mer kvantitativ än andra samhällsvetenskaper beror till en viss del på att dess studieobjekt naturligt till stor del är kvantitativa (pengar, räkenskaper, löner, vinster m m). Detta kan dock inte utgöra ett försvar för att driva matematiseringen in absurdum eller för att avstå från att fråga sig vad de matematiska modellerna och kvantitativa måtten är modeller för och mått av.

Att så mycket av dagens ekonomiska vetenskap struntar i att söka orsaksrelationer och istället nöjer sig med att fastslå korrelationer och ömsesidiga samband beror till del på det matematiska språk man använder sig av. Matematik kan användas för att kalkylera och för logisk härledning. Men axiom och teorem räcker inte för att förklara ett fenomen i termer av orsak. Det matematiska språket saknar helt enkelt adekvata begrepp för att ange orsakssamband.

En av de främsta orsakerna till att många ekonomiska fenomen aldrig fått någon förklaring kan vara att många i sig intressanta egenskaper hos ekonomin (processer, strukturer, etc) bara beaktas i den mån de låter sig reduceras till regelbundna händelser och matematiskt identifierbara mönster.

Matematik kan inte representera interna relationer och strukturer. De som utvecklar de ekonomiska matematiska modellerna har därför en tendens att avstå från förklaringar av vad det ekonomiska handlandet beror på och nöjer sig i stället med att kalkylera och beräkna effekterna av handlandet. Detta gör att de matematiska ekonomerna ofta förblir omedvetna om de samhälleliga relationer och strukturer som styr de variabler man laborerar med i sina modeller. Komplext handlande reduceras till en kombination av enkla handlingar, som i sin tur reduceras till responser på stimuli – som om stimuli och respons var oberoende av det kontextuella sammanhanget. Kunskap om kvalitativa förhållanden kastas bort för att man i stället ska kunna koncentrera sig på tillvarons kvantifierbara dimensioner. Resultatet blir allt för ofta att modeller och matematik får bli ett substitut för tänkande. Den franske 1800-talsdiplomaten Charles Talleyrand hävdade att människor fått talets gåva för att dölja sina tankar. Ibland kan man tyvärr få intrycket att ekonomernas matematiska modeller fyller samma funktion.

Matematiseringsvågen har gjort ekonomerna alltför fixerade vid sina formella, matematiska modeller. Istället för att konstruera teorier utifrån empiriska fakta överger man den verkliga världen och bevisar saker om tänkta världar. Istället för att acceptera att en lägre grad av säkerhet är oundviklig ägnar man sig åt axiomatiska och rationalistiska modellkonstruktioner som möjliggör säker kunskap. Om målet är kunskap om den verkliga världen, är värdet av dessa dock minst sagt oklart.

About these ads

8 Comments »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Välskrivet!
    Det är ju detta man har på känn. Har man hört en ekonometriker tala så
    förstår man exakt vad du menar.
    Det är underligt att modellerna inte ifrågasatts mer. Är det för att så mycket arbete och idéer är investerade i dem, månne?

  2. Hej. Läser din text med stort intresse och börjar i tankarna jämföra med när IT-företag ibland ska försöka bortförklara att deras datalösningar inte fungerar som de ska. Det handlar ju också om att verkligheten översatts till “modeller” som ibland blir så ohanterbara att det inte går att använda, exempelvis patientjournalsystem inom sjukvården.

  3. Kan man (notera att jag är amatör) mena att modellerna bara fungerar som alibi för den för tillfället ideologiska inriktningen? Om jag förstår Dig rätt, så kan man ju utelämna just de faktorer som inte passar för tillfället.

  4. Jag tror det finns ett visst mått av “not to kill your darlings”-psykologi i fasthållandet vid modeller som alla öppna och odogmatiska forskare måste betrakta som hopplöst inadekvata för att förstå/förklara verkliga sociala/ekonomiska fenomen.
    Har man under hela sin utbildning – ofta 10-15 år – blivit itutad och lagt stor möda och tid på att tillgodogöra sig ett visst slags modeller, tar det emot att inse att det allt var “a waste of time”. Men visst går det! Jag läste under 1970- och 80-talen mängder av postmodern socialkonstruktivistisk, mestadels fransk, filosofi. En dag frågade jag mig om jag ärligen kunde berättiga all den tid jag lade på dessa oändliga ordsvador. Hur stor var marginalavkastningen? Böckerna åkte upp på vinden. Där ligger de än. Och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag tror många ekonomer skulle behöva göra en liknande vindsvandring med sina axiomatisk-deduktiva teori/modell-böcker i ekonomi. Är det verkligheten vi vill förstå/förklara är marginalavkastningen av att studera dem lika med noll, eller kanske rent av negativ! Teorier är de linser genom vilka vi ser världen. Fel linser kan ge en märklig verklighetsuppfattning.

  5. Som student i nationalekonomi vågar jag nog påpeka att många ekonomer är medvetna om modellernas absurda antaganden, men tyvärr ligger fokus i utbildningen på modellerna i sig, att man ska lära sig dem (verktygslådan) och deras relation till samhället kommer i kläm. Mitt intryck är att många av de lärare jag haft är lite fega och/eller okunniga i att hantera detta pedagogiskt då det är enklare att bara lära ut en modell genom antaganden och ekvationer. Det är då inte förvånande att det sedan poppar upp en massa tomtar som drar “vetenskapliga” slutsatser med politisk innerbörd. Ekonomiutbildningen skulle nog ha mycket att tjäna om den innehöll en betydligt större statsvetenskaplig/filosofisk/historisk grund.

  6. Postmodernismen har verkligen förgiftat vår tid. Den finns ju delvis kvar i flumpedagogiken och feministisk forskning.

  7. Andreas, jag tror också att (nästan) alla ekonomer är medvetna om modellernas absurditet. Och eftersom ingen de facto heller tror på Friedmans “det betyder inget vad vi antar så länge prediktionerna blir riktiga”, gör det bara saken egentligen ännu svårare att begripa. Vad är då vitsen med “det hele”? Visst spelar “pedagogiken” en roll. En av mina gamla professorskollegor slog – vid ett seminarium där den amerikanske ekonom-filosofen Philip Mirowski fullständigt lysande pulvriserade den neoklassiska teorins osubstantierade pretentioner – uppgivet ut händerna och frågade “But what shall we do then?” För honom och en del andra handlar det om att vi måste ha något att göra i klassrummet. Vetenskap? I’ll be dipped!

  8. Likt Andreas är jag en studerande nationalekonom och håller med om det absurda att mycket av utbildningen går ut på att lära sig modeller som lärarna direkt säger inte kan beskriva verkligheten. Det jag har fått höra är att många modeller i bästa fall kan fungera som en grov karta över verkligheten. Ämnet som sådant gör det ju väldigt svårt att skapa experiment miljöer som kan säga något om verkligheten. Det jag kan önska av min utbildning (på SU) är mer ekonomisk historia då mycket i dagens frågor har likheter gårdagens stora frågor. En bredare mer historieanknyten utbildning tror jag kan ge mer förståelse än matematisk “vackra” modeller.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Create a free website or blog at WordPress.com. | The Pool Theme.
Entries and comments feeds.